Nyårsgryta

Av , , 1 kommentar 24

kåsorna

Nyårsgryta.
Tänkte häromdagen på livet och dess mångfald av ingredienser. Att livet i mångt och mycket ju blir den anrättning vi själva kokar ihop. Men vilka råvaror lägger jag i och hur är kvaliteten på dem? Hur handskas jag med beståndsdelarna i livets gryta? Anrättningen blir ju inte bättre än de råvaror jag använder.

Vilka kryddor använder jag? Och vågar jag ta ut svängarna och skapa mitt eget recept, eller kopierar jag någon annans livsrecept? Lever jag ett husmanskostliv eller ett mer exotiskt spännande och oförutsägbart gourmetliv? Är det piggvar eller en korvbit som står på matsedeln? Tänker på att nästan det bästa är det enklaste. Som en halstrad nyfångad fisk över öppen eld en ljus sommarnatt i fint sällskap. Bara lite salt, friskt jokkvatten och kärlek därtill.

Visst kan det kännas tryggast att kopiera gångbara recept och lita på andras omdömen och smaklökar. Men glädjen i att tro på sin egen förmåga att skapa det man är sugen på. Krydda och känna in, låta det vara lagom länge i grytan och sedan presentera en alldeles egen anrättning är stor och häftig. Att lita på sin förmåga ger mod att våga fortsätta utforska möjligheterna.

Men de där dagarna när strömmen går, då man bränner vid eller saltar för mycket de händer oss alla. Då man kokar eller steker för lång eller kort tid. Eller glömt att inhandla en viktig ingrediens. Sånt som händer och som man kanske lär sig något av. Som med livet.

Så kommer dagar då vi varken orkar eller förmår. Då våra kroppar eller själar sviker. Sjukdom, sorg och smärta. Sådant som överskuggar allt och vi sällan kan påverka. Då livsgrytan får bli satt på sparlåga eller frysas in. Då allt handlar om att orka från ögonblick till ögonblick.

Sådana dagar då vi som medmänniskor, vänner och grannar kan träda in och ställa upp för varandra. Hålla om. Hålla grytan kokande och smaka av med kärlek.

Idag tänker jag på dig som har fått ovälkommet besök av sorg eller sjukdom under det gångna året. Jag blundar och tänker att jag vill krydda din nyårsgryta med varma tankar och hopp. Och en stark önskan om att 2019 ska bli året då du återfår hälsa och glädje.

1 kommentar

Ingen bra mellantid….

Av , , 2 kommentarer 27

I kölvattnet efter de glittrande juldagarna infinner sig för mig i vanlig ordning ett visst vemod, vacuum eller tomhetskänsla. Kalla det vad du vill. Kontrasten mot den intensiva förjulstiden och flera dagars relativ vila skapar en kombination av ledig fröjd och rastlöshet. Dagens göromål kanske lyckas distrahera mig och förhoppningsvis så känns det bättre framåt eftermiddagen. Jag undrar om det finns någon annan där ute som känner igen sig i detta fenomen i juletid?

2 kommentarer

Som Stjärnhimlen

Av , , Bli först att kommentera 23

Häromkvällen – hemkommen från hundpromenad en midvinterkväll i denna för världen så allvarsamma decembermånad av blod och fruktan kom dessa tankar.

Framtiden känns mer oviss och kuslig än någonsin förut och nyhetsrapporteringen tränger igenom den bräcklig sordinen över våra trygga och ombonade liv.

Vi människor här i mörka höga nord vi tänder ljus och eldar i mörkret och samlas kring trygga varma traditioner nu i juletid. Skickar ord och gåvor fyllda av kärlek omtanke och ibland av dåligt samvete.

Jag är så tacksam att julen lyser upp denna mörka årstid med hopp och ljus i mörkret. Ljus som värmer min egen och andras frusna själar.

Så går vi där vägen fram i den svarta decemberkvällen, jag och min hund. Bara ett hundratal meter hemifrån så framstår plötsligt den mäktiga vinterkvällen med sin sammetssvarta himlapäll ogrumlad av konstlade ljus i all sin storslagna prakt.

Jag böjer huvudet bakåt så långt det går och tittar rakt upp i stjärnhimlen som överträffar sig själv i skönhet och kraft. Det är som att få ett slag i magen och jag känner själen få vingar och rusa galaxerna till mötes. Vill ropa högt där i min ensamhet.

Jag ser det med ens så tydligt. Att överallt i det nattsvarta allomfattande omslutande mörkret lyser stjärnor, ensamma solitärer, grupper, stjärnbilder och alla blinkar de och talar så hoppfullt till mig:

Där är vi ju! Det är ju du, jag och vi – i olika konstellationer som kan lysa upp natten för någon medvandrare. Någon rädd, ledsen, hungrig eller vilsen själ. Precis så. Precis som stjärnhimlen över jordens mörker.

Vi är många och vi kan ge varandra lyskraft energi och motivation att aldrig förtröttas. Att fortsätta lysa upp, upplysa och skina oavsett hur svart det blir. Mörkret kan aldrig vinna över ljuset!

Bli först att kommentera

Finkultur i all ära

Av , , Bli först att kommentera 20

more

moe3

moe1

Som utflyttad Umeåbo kan jag förstås inte låta bli att hålla lite koll på det som händer i min gamla hemstad. Vi försöker vara lite sympatikulturella här emellanåt. Här har ju naturen mest för jämnan en fantastisk utställning utanför mitt panoramafönster med glittrande sol över snöiga fjäll eller dramatiska färger och bländande vackra soluppgångar. Man kan även en stilla förmiddag eller natt gå ut och lyssna på det specialverk som framförs just för stunden – Varianter av ”Den stora tystnaden” Norrskenet sprakar i hänförande färgkaskader eller isen sjunger en majestätisk aria.

Åh…där ser jag en snöskulptur med pälsmössa!! Men nej – det var visst bara en av gästerna som trillat i en snödriva. Själv ska jag ta ton åt R idag och dra mitt strå till kulturstacken. Han bidrar ju på sitt sätt – med att spela andrafiolen som vanligt :) Skämt åsido – visst kan jag sakna konserter olika evenemang, en bra film eller en simpel loppislördag. Men för det mesta får jag mig allt till sinnes som jag behöver.

Over and out.

Bli först att kommentera

Dagens kram går till….

Av , , 2 kommentarer 21

Dagens kram går till alla anhöriga. Fruar, män, sambos, mammor, pappor, döttrar, söner och vänner som fortsätter att finnas för sin kära. Att ha en demenssjuk anhörig måste vara svårt. Sorgen att redan under detta livet successivt ”förlora” den person som man en gång lärt känna måste vara smärtsam och frustrerande.

Demenssjukdomen skördar personlighet och förmågor, den förkortar livet. Den ställer också framtidsplaner och gemensamma drömmar på ända och sätter hård press på sorgsna och uttröttade familjemedlemmar som kanske är geografiskt spridda runt om i världen. Det kan ju vara nog svårt med relationer när alla är friska, finns på nära håll och kan ta hand om sig själv.

Vi ser alla sorter. Många har kämpat länge och fortsätter oförtrutet att finnas, att besöka och berika livet för den sjuke även när flytten till särskilt boende blivit ett faktum. Somliga har lovat att älska varandra i nöd och lust och tänker verkligen bokstavligen hålla det löftet, vad det än må kosta. Andra släpper taget, litar på oss, orkar inte eller kanske låter en redan krackelerande relation ebba ut.

Vi får och ska inte döma någon. Vårt jobb är att stå beredda att överta stafettpinnen när Du inte orkar längre.

Vi ser dig som kämpat FÖR länge, du som utarmat dina krafter och blivit tunn och grå. Som gett allt och lite till. Vi ser dem som skulle ha behövt få stöd och hjälp tidigare i sjukdomen genom kunskap, information och teknik, genom träffpunkter, dagverksamhet , fått avlastning genom korttidsboende och kanske därigenom kunnat hitta former för att förlänga orken och möjligheten att kunna bo kvar hemma ännu en tid med stöd från samhället.

Vi ser dig, Du som sitter där vid din hustrus, makes eller förälders sida och matar, pratar,promenerar, sjunger och berör. En stund. Ofta eller sällan. En hand som stryker över håret, som ”snyggar till”, som smeker en kind eller håller handen. Så värdefullt…..

Vi behöver skärpa till oss och bli bättre på att se dig när du kommer. Vi behöver dina tips och knep. Hur lyckades du där hemma den sista svåra tiden – med duschningar, hygien och vardagsbestyr? En ifylld levnadsberättelse om vanor och önskemål är oerhört värdefull. Vi är många som ska hjälpa, kanske hundratals och under många års tid. Vi måste få veta för att kunna göra ett bra jobb.

Dina kunskaper – det är ju de som är själva guldet Vi behöver få ta del av dem för att du lättare ska kunna gå hem och vila, resa, lösa korsord, sova gott och kunna leva tryggt i att ditt beslut var det rätta och att din kära är i goda händer. Vi som ska vara gäster i ert liv den sista tiden.

2 kommentarer

Om Mammor Luciatåg och Saltvatten

Av , , Bli först att kommentera 26

Om Mammor, Luciatåg och Saltvatten

Hamnade helt otippat mitt i ett luciatåg en eftermiddag på ett äldreboende där jag jobbade för några år sedan. Foajén fylldes av fnittrande och lite slamsiga luciaklädda tonåringar som med tända ljus väntade på att få börja sitt uppträdande – det nionde för dagen. Brandlarmet drog igång av bara farten och jag tänkte först inte gå och lyssna på dem utan försökte istället koncentrera mig på att jobba klart det sista innan helgen.

I samma ögonblick som jag hörde dem ta ton och slå an luciasången trestämmigt slog dock mina minnen och känslor till med full kraft och jag bara måste gå för att lyssna på dem.

Vid det middagsdukade bordet i samlingslokalen satt några ensamma själar och väntade. Fast de satt alldeles intill varandra kändes ensamheten stark i rummet. Jag smög in efter luciatåget och fylldes genast av minnen från min egen barndom och ungdoms luciatåg. Jag mindes med ens spänningen och stämningen i att få uppträda, hur roligt det var, men blev plötsligt nästan iskall när jag med ens slogs av tanken på hur snabbt mitt eget liv rusat förbi.

Jag tänkte på alla de lucialinnen jag strukit, tärnljus jag desperat sökt batterier till i sena eller tidiga timmar, alla tomtedressar, glittersnören och sidenband man inhandlat på nattöppna närbutiker när barnens luciafirande på dagis och i skolvärlden skulle gå av stapeln, och jag insåg att livet rusat alltför snabbt förbi. Tänk att få en enda av dessa luciamorgnar i repris. Tänk att få se sina rosiga små sötnosar. Att få höra deras små röster och se deras klara ögon igen….

Framför mig i sin rullstol med ryggen mot mig satt en strokedrabbad kvinna i 65-årsåldern. I samma stund som de här fina ungdomarna kom in i hennes synfält började hon gråta. Jag såg hennes skuldror häva sig och den röda matservetten användas som näsduk. Intill henne satt ett par andra äldre kvinnor. Även deras profiler visade bleka allvarsamma ansikten med tårade ögon alltmedan julsångerna fyllde rummet.

Med ens stod det klart för mig…. Dessa tysta ryggar tillhör någons mamma, någons syster, fru eller mormor. Idag kanske reducerade till en daganteckning, en ”insats” eller till en måltid ur kantin, skuggor av det forna liv de levat. Om livet varit sorgligt eller glatt vet jag inte men ändå… De har givetvis varit någons arbetskamrat, granne, dotter, älskade, älskarinna, kamrat, hustru eller mor.

Kontrasten till dessa fina ungdomar som med klara röster och ogrumlade allvarliga ögon sjöng så stämningsfullt och rent blev oerhört stark, ja nästan smärtsam och jag kände hur mina ögon tårades och en klump i halsen växte till.

Så fort ett människoliv passerar. Så gåtfullt och orättvist våra öden fördelas. Så lätt och fort – nästan lättsinnigt – vi låter våra dagar flyta i tidens ström. Jag vill fånga nuet. Jag vill minnas dået. Jag vill frammana bilder, röster och stunder från det förflutna. Återanvända dem, suga länge på dem, glädjas och ägna en stund åt tacksam betraktelse över rika och friska dagar som flutit förbi.

Tack till Grubbe musikklasser som den dagen gav mig en fantastisk resa i känslornas och minnenas värld

Bli först att kommentera

Lekattdags igen

Av , , Bli först att kommentera 19

lekatt

Ser spåren efter vår huslekatt här och där i nysnön. Men självaste lekatten håller sig utom synhåll. Dags att gillra lite godis utanför altandörren  för att få skåda honom på nära håll igen. Som på bilden. En magisk stund för ett par år sedan, då endast ett par decimeter skilde oss åt. Jag och Leo satt darrande av spänning medans den här lilla snyggingen åt i godan ro, krumbuktade och bjöd oss på tidernas föreställning.

Bli först att kommentera

Ett hem för de hemlösa

Av , , Bli först att kommentera 20

hembonad

Inom äldreomsorgen möter man ofta demenssjuka som har en inneboende oro. De söker en känsla av tillhörighet eller ”hemma”. Man känner inte igen sig, man väntar på bussen, man gläntar på dörrar, man packar och söker sitt hem och kanske söker sin mamma. Ju längre in i sjukdomen – desto längre tillbaka i förfluten tid.

Givetvis kan vi inte veta vart och i vilken tid det ”hemma” som söks är beläget. Är det barndomshemmet, det första egnahemmet, sommarstugan eller den senaste lägenheten som åsyftas?

”Hemma” – en plats att känna igen, att kunna landa i. En plats som symboliserar trygghet, något välbekant, varmt och skönt. En plats där man kan slappna av och vara sig själv, där man råder över sin tid, sitt privatliv och sina hemligheter. Där de nära och kära finns. Där en värmande famn eller en tröstande hand brukar finnas

När man förlorar sig själv, när orienteringen i tid och rum sviktar, blir den kvardröjande känslan otrygghet, vilsenhet eller främlingskap. Inte sällan är man faktiskt fråntagen både sitt hem och sin autonomi, har fått flytta till ett gruppboende bebott av främlingar. Tillvaron blir genomströmmat av okända människor som klampar in i det mest privata och mer eller mindre tar över.

Vår huvuduppgift blir att på alla sätt försöka skapa trygghet och fina hemtrevliga miljöer med välbekanta stämningar av ljud och dofter kryddat med vänlighet och respekt. Vi måste lägga omtanke och kraft på att försöka utforma personliga oaser i människors tillvaro, återskapa sammanhang och positiva situationer som ger tillvaron meningsfullhet mitt i det till synes meningslösa.

Hemligheten för att hitta sin hemkänsla, eller att hjälpa någon annan att hitta den, är att hitta minnen, bilder, smaker, dofter, känslor eller kanske musik som påminner om och väcker känslan av ”hemma”. Modern demensvård handlar i mångt och mycket om just det – att försöka skapa en ”god känsla”. Effekten kan sitta i länge.

Allt detta är möjligt att åstadkomma för den som vill och är beredd att öva sig i konsten att ”lyssna in” och har viljan att prestigelöst tillfredsställa. Då kan man lyckas.

Bli först att kommentera

Till dig som förlorat din harpa

Av , , Bli först att kommentera 20

harpa

Härom året stod jag i valet och kvalet om jag skulle plocka fram min gamla änglasamling till jul igen. Barnen var redan då stora  och kanske inte bryr sig längre. Själv är jag lite trött på att plocka upp och ned den här brokiga skaran av billigt och dyrt, av gammalt och nytt, av köpt och hemgjort. Men jag bestämde mig till sist för att ta fram den.

På hallbordet ställde jag först julkyrkan, och så precis som jag brukar – skaran av långa korta, smala tjocka, vita svarta, fula och vackra änglar. De flesta av dem sjunger eller spelar något instrument. Längst fram vid kyrkans ingång ställde jag som vanligt mina fyra finaste – de små cernitänglar gjorda av mina barn för många år sedan som symboliserar min finaste rikedom,

Vid sidan av kyrkan brukar jag ställa en liten grupp träänglar. När lådan var tom, återstod endast en liten ängel kvar där på botten, men hennes lilla harpa saknades och fanns ingenstans. Först tänkte jag slänga bort ängeln, men så plötsligt stod det klart för mig att den lilla ängeln var ju jag själv för bara 18 år sedan.

Tilltufsad och vilse efter skilsmässan – osäker, sorgsen och misslyckad, fann jag plötsligt att musiken i mitt inre tystnat. Den musik som alltid varit närvarande genom hela mitt liv.

Pianot stod orört, cd-spelaren stod tyst. Orden sångerna och melodierna låg tysta och oanvända i själens skrin. Jag förmådde inte lyfta locket som var förseglat med tunga stenar. Tomhetens och självömkans väktare vaktade min sorgsna skatt och jag ägnade mig åt dövande verklighetsflykt för att stå ut med att vara människa.

I min panna tyckte jag att det stod skrivet: Misslyckad mamma, orkeslös arbetskraft och rutten människa. Jag tyckte att jag hade gjort så många människor besvikna. Visserligen med delad skuldbörda… men ändå. Kanske kanske jag skulle ha kunnat göra livsresan annorlunda.

Julen som jag alltid älskat blev som en overklig och obehaglig dröm, med glättade papper och tappra försök att upprätthålla familjekänslan. Julmusiken rullade av gammal vana men lät bara ihålig. Tongångarna fick mig bara nostalgisk och juldegarna späddes med salta tårar av självömkan.

Några år senare kom musiken tillbaka. Sakta men säkert och nästan utan att jag märkte det och idag känns det bra. Jag blev hel igen.

Jag vill särskilt hälsa till dig som står inför julen med en klump i magen av skuld, sorg, ensamhet och misslyckande.

Se på dig själv med ömhet och tillförsikt. Det kommer så småningom att bli bättre, att kännas lättare, även om det inte känns så idag. Kanske kärlek och framtidstro ligger i ditt julpaket. Du gör ju så gott du kan och orkar. Du är bara en människa och du kommer att klara av det.

Allt gott till dig från en som vet…..

Bli först att kommentera

Som stjärnhimlen

Av , , Bli först att kommentera 19
image

Just hemkommen från hundpromenad en tisdagkväll i denna för världen så allvarsamma decembermånad av blod och fruktan. Framtiden känns mer oviss och kuslig än någonsin förut och nyhetsrapporteringen tränger igenom den bräcklig sordinen över våra trygga och ombonade liv.

Vi människor här i mörka höga nord vi tänder ljus och eldar i mörkret och samlas kring trygga varma traditioner nu i juletid. Skickar ord och gåvor fyllda av kärlek omtanke och ibland av dåligt samvete.

Jag är så tacksam att julen lyser upp denna mörka årstid med hopp och ljus i mörkret.

Så går vi där vägen fram i den svarta decemberkvällen, jag och min hund. Bara ett hundratal meter hemifrån så framstår plötsligt den mäktiga vinterkvällen med sin sammetssvarta himlapäll ogrumlad av konstlade ljus i all sin storslagna prakt.
Jag böjer huvudet bakåt så långt det går och tittar rakt upp i stjärnhimlen som överträffar sig själv i skönhet och kraft. Det är som att få ett slag i magen och jag känner själen få vingar och rusa galaxerna till mötes. Vill ropa högt där i min ensamhet.

Jag ser det med ens så tydligt. Att överallt i det nattsvarta allomfattande omslutande mörkret lyser stjärnor, ensamma solitärer grupper, stjärnbilder och alla blinkar de och talar så hoppfullt mot mig:
Det är ju du, jag och vi – i olika konstellationer som kan lysa upp natten för någon medvandrare, någon rädd, ledsen hungrig eller vilsen själ. Precis så. Precis som stjärnhimlen över jordens mörker.

Vi är många och vi kan ge varandra lyskraft energi och motivation att aldrig förtröttas. Att fortsätta lysa upp, upplysa och skina oavsett hur svart det blir.

Bli först att kommentera