Det fina i kråksången

P1200292

 

Under mina gryningstimmar på isen kommer jag så nära naturen. Det känns i alla fall så i mitt hjärta, och jag får vara en liten del i allt det storslagna. Lyx!

Och så börjar det helt automatiskt det där småfilosoferandet om smått och stort, tokut och likt. Fiskandet har tydligen den effekten på mig. Att stå där och bara vara själv och sig själv mitt i det storslagna den där magiska stunden innan människorna vaknar och motorljuden kommer igång är något alldeles fantastiskt. Mäktigt, men ändå helt enkelt och självklart.

Nu har naturen vaknat så smått och fåglarna friar så det står härliga till. Ni minns att jag brukar berätta om mina vänner korpparet som kan ropa på min hund? Ni kanske också minns hur jag för ett tag sedan reflekterade över varför jag föredrog korpen framför kråkan och blev irriterad när kråkan tog korpfiskarna som jag lämnade på isen? Kände mig lite smårasistisk och försökte djuploda i mitt sätt att vara. Är det kanske så lätt att bli rasist om man inte passar sig? Så himla lätt att frysa ut eller favorisera någon om man inte aktar och vaktar sin tanke och tunga.

Så blev mitt nya projekt att acceptera och försöka vara rättvis och snäll även med kråkorna. Och nu efter bara några veckor så finner jag mig själv stå här på isen i gryningstimmen och titta på dem, lyssna, småmysa och skratta åt deras friarkonster och mystiska läten och skrin som de utstöter i kampen om att vinna sitt hjärtas utvalda. Och jag delar gärna numera med mig av småfisken. Korpen verkar inte misstycka alltför mycket den heller.

Så går årets cykler om och om igen. Nya små kråkungar ser snart dagens ljus och världen står ännu kvar.

Så komplicerat vi människor har gjort det för oss. Vi strävar och försöker på olika sätt att duga. Det räcker inte längre att bara vara en människa. Nutidsmänniskan modifierar kroppen och det ställs helt orimliga och omänskliga krav för att passa in i idealen. Det är synd om nutidsmänniskan.

Jag tittar på kråkorna igen. De ser ut som kråkor har gjort i alla tider. Inget silikon, inga skumma dieter eller någon träningshets. Det räcker att vara en alldeles vanlig kråka. Och ändå får man lov att vara med i kråksången och hitta någon som tycker att man är fin och duger när våren kommer. Det är väl så det borde vara eller hur?

Over and out från vykortet för denna gång.

2 kommentarer

  1. Birgitta

    Hoppas nu att du kryar på dig men jag vill också hålla med dig om allas lika värde. Visst är det skönt när man får vara i egna tankar och se hur naturen fungerar. Min svärfar sa ofta när vuxna kommenterade babybilder och babysar ” o vilken sötnos” osv då sa han ”Kråkan tycker om sina vackra ungar också”. Jag tycker det är så sant, visst är vi alla vackra, allt beror på betraktaren, ha nu en fin dag i vykortet, kram och fortsätt krya på dig.

    • Gunnel Hedman (inläggsförfattare)

      :) Njuter av naturen och alla dess ”vackra ungar” nu! En härlig tid framför

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>