Vilken effekt har du?

Mitt neverending engagemang för demensvården ligger ständigt som botten i mig och allt som oftast får jag anledning att återvända till de viktiga frågorna. Som till exempel den effekt och de möjligheter vi människor har – i vad vi än tar oss för:

Ju mer jag lär mig om demensvård, desto mer förstår jag hur lite jag vet. En sak står dock allt tydligare fram för mig som vårdare – jag måste förstå och ta ansvar för den effekt jag har.

Tro inte för en sekund att du kan gå till jobbet utan att smitta din omgivning med din känsla. En demenssjuk person är dessutom mycket mer mottaglig för känslouttryck än vad vi friska är.

Tänk dig själv att du kommer in i ett rum, en buss, en butik eller i ett sällskap. Inom loppet av någon sekund har du ”scannat” och känt av vad de olika människorna utstrålar. Du kan nästan genast avgöra hur det känns i rummet: Välkomnande, fientligt, stressigt, lättsamt eller tungt?

Någon lyser rött – stopp. Det står skrivet: Nej! Vill inte! Stängt! Någon lyser grönt – signalerar Hej! Javisst! eller Öppet. Någon är svagt lysande – Trött, ointresserad, utmattad, svag eller sjuk.

Man ser olika nyanser av undflyende nedslagna blickar, ignorerande, uttråkande, skeptiska, hånfulla, varma, häpna, tillåtande, glittrande glada, med eller utan glimt. Blixtsnabbt registrerar vi hur vårt inträde i rummet tas emot.

Tänk dig att som demenssjuk komma in i ett dagrum, där andra demenssjuka med olika känslouttryck såsom ångest, förvirring, och ibland aggressivitet, vilset strosar omkring, och dessutom en stressad och kanske högröstad personal som även bär med sig sina privata känslostämningar för dagen.

Det krävs inget geni för att förstå att detta smittar snabbare än blixten. Stafettpinnen är ögonblickligen överlämnad – ångest ger oro som ger ångest, som ger förvirring som ger aggressivitet….etc. Som ett brev på posten.

Någon sneglar lite menande och himlar med ögonen bakom din rygg, tystnar när du kommer in i ett rum, eller tillrättavisar dig. Direkt sätter sig känslan hos dig – av obehag. Du krymper, känner obehag eller blir ledsen. I ett stressigt rum stiger pulsen och man vill iväg eller därifrån. En trist kommentar kan man vara ledsen för i en hel dag.

Från det att du hänger av dej jackan i kapprummet på jobbet, måste du vara medveten om vad du bör förmedla för stämning idag på jobbet. Ta ett djupt andetag mellan olika möten och rum och fundera ständigt på vad ”Svea eller Bertil” behöver för slags person just idag, för att kunna komma till sin rätt.

Lättsam och sprallig, eller lugn och metodisk? Moderlig och tröstande, eller konsekvent och tydlig?

Var en kameleont. Den känsla du för tillfället utstrålar, sätter sig som en smäck hos den du ska hjälpa. Jag kan inte gå in och vara mig själv rakt av, det funkar inte här, utan jag måste ständigt anpassa mig på nytt inför varje ny person jag vårdar.

Hokus pokus? Icke sa Nicke! Detta är fakta. Varför skulle demenssjuka vara sämre än oss andra på att uppfatta stämningar? Tvärtom är de ofta som känslomagneter.

Vill du göra ett proffsigt jobb och skapa lugn och harmoni där du går fram? Betänk då ständigt ditt ansiktsuttryck, ditt tonfall och ditt kroppsspråk. Vad vill du förmedla? Kraften är din. Använd dig av dig själv som ett fantastiskt verktyg.

Ditt väderkorn och din lyhörda anpassningsförmåga kan alltid utvecklas. Ja, bara om du själv vill förstås. Vill du inte, så var så säker på att det syns, hörs och känns, och får trista konsekvenser för de människor du är där för, för medarbetare, för stämningen i gruppen och för framtiden.

Ta dig då en funderare på om du är rätt man/kvinna för jobbet. Den lilla utsatta människan som du vårdar förtjänar medveten medmänsklig och motiverad personal. Hon vill ha den omtanke, öppenhet och det medskapande som vi pratar om.

Tro inte för en sekund att du snabbt kan ruscha undan morgonhjälpen, för att snabbt få sitta ifred och fika, utan att det gör avtryck i stämningen inför eftermiddagen. Eller sitta i dagrummet och prata om hur jobbig det är på jobbet – medans ”jobbet” sitter i sin rullstol strax bakom och äter sin frukost – utan att det får konsekvenser.

Eller att ni kan svischa förbi med städmopparna efter lunch utan att det skapas en oro inför kvällen/natten. Den kommer som ett brev på posten.

Varje personal, under varje arbetspass, påverkar i varje sekund sin omgivning, och bidrar till att skapa ett lugn eller en oro. Dessutom så sitter känslan man skapat i…länge. Ett enda förfluget glatt ”hejdå vi ses på måndag” personal emellan, kan vara tillräckligt för att tre små tanter plötsligt börjar packa, ska ta bussen hem eller söka efter mamma.

Jag säjer inte att man kan komma tillrätta med all oro, all vandring, plockighet eller aggressivitet, men man kan komma mycket långt. Det är min fasta övertygelse. Jobba med att skräddarsy ditt förhållningssätt, bli medveten och ödmjuk. Se över dygnets alla timmar. Säj inte att du redan gör allt, eller kan allt och att inget hjälper. Man kan, och måste alltid prova nya vägar. Vi får inte ge upp.

Se individen och fundera: Hur kan vi tillsammans påverka situationen för den här personen? Du har stor betydelse! Sätt dig ned med din arbetsgrupp och reflektera. Hur gör vi hos oss? Tänk så mycket Sobril och Heminevrin vi skulle kunna skrota, och vilken vinst det skulle bli för såväl livskvalitet som samhällsekonomi.

4 kommentarer

  1. Krister Skarin

    Så bra nedtecknade ”självklarheter” som en informativ och trygg uppväxt kan lägga en god grund till.
    Den vårdform du nämner är så komplex, men det stämmer in på alla arbetsplatser.
    Gott ledarskap kan verkligen få människor att växa och borde prioriteras.
    Om ”det allmänna” förstod vikten av ledarskap och dina ”självklarheter” skulle vården inte ha anledning ta omvägen via vinstdrivande företag. Har själv sett ….!
    Ja Gunnel, vilken effekt du har!
    Tack, Krister

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>