Etikett: Saab

Lucka 17. Småkakor, Rullrån och Syltor

Av , , Bli först att kommentera 18

Mamma Gunnel

 

Bland julens läckerheter minns jag rullsyltan, pressyltan, slarvsyltan och så grisfötterna förstås. Det var köttprodukter från vår egen hushållsgris, anrättade på längden, på tvären och på alla möjliga smaksättningars vis.

Frysen och svalen i källaren fylldes vartefter med godsaker som väntade bidande på att hamna mitt på det stora julbordet bland alla andra läckerheter.

Från min lilla synvinkel sett hade man kunnat begränsa sig till leverpastej och potatis, men ju äldre jag blev, desto fler delikatesser anammade jag.

Det var i alla fall väldigt fascinerande att få följa köttets väg ända från slakt till servering, så mamma fick vackert stå ut med att ha lilla mej i bakhasorna mest för jämnan i köket.

En eftermiddag när jag kom hem ifrån skolan och just hade sparkat av mig de snöiga skorna i hallen, så kände jag den omisskännliga doften av småkakor, eller "småbrösörta" som vi sa. Köket formligen ångade av välkomnande värme och goda dofter som satte fart på smaklökar och salivproduktion. 

Efter lite gott fika med hembakt smörgås, och kanske provsmakning av någon liten ändbit eller en lite misslyckad kaka, var det dags att sätta på sig lillförklädet igen och göra mamma sällskap i julbestyren. På arbetsbänken stod adventsljusstaken av koppar med sin vitmossa, sina prickiga flugsvampar och tre av de fyra ljusen tända och spred julstämning till bagerskorna.

Det fanns en tradition i kakbaket som skulle följas. En grundmördeg med eller utan ägg, som kunde bli flera olika kaksorter beroende på smaksättning var obligatorisk.


Finska pinnar med kluvna ändar, schackrutor, och så cigarrerna – mördegspinnar vars ändar skulle doppas först i choklad och direkt därefter i kokos radar upp sig på minnets kakfat. Runda kakor med ljusgrön glasyr och lite strössel på. Sandkakor – små underverk som smälter i munnen och så klenäterna förstås. Spröda små rullrån gräddades mödosamt i det lilla rånjärnet. Mandelmusslorna får jag inte glömma. Det var en typisk arbetsuppgift för mig – att trycka ut degen i de fina veckade plåtformarna. 

Snedställda snittar dekorerades med hallonsylt och glasyr, och så minns jag de tunna utkavlade spröda kakorna som penslades med ägg och hackad mandel skulle staplas i skrinen. De sega nöttoOpparna garnerades med en hasselnötter och sist men inte minst minns jag de lyxiga pariservåfflorna pudrade med florsocker och med smörkräm emellan de dubbla skikten. Som ni ser så var det minst sju sorter även om en viss variation förekom.

Jag hade fått ett eget litet bakbord i julklapp något år tidigare som nu kom till användning. Det stora fina paketet innehöll även en liten brödkavel, en liten kruskavel och lite blandade småmått. Det var en gåva från snälla moster Vivi och morbror Karl-Axel. De kom ofta till oss i min barndoms jular och förgyllde dem med spännande paket, glada skratt, kramar, lekar. Med sig förde de en fläkt av flärd. De var stiliga och väldoftande och kom alltid körandes i någon ny fin Saab. Tillsammans med mormor och morfar var de kära och välkomna gäster i min barndoms familjejular.

De fina väldiskade gamla plåtskrinen fylldes till brädden av vackra goda kakor, som sedan ställdes på den svala avsatsen i källartrappen i väntan på kalas och bågnande fikabord. En rikedom av ätbar njutning, som bådade om fest och glädje i juletid.

Vilket är ditt bästa julkakerecept?

 

 

 

 

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Lucka 20. Om Syskon Släktkalas och Barnasinne

Av , , Bli först att kommentera 22

Så kom äntligen kvällen när syskonen kom hem. Eftermiddagen var olidligt lång, mörkret föll och det pirrade i maggropen. Jag stod och tittade ut genom fönstret i vardagsrummet.

På lillsoffan i vardagsrummet hade vi radat upp de paket vi slagit in hittills. Det satt stora hemgjorda etiketter och långa rim på alla. Jag och pappa hade lagt pannorna i djupa veck, och verkligen ansträngt oss för att få till riktigt kluriga och roliga rim, utan att fördenskull avslöja för mycket om innehållet.

Nu väntade jag på det allra första tecknet till att någon var på ingående. Det första som syntes var hur det plötsligt spelade dimmiga ljusridåer på himlen någon kilometer bort i byn.

Så småningom dök ett par billysen upp vid farbror Renes - det som nu är Ahlenius åkeri. Detta hände sig vid den tiden då man med blotta ögat kunde urskilja bilmärke på långt håll enbart genom att titta på billysets utsseende. Saab, Volvo, Mercedes eller Volkswagen, det var frågan.

Om jag inte minns fel hade min syster Ann-Maris fästman Lennart en Ford Anglia och det var den jag spanade efter nu. Så småningom kom jag att titta efter min storebror Sixtens Volkswagen. Han hade en brun bubbla och kunde göra farliga handbBromsvändningar på kapellparkeringen. Denna busiga manöver fick vår mamma att skrika av fasa.

Nu såg det iallafall ut som om någon saktade in och när den annalkande bilen fällde ut blinkersen och svängde ned på gården så var den långa väntan över.

Glada kramar, väntande middag tillsammans, och en massa kalla nya julklappar som skulle lägga in på lillsoffan. Nu först var det jul på riktigt. Om jag hade riktig tur var brorsan på lekhumör efter Mammas välkomstryggklining direkt efter middagen, och då tog vi fram sopborstarna och spelade hockey med stenkulor. Målen var under köksbänkarna som hade strategiska ‘hål’ under bänkskivorna på ömse sidor om köket.

Det var så roligt när "brors" kom hem, även om han älskade att retas med sin lillasyster mellan varven. Ibland röjde vi av köksbordet och spelade pingis.  När pingisbollen blev bucklig kokade vi den tills bubblorna slätades ut.

Vad skönt det var på den tiden när inte teven hela tiden pockade på uppmärksamheten, utan man var hänvisade till varandra, till prat, och ibland något sällskapsspel som Fia eller Kinaschack. Yatzyt var ett gränsfall om det skulle accepteras – rent syndamässigt. Tärningar var nämligen inte riktigt rumsrena i mitt föräldrahem, och definitivt inte kortspel heller.

Sällskapslekar var i allafall något som hörde julen till, och så att snottra förstås. Men för detta krävdes absolut närvaron av vår favoritmoster och morbror – Vivi och Karl-Axel, som alltid bringade feststämning glädje, och en doft från en främmande och lite spännande värld.

Vivi var så vacker, som en prinsessa och hennes parfym gjorde mig alldeles yr i huvudet. Karl-Axel var så stilig i sin mörka kostym och jag kan än idag höra hans klingande skratt. De hade alltid med sig fina paket även till lilla mej, och så småningom kom även vår nya lillkusin Annika med på släktkalasen hem till oss.

Bland det allra roligaste med julen, var just dessa släktkalas. Borta eller hemma. När moster Vivi och morbror Karl-Axel kom nedkörande på gården i sin Saab och tillsammans med morfar och mormor bullrade in i farstun, då var det feststämning på riktigt.

Mat, mera mat, och ännu mera mat, prat och skratt, och sedan den trista men nödvändiga diskproceduren då alla kvinnfolk hjälptes åt, innan äntligen Vivi och K-A anslog tonen och beordrade möbler bort i köket.

Alla stolar ställdes i en cirkel och sedan var det dags för lekarna. Jag minns Hattleken – en hög med damhattar (fanns gott om!!!!) och så musik. När musiken tystnade gällde det att snabbt ta en hatt. Den som blev utan fick kliva av. På med en ögonbindel, snurra några varv och sedan skulle man försöka känna igen någon av de som satt i stolsringen med hjälp av två matskedar. En annan lek gick ut på att skicka vidare en apelsin som var fastklämd under haka. Det fanns många olika exempel på roliga lekar. (Kommer du läsare ihåg någon lek, så skriv gärna in den här under kommentarer)

Om det var bjudning hos faster Anna-Lisa, farbror Klas och de vitsiga kusinerna i granngården, så visste man att man skulle få årets höjdpunkt gällande småbrödsorter, och så sist men inte minst faster Anna-Lisas trumfkort – den fantastiska marmeladen – julgodisets rolls royce som med sina sockriga kuber smälte mot gommen..

I år fick jag  receptet till marmeladen av min kusin Åke. Tänk att ett smakminne kan så starkt förknippas med julglädje, snälla storkusiner fest och glädje…och en del hemliga busigheter. Men dem berättar jag om i morgondagens kalender.

 

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i inlägget "Gunnels barndomskalender igen" från 30/11. Där kan du se  hur kalendern ser ut om du vill köpa ett eget exemplar.

Maila gunnel_f@hotmail.com

Spyker köper Saab – men inte jag!

Av , , 4 kommentarer 9

Bilden på den gamla shell-macken väcker minnen. Jag har en vag känsla av att det där med val av bensinmack är lite som med politisk åskådning. Man är lojal och trogen mot "sin" mack likväl som sitt bilmärke. Så var det förr i allafall…tror jag.

Jag kommer från en volvofamilj. Saab var närmast ett skällsord. Som barn tankade vi förstås på affären i byn och utöver det på shellmackar runt om i landet. Jag minns aldrig att pappa tankade Volvoduetten på Gulf, BP, Esso eller UnoX. Varför vet jag egentligen inte men har en bestämd känsla av att han undvek alla andra mackar.

Själv är jag en bensin-vilde och tankar där det är mest "rattåt"alltså lämpligt för tillfället. Utan att skämmas kan jag ena gången fylla tanken på Ok för att helt ogenerat göra "bensinstopp" på Statoil nästa gång. Det är nya tider nu, men aldrig är väl dajmen eller dixikolan så god idag som de minnesvärda gånger som pappa köpte lite godis i samband med tankningen……Suck

4 kommentarer
Etiketter: , , , , ,