Etikett: julkalender

Gunnels Julkalender, Lucka 1

Av Gunnel Hedman, 1 december 2012 kl 11:22, Bli först att kommentera

Redan fredag före 1:a advent hade fröken Ingeborg uppmanat oss barn att ta med oss en liten ljusstake och ett ljus att ha på skolbänken under adventstiden. I jullådan som förvarades i källaren hemma, låg den lilla ljusstake – eller de två ljusstakar som jag minns från skoltiden. En grålackad träfåle med hål för ljuset i ryggen, troligen något som min bror Sixten gjort i slöjden, och så en liten blank porslinstomte i blått och rött med små plirande ögon. Han hade en lite för stor ljushållare vid sin fot. Han finns ännu idag med bland julsakerna.

Kan du också minnas den andäktiga känslan av att bryta ett alldeles nytt paket Liljeholmens småljus? Det var något alldeles speciellt att få plocka upp det blanka ljuset ur den lilla rutiga skolväskan, sätta det i ljusstaken och se fröken gå runt i klassrummet – bänk för bänk – och tända våra ljus, innan hon själv tog plats bakom katedern och öppnade den bok som skulle komma att bli årets julföljetong. Jag minns hur hon tog ett djupt andetag, stillade sig och började läsa. Hon läste ur Jul i Sörgården, Sampo Lappelill, Flickan med svavelstickorna och andra julberättelser. Vi lyssnade andäktigt. Säga vad man vill om fröken Ingeborg, men högläsning var en konst hon behärskade till fulländning.

Tänk – idag skulle det vara helt ovärderligt att för en minut få återse en glimt ifrån en sådan skolmorgon. De stora vita klotlamporna som hängde ned från det brunfernissade skolsalstaket var nedsläckta. Endast lågorna från våra stearinljus flammade stilla från våra ljusstakarna som stod uppställda intill bläckhornshålen på de bruna hårdlackade träbänklocken. Utanför fönstren framträdde konturen av den stora rönnens rimfrostiga grenar i det försiktiga, blå och så bedövande vackra gryningsljuset. Dagen kunde ta sin början.

Jag skulle vilja känna skolsalsdoften, se oss barn och höra frökens stämma. Se henne bänka sig vid orgeln, slå upp den röda koralboken, slå an ett dramatiskt ackord och få höra våra barnaröster sjunga. Fröken var en viktig del av min barndom. Hon var visserligen var väldigt sträng, men uppmanade även till fantasi, drömmar, och kaAnske ibland även till verklighetsflykt.

Tänk vilka fantastiska resor man fick från berättelsernas, stämningarnas, fantasiernas, sagornas och bibelhistoriernas värld. En inte alldeles dum packning att ha längst ned i sin ryggsäck av barndomsminnen.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en eller flera extra versaler (stora bokstäver) gömda i texten. Dessa bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Imorgon smäller det!!

Av Gunnel Hedman, 30 november 2012 kl 19:56, 4 kommentarer

Så är det dags igen!

För fjärde året i rad presenterar jag Gunnels barndomskalender under december månad. Ni är alla välkomna att följa min adventskalender med barndomsminnen från min uppväxt i Västerbottens inland under 60-70-talet.

Förutom mitt vanliga vardagsbloggande kommer jag nu varje dag fram tills julafton att ge dig ett barndomsminne med julanknytning. Från dig som känner igen dig, minns, eller på något annat sätt berörs av det jag skriver, önskar jag i gengäld att få ännu fler guldkorn i form av kommentarer, julrecept, tummar, eller kanske till och med att få ta del av något av dina egna julminnen.

För att locka dig att följa med kommer jag att någonstans i varje kalendertext att gömma en stor bokstav. Sammanlagt 24 bokstäver bildar alltså en ordföljd tagen ur en julsång. Den sista bokstaven i strofen kommer först. Den person som först mailar det rätta svaret, samt namn och adress till mig kommer att få ett gott hemgjort julpris. Dessutom bjuds möjlighet att få gästblogga ett julminne. Lycka till o välkommen till min julkalender som börjar i morgon.

Gunnel

[email protected]

JULKALENDERTÄVLING 1-24/12

Av Gunnel Hedman, 30 november 2010 kl 21:52, Bli först att kommentera

Så är det dags igen!

För tredje året i rad presenterar jag Gunnels barndomskalender. Ni är alla välkomna att följa min adventskalender med barndomsminnen från min uppväxt i Västerbottens inland under 60-70-talet.

Förutom mitt vanliga vardagsbloggande kommer jag nu varje dag fram tills julafton att ge dig ett barndomsminne med julanknytning. Från dig som känner igen dig, minns, eller på något annat sätt berörs av det jag skriver, önskar jag i gengäld att få ännu fler guldkorn i form av kommentarer, julrecept, tummar, eller kanske till och med att få ta del av något av dina egna julminnen.

För att locka dig att följa med kommer jag att någonstans i varje kalendertext att gömma en stor bokstav. Sammanlagt 24 bokstäver bildar alltså en ordföljd tagen ur en julsång. Den sista bokstaven i strofen kommer först. Den person som först mailar det rätta svaret, samt namn och adress till mig kommer att få ett gott hemgjort julpris. Dessutom bjuds möjlighet att få gästblogga ett julminne. Lycka till o välkommen till min Julkalender som börjar i morgon.

Gunnel

[email protected]

I ett barns klara ögon bor den….

Av Gunnel Hedman, 24 december 2009 kl 15:07, 1 kommentar

Dags att utlysa vinnaren av min kalendertävling. Vinnare är Erik "haspelrullen" Högberg, som var snabbast in med rätt strof: I ett barns klara ögon bor den. Strofen är hämtad ur sången "Julen är här"

Nära, men inte riktigt tillräckligt snabba med de rätta svaren var Kerstin Lundström och Tommy Asplund. Tack även alla ni övriga som skickat in svar.

GRATTIS till dig Erik! Om jag får din adress kommer priset på posten inom några dagar: Ett exemplar av Gunnels Julkalender och en supersmarrig hemgjord marsipanlimpa – limited edition

GOD JUL TILL ER ALLA!

Lucka 20. Om Syskon Släktkalas och Barnasinne

Av Gunnel Hedman, 20 december 2009 kl 09:00, Bli först att kommentera

Så kom äntligen kvällen när syskonen kom hem. Eftermiddagen var olidligt lång, mörkret föll och det pirrade i maggropen. Jag stod och tittade ut genom fönstret i vardagsrummet.

På lillsoffan i vardagsrummet hade vi radat upp de paket vi slagit in hittills. Det satt stora hemgjorda etiketter och långa rim på alla. Jag och pappa hade lagt pannorna i djupa veck, och verkligen ansträngt oss för att få till riktigt kluriga och roliga rim, utan att fördenskull avslöja för mycket om innehållet.

Nu väntade jag på det allra första tecknet till att någon var på ingående. Det första som syntes var hur det plötsligt spelade dimmiga ljusridåer på himlen någon kilometer bort i byn.

Så småningom dök ett par billysen upp vid farbror Renes – det som nu är Ahlenius åkeri. Detta hände sig vid den tiden då man med blotta ögat kunde urskilja bilmärke på långt håll enbart genom att titta på billysets utsseende. Saab, Volvo, Mercedes eller Volkswagen, det var frågan.

Om jag inte minns fel hade min syster Ann-Maris fästman Lennart en Ford Anglia och det var den jag spanade efter nu. Så småningom kom jag att titta efter min storebror Sixtens Volkswagen. Han hade en brun bubbla och kunde göra farliga handbBromsvändningar på kapellparkeringen. Denna busiga manöver fick vår mamma att skrika av fasa.

Nu såg det iallafall ut som om någon saktade in och när den annalkande bilen fällde ut blinkersen och svängde ned på gården så var den långa väntan över.

Glada kramar, väntande middag tillsammans, och en massa kalla nya julklappar som skulle lägga in på lillsoffan. Nu först var det jul på riktigt. Om jag hade riktig tur var brorsan på lekhumör efter Mammas välkomstryggklining direkt efter middagen, och då tog vi fram sopborstarna och spelade hockey med stenkulor. Målen var under köksbänkarna som hade strategiska ’hål’ under bänkskivorna på ömse sidor om köket.

Det var så roligt när "brors" kom hem, även om han älskade att retas med sin lillasyster mellan varven. Ibland röjde vi av köksbordet och spelade pingis. När pingisbollen blev bucklig kokade vi den tills bubblorna slätades ut.

Vad skönt det var på den tiden när inte teven hela tiden pockade på uppmärksamheten, utan man var hänvisade till varandra, till prat, och ibland något sällskapsspel som Fia eller Kinaschack. Yatzyt var ett gränsfall om det skulle accepteras – rent syndamässigt. Tärningar var nämligen inte riktigt rumsrena i mitt föräldrahem, och definitivt inte kortspel heller.

Sällskapslekar var i allafall något som hörde julen till, och så att snottra förstås. Men för detta krävdes absolut närvaron av vår favoritmoster och morbror – Vivi och Karl-Axel, som alltid bringade feststämning glädje, och en doft från en främmande och lite spännande värld.

Vivi var så vacker, som en prinsessa och hennes parfym gjorde mig alldeles yr i huvudet. Karl-Axel var så stilig i sin mörka kostym och jag kan än idag höra hans klingande skratt. De hade alltid med sig fina paket även till lilla mej, och så småningom kom även vår nya lillkusin Annika med på släktkalasen hem till oss.

Bland det allra roligaste med julen, var just dessa släktkalas. Borta eller hemma. När moster Vivi och morbror Karl-Axel kom nedkörande på gården i sin Saab och tillsammans med morfar och mormor bullrade in i farstun, då var det feststämning på riktigt.

Mat, mera mat, och ännu mera mat, prat och skratt, och sedan den trista men nödvändiga diskproceduren då alla kvinnfolk hjälptes åt, innan äntligen Vivi och K-A anslog tonen och beordrade möbler bort i köket.

Alla stolar ställdes i en cirkel och sedan var det dags för lekarna. Jag minns Hattleken – en hög med damhattar (fanns gott om!!!!) och så musik. När musiken tystnade gällde det att snabbt ta en hatt. Den som blev utan fick kliva av. På med en ögonbindel, snurra några varv och sedan skulle man försöka känna igen någon av de som satt i stolsringen med hjälp av två matskedar. En annan lek gick ut på att skicka vidare en apelsin som var fastklämd under haka. Det fanns många olika exempel på roliga lekar. (Kommer du läsare ihåg någon lek, så skriv gärna in den här under kommentarer)

Om det var bjudning hos faster Anna-Lisa, farbror Klas och de vitsiga kusinerna i granngården, så visste man att man skulle få årets höjdpunkt gällande småbrödsorter, och så sist men inte minst faster Anna-Lisas trumfkort – den fantastiska marmeladen – julgodisets rolls royce som med sina sockriga kuber smälte mot gommen..

I år fick jag receptet till marmeladen av min kusin Åke. Tänk att ett smakminne kan så starkt förknippas med julglädje, snälla storkusiner fest och glädje…och en del hemliga busigheter. Men dem berättar jag om i morgondagens kalender.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i inlägget "Gunnels barndomskalender igen" från 30/11. Där kan du se hur kalendern ser ut om du vill köpa ett eget exemplar.

Maila [email protected]

Lucka 17. Småkakor Rullrån och Syltor

Av Gunnel Hedman, 17 december 2009 kl 07:09, 4 kommentarer

Mamma Gunnel

Bland julens läckerheter minns jag rullsyltan, pressyltan, slarvsyltan och så grisfötterna förstås. Det var köttprodukter från vår egen hushållsgris, anrättade på längden, på tvären och på alla möjliga smaksättningars vis.

Frysen och svalen i källaren fylldes vartefter med godsaker som väntade bidande på att hamna mitt på det stora julbordet bland alla andra läckerheter.

Från min lilla synvinkel sett hade man kunnat begränsa sig till leverpastej och potatis, men ju äldre jag blev, desto fler delikatesser anammade jag.

Det var i alla fall väldigt fascinerande att få följa köttets väg ända från slakt till servering, så mamma fick vackert stå ut med att ha lilla mej i bakhasorna mest för jämnan i köket.

En eftermiddag när jag kom hem ifrån skolan och just hade sparkat av mig de snöiga skorna i hallen, så kände jag den omisskännliga doften av småkakor, eller "småbrösörta" som vi sa. Köket formligen ångade av välkomnande värme och goda dofter som satte fart på smaklökar och salivproduktion.

Efter lite gott fika med hembakt smörgås, och kanske provsmakning av någon liten ändbit eller en lite misslyckad kaka, var det dags att sätta på sig lillförklädet igen och göra mamma sällskap i julbestyren. På arbetsbänken stod adventsljusstaken av koppar med sin vitmossa, sina prickiga flugsvampar och tre av de fyra ljusen tända och spred julstämning till bagerskorna.

Det fanns en tradition i kakbaket som skulle följas. En grundmördeg med eller utan ägg, som kunde bli flera olika kaksorter beroende på smaksättning var obligatorisk.

Finska pinnar med kluvna ändar, schackrutor, och så cigarrerna – mördegspinnar vars ändar skulle doppas först i choklad och direkt därefter i kokos radar upp sig på minnets kakfat. Runda kakor med ljusgrön glasyr och lite strössel på. Sandkakor – små underverk som smälter i munnen och så klenäterna förstås. Spröda små rullrån gräddades mödosamt i det lilla rånjärnet. Mandelmusslorna får jag inte glömma. Det var en typisk arbetsuppgift för mig – att trycka ut degen i de fina vekade plåtformarna.

Snedställda snittar dekorerades med hallonsylt och glasyr, och de tunna utkavlade spröda kakorna som penslades med ägg och hackad mandel skulle staplas i skrinen. De sega nöttopparna garnerades med en hasselnötter och sist men inte minst minns jag de lyxiga pariservåfflorna pudrade med florsocker och med smörkräm emellan de dubbla skikten. Som ni ser så var det minst sju sorter även om en viss variation förekom.

Jag hade fått ett eget litet bakbord i julklapp något år tidigare som nu kom till användning. Det stora fina paketet innehöll även en liten brödkavel, en liten kruskavel och lite blandade småmått. Det var en gåva från snälla moster Vivi och morbror Karl-Axel. De kom ofta till oss i min barndoms jular och förgyllde dem med spännande paket, glada skratt, kramar, lekar. Med sig förde de en fläkt av flärd. De var stiliga och väldoftande och kom alltid köranNdes i någon ny fin Saab. Tillsammans med mormor och morfar var de kära och välkomna gäster i min barndoms familjejular.

De fina väldiskade gamla plåtskrinen fylldes till brädden av vackra goda kakor, som sedan ställdes på den svala avsatsen i källartrappen i väntan på kalas och bågnande fikabord. En rikedom av ätbar njutning, som bådade om fest och glädje i juletid.

Vilket är ditt bästa julkakerecept?

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i inlägget "Gunnels barndomskalender igen" från 30/11 Där kan du se du hur kalendern ser ut om du vill köpa ett eget exemplar.

Maila [email protected]

Lucka 13. Fesakusar, Mjukkakun och Prästens hår.

Av Gunnel Hedman, 13 december 2009 kl 08:55, Bli först att kommentera

Saffransbrödet var redan bakat och provsmakat före luciadagen. De vanliga lussekatterna fick sällskap under bakduken av dubbelvarianten, och efter ha sett en fin bild på ett stort gyllene "prästens hår" visade jag den för mamma och fick lov att prova.

Det var en fantastisk känsla att fritt få forma den stora degbiten och sedan se det härliga resultatet på plåten. Sedan sved det lite när det var dags att servera och någon satte kniven i härligheten. Det kändes nästan som ett helgerån.

Mjukkakan bakades enbart till jul. Rågsikten, sirapen och brödkryddorna i kombination skapar den mest ljuvliga symfoni av dofter och smaker. När det var dags för mjukkakebak var det högtidskänsla i mammas kök.

Kruskaveln durrade mot plywooden i mammas bakbord och jag stod som förhäxad och följde dess dans över degen som blev tunnare och tunnare. När mamma var nöjd med tjockleken, tog hon den långsmala tunna bakfjälan och svisch så låg den stora mjukkakan på plåten alldeles hel och fin. Snabbt in i ugnen, och sedan till traven på gallret för att penslas med sirapsvatten, innan det var dags för avsvalning under bakduken.

Det matta duralexglaset fyllt med iskall mjölk och en halvljummen mjukkaka med smältande smör och kanske en ostskiva toppade nog det mesta i njutningsväg. Även på julbordet hade brödet sin givna plats, och en skinkskiva, med äppelmos och lite katrinplommonchutney på mjukkakan var en läckerhet som står sig än idag. Till det en sprittande glad julmust, gott sällskap och frid på jorden. Vad mer kan en liten människa begära av livet.

Fesakusarna med sitt lite burleska namn är även de en självklarhet som hängt med från barndomens julfavoriter. Anisbröd, munkar – ja kärt barn har många namn, och hur just fesakusarna fått sitt namn är jag osäker på. De förekom i ringform och som "kammar" – en degremsa som fick fyra ben. Kanske namnet kusar kommer från de fyra benen.

De friterades i det farliga heta flottet i den stora brandgula stekgrytan tills de antog en guldbrun nyans. Strax innan det var daAgs att äta dem skulle de ljummas på och doppas i strösocker. En riktig fesakusätare skulle kunna äta upp hela UTAN att slicka sig om munnen. Dessa favoritbakverk från barndomens julbak, hänger med till dags dato, och recepten följer med in i nästa generation.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i inlägget "Gunnels barndomskalender igen" från 30/11 Där får du även se hur Kalendern ser ut om du vill du köpa ett eget exemplar

Maila [email protected]

Lucka 10. Änglaspel, Änglahår och Tomtebloss

Av Gunnel Hedman, 10 december 2009 kl 07:30, 2 kommentarer

Änglar är något som jag förknippar med julen, men kanske på ett lite annorlunda sätt idag än då jag var barn. Dagens änglautbud är outtömligt, och det finns änglar i alla möjliga och omöjliga valörer att köpa. Min syster Eivor har en av de största och finaste änglasamlingar du kan tänka dig. Den är helt fantastisk.

Min egen enkla lilla änglasamling kommer bara fram till jul, och brukar då stå som ett litet sällskap runt julkyrkan, på ett speciellt bord som funnits med sedan barnen var små, men som dom definitivt vill ska plockas fram för att julen ska vara komplett. Där samsas alla möjliga änglar, finare och enklare, med fyra små knubbiga cernitänglar gjorda av Sandra i förskoleåldern. För mig är dessa de allra dyrbaraste, för de symboliserar min finaste och värdefullaste rikedom: Daniel, Sandra, Isabelle och Alexander.

I barndomen förknippade jag änglar mest med bokmärken, eller med berättelsen ur bibeln om herdarna på marken som fick besök av den ängel som berättade om Jesusbarnets födelse, och jag minns skolplanschen med bilden på den stora strålande ängeln som lyste upp nattmörkret och de häpna herdarna med sina får…. Men ängeln sade till dem: Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.

Jag kan riktigt höra den dramatiska klangen i fröken Ingeborgs röst när hon läser för oss ur julevangeliet i vårt nedsläckta klassrum till skenet av våra små stearinljus. Ett ljus på varje bänk, och så adventstaken där framme på katedern där nu två ljus är tända.

Änglaspelet som vi hade hemma, fick man nu försiktigt plocka fram ur sin lilla platta ask. Därefter skulle alla delarna monteras ihop. Man fick se till att änglarna hängde åt samma håll, ta fram fyra nya fina ljus, tända dem och fascineras över det magiska som omedelbart inträffade – änglarna började snurra runt och de små mässingstavarna klingade så sprött och vackert mot cymbalerna.

Sist men inte minst var det det magiskt vackra men ack så förhatliga änglahåret som stod för "änglandet" i mitt barndomshem. Änglahåret var en skimrande vacker vadd, som så förrädiskt frestades med sina mjuka silvervita lockar. Så oskyldig den kändes vid första beröringen. Man skulle sätta en liten transparent tuss på varje julgransljus som med ens fick en skimrande aura. Som ett brev på posten infann sig omedelbart den enerverande klådan i strumporna, orsakad av de små mikroskopiska glasfiberpartiklarna som kröp in i varje liten maska, och irriterade mot mina små barnaben.

De kliande yllestrumporna hölls uppe av livstycket och de små laxrosa strumpebanden, men någon gång ungefär vid tiden för detta minne gjorde dock de revolutionerande och välsignade strumpbyxorna sitt intåg i det Hedmanska hemmet – till glädje för allt kvinnfolket.

Den lilla blå asken fylld med grå tomtebloss på kopparpinne, som jag fått som julklapp vid skolans klappbytardag, öppnas försiktigt. På asken finns gula stjärnor som ger löfte om sprakande bloss. Solstickans tändsticksask tas fram, och jag släcker ned lamporna hemma i köket. På bordet ligger adventskalendern där nu tio luckor är öppnade. Det doftar av nybakat bröd och våta lovikkavantar.

Andaktsfullt repar jag en tändsticka mot askens plån och håller mot tomteblosset. Otåligt väntar jag på att det skall tändas. Jag riskerar att bränna mig på tändstickan som snabbt brinner och svartnar alltmer mellan mina små fingrar.

Då plötsligt sprakar det till, och tusen och åter tusen guldsprakande gnistor sprider för ett ögonblick sitt magiska ljus och sitt fräsande ljud. Den omisskännliga doften av tomtebloss sprider sig i vårt mörka kök, och över min lilla trygga julvärld, så bräddfylld av längtan, förhoppningar och föÖrväntan. Åh så vackert!

I maggropen snörs känslorna ihop, och mina ögon tåras nästan i den intensiva men ack så korta känslan. En försmak av det som komma skall. En barndomens jul, i längtans land, för ganska länge sedan.

Maila [email protected]

Lucka 8. Bjällerklang och Änglaspel

Av Gunnel Hedman, 8 december 2009 kl 07:54, 4 kommentarer

Varje gång jag hör Tommy Körberg sjunga den här gamla sången, som Zacharias Topelius skrev för mer än hundra år sedan, så tänker jag på Pappa Alvar, hans slit i skogen med hästen och timret.

Klang, min vackra bjällra i den sena kväll!
Spring, min raska fåle över mo och fjäll!
Hemåt ila vi med vindens snabba fart.
Där så vila vi i mjuka armar snart,
och vår lycka ingen må förtycka.

Alla kvällens norrsken flämta där i skyn,
alla sälla minnen skymta för min syn.

Jag tänker på hur det måste ha känts att ligga borta veckovis i en avlägsen skogskoja och veta att hemma kämpar Marianne ensam med alla sex barnen, djuren, snöskottningen, eldningen, tvätten, maten och svärmor som var ganska sträng.

Jag tänker också på hur frusna och arbetströtta män, i alla tider längtat och skyndat sig hem till sina kvinnor, till hemmets härd, värmen, maten, kärleken och dofterna. Jag tänker på hur trofasta och tappra hästar arbetat för människan och likaså ilat, längtat och funnit sin väg hem till skydd och vila. Jag tänker på hur vi arbetströtta stressade nutidsmänniskor gasar på med våra hästkrafter för att komma hem efter arbetsdagen. Hem ljuva hem.

Någonstans här befinner jag mig lite i utkanten av minnets skymningsland, men lägger pussel med en blandning av egna minnesbilder, fragment av stämningar och sådant jag fått berättat för mig. Jag var så liten när detta hände.

Men jag är ändå helt säker på minnesbilden där jag sitter på matsalsbordet i vardagsrummet och leker med änglaspelet. Jag är bara några år gammal. Klingandet från spelets små mässingdetaljer tillsammans med doften och fräsandet från stekfläsket i gjutjärnspannan i köket inger lugn och ro, men i luften finns även något mer – Förväntan.

Just då, gör ett nytt och efterlängtat ljud anspråk på min uppmärksamhet. Det spröda, vemodiga, men distinkta ljudet från hästtjukan kommer allt närmre. Pappa kommer!

Mitt lilla hjärta bultar snabbare, och genast trycker jag näsan mot fönstret för att försöka få en skymt av ekipaget. Värmen från tränger upp genom springan på fönsterbrädan, det knäpper i elementet och koOntrasten mot de kalla och isiga hörnen av fönsterrutan känns stark.

Det är stjärnklart ute och norrskenet spelar över skogen med kaskader av bloss i gult, orange och grönt. Där ute i den nu nästan helt mörka kvällen kan jag på håll ana konturen av hästen Blenda och där bakom på timmerdoningen vår kära lilla pappa i skinnmössan.

Jag kan – när jag vill – höra honom skrapa av snön från fötterna där ute på broskrapan. Se honom komma in i köket, ställa ifrån sig ryggsäcken vid den framställda stolen, krama mamma först och därefter börja klä av sig de blöta arbetskläderna. Mamma stod bredvid och tog emot de isiga plagen. Vi brukade hjälpa honom att snöra upp de isiga skobanden i de stela bondeförbundarna.

Ibland kom han även hem mitt i veckorna. Han kunde inte vänta ända tills helgen för han längtade så. Pappa älskade vår mamma. Han älskade att se på henne, röra vid henne och han kunde ligga där på kökssoffan och iaktta hennes rörelser. Marianne: Du är se grann där du gå åtill diskbänken!

Han kunde aldrig få nog av henne, och ibland kunde vi se hur hon lite generat vred sig ur hans famntag.

Hästen blev aldrig någonsin min vän. Jag hukade mig allt som gick när jag skulle passera hennes spilta på väg in till lagårn Jag var fast övertygad om att hon tänkte äta upp mig. Men jag såg pappas och Blendas nära relation. De var två samspelta arbetskamrater, som hade ganska lika uppfattning om vad livet handlade om – Hårt arbete, kämpaglöd och envishet. Kärlek, mat, dryck, en sockerbit ibland och så längtan hem……alltid denna längtan hem.

Visst är du med i kalendertävlingen? Reglerna finns i ett inlägg från 30/11. Vill du köpa en egen kalender. maila [email protected]

Lucka 1 Skolmorgon i Vindelgransele

Av Gunnel Hedman, 1 december 2009 kl 08:03, 4 kommentarer

Redan fredag före 1:a advent hade fröken Ingeborg uppmanat oss barn att ta med oss en liten ljusstake och ett ljus att ha i skolbänken under adventstiden. I jullådan som förvarades i källaren hemma, låg den lilla ljusstake – eller de två ljusstakar jag minns att jag använde. En grålackad fåle, troligen något som min bror Sixten gjort i träslöjden, och så en liten blank porslinstomte i blått och rött som hade en lite för stor ljushållare vid sin fot.

Jag kan känna den andäktiga känslan av att bryta ett alldeles nytt paket Liljeholmens småljus. Att sedan plocka upp det blanka ljuset ur den lilla rutiga skolväskan, sätta det i ljusstaken och se fröken gå runt i klassrummet – bänk för bänk – och tända våra små ljus, innan hon själv tog plats bakom katedern och öppnade boken som skulle komma att bli årets julföljetong. Hur hon tog ett djupt andetag, stillade sej och började läsa. Berättelse som Jul i Sörgården, Sampo Lappelill eller Flickan med svavelstickorna. Säja vad man vill om fröken Ingeborg, men högläsning var en konst hon behärskade till fulländning.

Idag skulle det vara helt ovärderligt att för en minut få återse en glimt ifrån en sådan skolmorgon. De stora vita klotlamporna som hängde ned från det brunfernissade skolsalstaket var nedsläckta. Endast lågorna från våra ljus flammade stilla där våra olika ljusstakarna stod uppställda intill bläckhornshålet på de bruna hårdlackade träbänklocken. Utanför fönstren framträdde den stora rönnens rimfrostiga grenar i det försiktiga, blå och så bedövande vackra gryningsljuset. Dagen kunde ta sin början.

Jag skulle vilja känna skolsalsdoften, se oss barn och höra frökens stämma. Se henne bänka sej vid orgeln, slå upp den nötta röda koralboken och höra våra små röster sjunNga. Fröken Ingeborg var en del av min barndomsmiljö som uppmanade till fantasi, drömmar, och ibland kanske även till verklighetsflykt. Tänk vilka resor man fick i berättelsernas, stämningarnas, fantasiernas, sagornas och bibelhistoriernas värld. En inte alldeles dum packning att ha längst ned i sin ryggsäck av barndomsminnen.

Visst är du med i kalendertävlingen? Tävlingsreglerna hittar du i gårdagens presentation av julkalendern

Etikett: julkalender

Gunnels Julkalender, Lucka 1

Tänk vilka fantastiska resor man fick från berättelsernas, stämningarnas, fantasiernas, sagornas och bibelhistoriernas värld. En inte alldeles dum packning att ha längst ned i sin ryggsäck av barndomsminnen.

Imorgon smäller det!!

Så är det dags igen!

För fjärde året i rad presenterar jag Gunnels barndomskalender under december månad. Ni är alla välkomna att följa min adventskalender med barndomsminnen från min uppväxt i Västerbottens inland under 60-70-talet.

JULKALENDERTÄVLING 1-24/12

Så är det dags igen!

För tredje året i rad presenterar jag Gunnels barndomskalender. Ni är alla välkomna att följa min adventskalender med barndomsminnen från min uppväxt i Västerbottens inland under 60-70-talet.

I ett barns klara ögon bor den….

Lucka 20. Om Syskon Släktkalas och Barnasinne

Lucka 17. Småkakor Rullrån och Syltor

Lucka 13. Fesakusar, Mjukkakun och Prästens hår.

Lucka 10. Änglaspel, Änglahår och Tomtebloss

Lucka 8. Bjällerklang och Änglaspel

Lucka 1 Skolmorgon i Vindelgransele

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Kategorier

Kategorier

Arkiv

Nytt från vk.se