Tangenser och Profeter

Hösten är hemmets tid – så har jag känt i alla tider. Man (jag) blir sugen på att fräscha upp, förnya och göra det allmänt mysigt.  R och jag har ganska (för att inte säja diametralt) skilda  uppfattningar om  mycket här i världen. Bland annat om detta. Där jag vill ha saker på ett visst ställe – för ordningens och trevnadens skull – vill han ha allting ständigt och praktiskt till hands – helst liggande just på den plätt där han senast lade den ifrån sig. Den plätten tenderar ofta att vara matbordet i kök eller vardagsrum.

Så har vi fördelat hemmets sysslor. Han drar fram, och jag plockar bort både hans och mina saker. Ofta får jag ägna en ansenlig del av dagen åt att leta hans ”förlorade” ägodelar. Min barnsliga pedagogik om att alla saker behöver en egen plats, ett eget hem, går inte hem…och så går dagarna ifrån vår tid. (Jag har förstått att detta är en vanlig fördelning i de bästa av hem)

Det allra senaste i heminredningstrender ovan polcirkeln just nu verkar vara att toppa ”mysfaktorn” med ett avancerat men mycket anskrämligt laserinstrument – ett avvägningsinstrument. Det flyttade in hos oss här förleden. Ett vederstyggligt åbäke på tre ben (naturligtvis placerat mitt i finrummet) som för stunden upplystes av mysljus och tillika röda prickar som fick mig att ängsligt spana efter lasermannen i fönstren. Detta fick ingenjören att tindra som en julgran och sades vara lösningen på många av hans problem.

Temat vid förmiddagskaffet idag fortsatte lite på samma tema. Hur beräknar man olika saker, såsom lutningar lyftkraft och annat kryptiskt? IngenjöRen noterade snabbt min stilla undran och började skissa avancerade beräkningsformler på baksidan av ett kuvert efter att jag i ett oförsiktigt ögonblick ställt en kontrollfråga. Han hävdade att ”alla” minsann fick lära sig detta tidigt i skolan – åtminstone i Glommersträsk på medeltiden. Jag kontrade genast med Jesaja:6 som jag som ”belöning” fick högläsa för klassen i tvåan – en gång när jag blev först klar med en teckningsuppgift. Ett kapitel som jag sedan dess kan som ett rinnande vatten. Skilda världar måhända. Jag har inga som helst minnen av trigonometriska funktioner såsom cosinus eller  tangens men har troligen lärt mig det någon gång. (Sannolikt tecknade jag avancerade karikatyrer av läraren i marginalen under genomgången)  Pi har jag ett traumatiskt minne av från ett matteprov i klass 7, men kommer faktiskt ihåg talet 3,14, även om jag tycker att Pi är liksom mer vore ett gulligt namn på ett könsneutralt husdjur.

Ni förstår att jag skojar va? Men sanningen att säga så tycker jag det är synnerligen praktiskt att vara bra på så olika saker som vi två är. Desssutom är ju familjen kompletterad med en ungdomlig själ , Leo, som tillför både energi, kompletterande hormoner och motion till oss gammfolk. Perfekt!