Etikett: lasarettet

Det var inget alternativ

Av , , Bli först att kommentera 7

Jag var glad och tacksam igår morse, att jag kör fyrhjulsdriven Jeep, den här årstiden. Att köra ut på vägen utan att åtgärda snön innan, var inget alternativ:

Foto1337

Inte heller att försöka sig på cykelbanan:

Foto1339

Men jag tog spaden och grävde runt lite i plogkanten och sedan kollade jag vänster… höger… ingen bil… så då laddade jag och körde ut.

Foto1338

Men det var inte bara här det var oskottat, utan döm om min förvåning då det var skaplig väg in till järnvägstorget, men därifrån och upp till lasarettet var det oplogat, åtminstone var det ett tag sedan det var gjort:

Foto1341

Ingen, ville lägga sig i vänstra filen, så att säga, och färden var rätt så guppig, men fram kom jag och jag laddade och sladdade även in på parkeringsplatsen, men det gick ju fint.

Ännu mer förvånad blev jag då det faktiskt var ny-skottat runt husen däruppe, och lite matjord hade vi då traktorföraren, hade tagit bort all snö utanför porten då vi skulle ut, det var tacksamt!

Och kul är det väl att det finns några som kan roa sig då det kommer klibbsnö:

Foto1342

Vi ägnade dagen åt lite handlande på centrum, hundpromenad i omgivningen, småkaksbak och bokläsning… alldeles lagom, sådär. Får se vad det blir idag. Önskar er alla en fin söndag!

 

Frigående ägg, hm…???

Av , , 2 kommentarer 6

Hamnade på en blogg igår, angående fototrissen, man klickar ju runt och kollar hur andra tolkar temat. På en sida fanns en bild av en kartong med ägg, där texten var: 15 frigående ägg. Hahaa… vilken miss, visst ser ni framför er hur äggen springer runt med benen som sticker ut därnere 🙂

Jag hörde reklamen igår också, om dessa så kallade bäddbara sängar, jag tror att dom säger bärbara eller byggbara… men jag är inte helt hundra, dessutom tyckte chefen att dom snackat om gravsängar, och det låter ju aningens makabert, man kan alltså begravas i sin säng, om man så önskar. Men där hörde jag nu att dom sa, ramsängar, så det där med grav… ligger nog i framtiden.

Jag och Åke har bökat lite nere i källaren, och nu har vi plockat bort dörren in till tvättstugan. Det finns nämligen ett element därinne, men det hjälper ju föga eller sprider ju inte sin värme vidare, utan stannar där i rummet, med dörren bortagen så kommer nu katterna åt detta element, och får också lite större plats att vistas på, då dom är därnere.

Vi har alltså rensat bort saker som legat där och skräpat, jag åkte på Djurmagazinet igår och köpte en sån där elementhängare dit ner också, som katterna kan ligga i, samt en tjock dyna dom kan ligga på. Det blev bra, nu återstår att städa rummet innanför tvättstugan också, där har jag tänkt att jag ska kunna ha en symaskin, tyger och annat tjafs.

Jag och mamma åkte upp på lasarettet igår, Bosse, hennes sambo, är inlagd i väntan på operation. Han fick veta att han har problem med hjärtat (läkarna tyckte det var jättekonstigt att han inte känt detta tidigare) och det räcker inte med en ballongsprängning utan dom måste göra en bypass, men det går säkert bra. Och det var ju en jädrans tur att han inte hann få en massiv hjärtinfarkt innan han åkte in.

Vilket surväder vi fick, usch för detta slaskande och plaskande, halkigt är det också, på sina ställen. Nu längtar jag efter ren asfalt… så man kan gå som vanligt igen och inte hasa fram, och bara vänta på att lägga sig på sidan i en nerförsbacke…typ. Ån är öppen igen, den som frusit till för någon vecka sedan. Ur led är tiden. Önskar er alla en toppen måndag, vädret till trots!

Varenda människa kan väl det?

Av , , 2 kommentarer 9

Vi fyllde arbetsdagen igår med, utan att behöva fundera på vad som skulle göras. Chefen hade en bokad tid på lasarettet så vi tog en promenad dit och efteråt så gick vi bort på centrum där jag bjöd henne på lussefika, dagen till ära.

Det blev flåtkusar och kaffe, dock inte morsans flåtkusar, dom går nog inte att jämföra. Nu pratar jag om anisbröd doppad i socker, och detta bröd har säkert många namn. Flåt, kommer ju från flottet dom är friterade i, och kusar… antagligen för att dom urspungliga hade 4 ben och skulle väl föreställa en häst… min teori 🙂

Inga lucior såg vi dock, det är nog helt ute att vara och lussa, det är flera år sedan någon plingade på dörren och bjöd på någon skönsång.

Apropå sång, så kommer jag nu att osökt komma in på… just sång, och skola, och betygsättning. Vet att när jag gick i skolan så ingick det i provet på musiken, att sjunga. Det gör det än idag, och läraren vill höra att man KAN sjunga, hm… undrar vad dom menar med det egentligen?

Varenda människa i världen, förutom en som är stum, kan väl sjunga, om det däremot låter bra är väl en annan femma. Men alla är ju inte födda med takt och att kunna hålla en stämma, ska dom då få ett sämre betyg, än alla dom som sjunger ”vackert”?

Samma sak gäller ämnet bild, slöjd och gymnastik. En viss tumme med sakerna bör man ha för at klara det snyggt, men jag tycker att så länge viljan att lära, finns, så ska även det räknas med i ett betyg. Det ska säkert vara så också, men tillåt mig tvivla på att det alltid efterföljs.

Nåja, jag är glad att jag numer slipper skolan och får hädanefter, istället för betyg, tillgodoräkna mig livserfarenheter, och det är alla gånger värt, minst lika mycket, om inte mer, för här snackar vi verkliga livet, och inget man läser om i en bok eller på nätet 🙂

Nog nu om detta, nu ska jag koka några ägg så vi kan få oss frukost, innan jag knallar ut i minusgraderna med Winstone. Önskar er alla en fin lördag!

 

Hon ser verkligen ut som ett UFO

Av , , 4 kommentarer 10

Jag fick börja slå in julklappar igår kväll, känns bra att ha kommit igång med det. Jag är ju annars hopplöst disträ och kan glömma bort vart jag har lagt sakerna, vem som skulle ha vad och varför.

009

Tänkte att vi kanske skulle kunna dra ner på klapparna i år, och hålla ner hysterin lite. Huvudsaken att barnen får en fin jul, och barn i detta fall är väl egentligen Sally, Nicco håller förmodligen inte med, men om man ena dagen vill vara ”vuxen” och bara vara barn på julafton, så köper jag inte det, sorry 🙂

Grejer har vi i överflöd, och tänker man efter så behövs nog inget mer heller, även om det är kul att byta ut, och se nåt nytt ibland.

Apropå nytt så intog jag frukosten på ett nytt ställe i morse… nämligen hemma hos en bloggkompis, Helena. Det var ett tag sedan vi sågs och vad kunde då passa bättre än frukost hemma hos henne, perfekt!

Inte bara mackor serverades utan även blåbärssaft som hennes svärmor kokat ihop och när jag drack den så kastades jag över 40 år tillbaka i tiden, jag ligger på lasarettet och det efter en hjärnskakning orsakad av ett kastbyte av cykel, jag fick testa en med ballongdäck, och med facit i hand var dom däcken och cykeln inget att leka med, jag åkte rätt in i kantstenen och blev liggandes där till en granne kom utspringandes och bar hem mig för vidare skjuts på lassa.

Där fick vi blåbärssaft… vet inte om jag druckit det sedan dess.. . gott var det i alla fall och jag VET, att jag tyckte att maten som vi fick på lasarettet, den gången, var underbart god, den också 🙂

Kommer inte ihåg vilken maträtt det var, kunde ha varit lasagne, tjejen som delade rum med mig var en ynklig tös, som råkade ligga och sova då lunchen bars in. Jag åt maten och njöt av den, och nu ville jag ju ha mer, men visste inte hur jag skulle fixa det.

Sneglar på granntjejens tallrik, där allt det goda ligger alldeles orört, och jag gör (även där) ett snabbt kastbyte, hon får min tomma tallrik och jag tar hennes, hihi…

Sedan kom sköterskan in, ställer sig vid tjejens säng och ser ut som ett UFO, hon undrar vart maten tagit vägen? Ja, sa jag, som den naturligaste saken i världen, den har ju hon ätit upp.

Sköterskan tror nu inte på mig, men vad jag vill minnas så tyckte hon nog bara att jag var lite rolig, och jag förstår ju varför. . tjejen låg inte bara och sov just då, utan hon är förlamad och kan inte äta själv, så därför trodde inte sköterskan på min lilla utsaga (lögn) 🙂

Annars har jag inte gjort så mycket, känner mig betydligt bättre i benet, fast det värker uppe i låret, men det beror nog på att jag felbelastat benet för att undvika att det ska göra ont. Jag provade också att galoppera över vägen för en stund sedan (jag missbedömde farten på en bil som kom) och det kändes inte alls så skönt bak på vaden, men man lär sig av sina misstag, jag ska sluta galoppera och jag ska sluta med step up brädan, däremot har jag istället tänkt börja springa upp och ner i trappen.

Mm, berättade det för ”min” läkare, Tina, och hon vill vara säker på att kunna bli insläppt här då jag ligger med gipsade armar och ben, haha… ja, jag borde ju kunna förutspå, vad som kommer att hända om jag gör detta… jag kommer antagligen att falla utför trappen, i 120, göra en dubbel + en halv saltomortal och landa på skallen, men hey, man ska aldrig ta ut nåt i förskott och man ska heller aldrig leva i skydda verkstad, det kan bli tråkigt då 🙂

Hoppas ni alla hade en underbar tisdag och att kvällen fortsätter på ett ännu bättre sätt!

 

Saknad 24-7, alla dagar, året om

Av , , 9 kommentarer 16

Hur kunde jag veta att det skulle bli så här? Vi har en årsdag idag… ingen rolig sådan, och jag kan egentligen inte begripa varför man ska måsta komma ihåg den heller, hade varit så mycket skönare att bara få vara i nuet, men vad gör man.

Redan för 2 veckor sedan började tankarna gå i huvudet om när den här dagen skulle komma och att jag gav mig den på att försöka sudda över och inte komma ihåg, men det är ju kört, så fort man ens tänker en sån tanke, det vet jag ju redan.

Nu har jag upplevt den dagen vi hade för ett år sedan, flera gånger i mitt huvud, vad vi gjorde, hur det trasslade till sig i början, att jag ringde 2 gånger till mamma, för att fråga efter pappa (något jag inte vet att jag gjort speciellt många gånger förut), hur det skulle strula för att sedan lösa sig och sen… det stora dråpslaget då min bror ringer och säger att pappa råkat ut för en olycka och dom vet inte om han kommer att klara sig.

Niccolina ringer i samma veva som jag försöker greppa situationen, få på mig kläder och åka upp på akuten, förklarar snabbt för henne vad som hänt och hon säger med hög röst: DU KÖR INTE BILEN VA? Det får pappa göra.

När jag kommer upp på akuten vet inte ens hon som sitter där, vad som hänt, ingen har kommit in. Jag blir hämtad till ett annat rum, får lämna pappas personuppgifter och sedan frågar en av dom som jobbar där om jag vill sitta själv eller om jag vill ha sällskap. Jag klarar mig själv, säger jag, och sitter där och fattar absolut ingenting. Jag vet att jag tänker att det här är ett skämt.

Ja jag vet, hade det varit ett skämt hade det varit ett av dom grymmare slagen, men just det här att jag är först på plats, och inte ens dom som jobbar vet att det ska komma in en skadad person. Sen dröjer det nog inte så länge innan det plötsligt rasar in folk genom dörren.

Mamma, mina syskon och syskonbarn och sambos, sedan sitter vi där och bara gråter, försöker reda ut saker, vad som hänt och varför. Sen kommer en ambulanskille in och förklarar vad som hände där borta i Norum, och vilka skador han ådragit sig.

Han börjar med att säga att pappa fick ett hjärtstillestånd då dom lyfte upp honom och det varade i 17 minuter… men säger han och sedan andra, han fick det på rätt ställe och med dom rätta grejerna på plats. Han har inga benbrott, fortsätter han med, men en punkterad lunga och alla revben på ena sidan är av och nu får tiden utvisa vad som blir.

Sedan kommer det om en läkare som säger att han fått ännu ett hjärtstillestånd så dom får avvakta ett tag och se om han klarar av det, sedan ska vi få gå upp och träffa honom lite tvärt. Dom 3 första dagarna är mest kritiska, säger hon.

Sen får vi veta skadornas omfattning…han har brutit ryggen på 3 ställen, han har ett öppet benbrott vid armbågen och ett brott längre upp, han har en spricka i levern, han har brutit bröstbenet och alla revben, bägge lungrna punkterades varav en, blev blodfylld, han har en skallskada och en shunt sitter inopererad i huvudet, det ser  plötsligt inte så ljust ut, längre. Och man börjar undra på hur hans liv ska bli, om han klarar sig.

Dom följande 6 veckorna har bara flutit ihop, jag vet inte vad vi gjorde på dagarna annat än att vi satt däruppe hos pappa, 2 gånger om dagen, någon gång 3 gånger. Det var papper som skulle skötas, instanser som skulle ringas upp, andra saker som skulle ordnas.

Vi levde varje dag mellan hopp och förtvivlan, det såg bättre ut, ett litet tag och sedan vände alltihop. När dom sedan berättade för oss att det fanns inget mer att göra, utan nu skulle allting stängas ner, så fick vi ju lita på att dom visste vad som var det bästa. Pappa levde 13 dagar efter allt tagits bort, och det var nog det värsta under hela resan, att se en människa förtvina och bli till någon man inte kände igen.

Såna gånger förstår man ju inte varför detta inte kunde skötas på något annat sätt, om utgången ändå är given.

Så här i efterhand, ett år senare, så är ju givtevis saknaden fortfarande stor, men den är hanterbar, och man kan styra sina tankar lite åt det håll man vill, man behöver inte fördjupa sig i detaljer, det är då det blir jobbigt.

Pratade med mamma igår och hon påpekade att det nu skulle vara årsdagen idag, hon tyckte det var jobbigt, och jag sa att det dessutom blir mer… inte bara årsdagen för olyckan, utan sen blir det dödsdagen och efter det begravingen… det är aldrig bara ett. Men det kan hända att just den här dagen känns tuffast.

Om jag går tillbaka i mitt bloggarkiv, till dagarna innan, så var man ju bara lyckligt ovetandes, och det är också tufft att läsa, men ännu värre efteråt, det är som om man blev förflyttad tillbaka till det som var, då. Jag brukar låta bli just den där tiden, i arkivet, man blir för mycket påmind om allt som var.

Man kan också se på alltihop med lite ironi och humor, det är nog vårat sätt att överleva och gå vidare. Som när dom kom upp, 3 veckor efter olyckan och berättade att pappa hade brutit näsan också…som om det inte räckte med allting annat.

Eller när dom sätter igång att renovera rummen som låg precis ovanför pappa, och det levde om flera timmar varje dag, hela avdelningen dånade och man hörde inte vad man sa, och pappa fick ligga där med hörselproppar i öronen och läkarna sa, jomen även om han inte ger tecken ifrån sig, så tror dom sig veta att han vet, att vi är där, så det är jättebra att ni sitter där och pratar med honom…ehhh ok, och det får man höra då man inte själv hör vad man säger och han dessutom har dom där hörselpropparna i stoppade, jojo.

Mamma sätter ett lagerblad i halsen, då vi sitter där i matrummet och det blir värsta uppståndelsen, med flera sköterskor, och läkare som står och diskuterar över hennes huvud, vad dom kan tänkas ska göra, för att få bort det som fastnat. Efteråt sitter jag, mamma och Emma och skrattar åt fadäsen, som kunde ha slutat illa, men det gjorde den ju inte, utan för oss blev det lite av en lyckostund, då vi skrattar och har roligt, mitt i allt elände.

Ja det blev ett långt inlägg idag, men det känns också skönt att ha fått skriva av sig, det man går runt och ältar i sitt huvud, inte hela tiden, men ofta, och jag tror ju också att ju mer man pratar om det, skriver ner det och får det ur sig, desto lättare blir allting att bära.

Med facit i hand, nej, det här är ingen årsdag man vill komma ihåg, men pappa finns ju alltid kvar i våra hjärtan och tankar, där kan ingen komma åt honom, och där finns han 24-7, alla dagar, året om, saknad och älskad.

Önskar er alla en fin tisdag!

pappa(1)

 

Flera avhandlingar

Av , , 2 kommentarer 13

 

Dom pratar just nu med en läkare som tydligen ska bli ”den arge doktorn” på tv. Han har varit på tv förut och hade då upptäckt hur skitigt det är på lasaretten och städning som är under all kritik. Så är det ju än idag, det vet alla som suttit på en lasaretts sal och tittat runt golven.
Men jag tror mig också kunna tala om varför det ser ut som det gör, åtminstone till viss del. Tid… det handlar om tid som ”sanitetsteknikerna” får för att utföra sitt arbete. Jag har ju nämligen en gång i tiden jobbat som städerska och vet, by fact, att det var så, även då.
Jag hade 40 kontor, 2 matsalar, 13 toaletter, 2 omklädningsrum och jag kommer inte ens ihåg hur många korridorer, som skulle städas och det skulle göras på 4 timmar. När jag varit där några månader skulle städet utökas till ytterligare ett omklädningsrum, 2 toaletter, en korridor och 2 kontor, och min tid skulle minska med 20 minuter…räkna på det ni som bestämmer hur det ska se ut.
Jag vet att jag frågade hur stackarn dom hade tänkt att jag skulle kunna fixa detta, och fick till svar, det du inte hinner får du strunta i att ta. Och hur kul är det, på en skala? Vem får skulden för att det inte är städat och snyggt, ja inte är det kontorsfolket eller städfirman heller, utan fotfolket, som går med skurhinken. Jag är glad idag, att jag inte har ett sånt jobb, även fast jag vet att utan dom, så skulle ingenting fungera, och därför är det ju också skrämmande att dom inte ska få den tid som behövs för att hålla det rent.
Så, det var morgonens lilla avhandling om städning, som det för övrigt ser ut som det är dags att ta itu med här också, *suck*. Tur att man har en snabeldrake, som tar det mesta och kanske man skulle börja plocka med sig lite julsaker också, varje gång man går ner i källaren, så blir man av med julen lite pö om pö.
Jag hade även en liten avhandling på café Nybro igår, med Tina, vi blev sittande där i timmar, hade mycket att prata om och tiden bara flög iväg. Hade även hunnit med några ärenden med mamma på förmiddagen.
När jag kom hem var det plogat här utanför, Åke har tumme med en traktorägare som offrade en stund på att hjälpa oss att bli av med den tunga blötsnön. Senare på kvällen kom väghyveln, kan in gissa vart det slasket hamnade… jomen hos oss förstås.
Då hade Åke sån tur att Rickard var här så han tog snösläden och ordnade bort värsta strängen ut mot vägen det går ju bra om man får ta det med en gång. Men nu räckte ju inte allt det heller. Den där väghyveln har tydligen passerat flera gånger för det ligger saker därute nu också, så j-kla slött när dom inte kan ta bort skiten dom lägger upp… åtminstone någon gång. Nu är ju det där dessutom fastfryset. Inte underligt att man får tankar om att smälla en spade i skallen på nån.
Men men, vi får väl ta cykel och gångbanan ut då, funkar också, och blir det böter skickar vi den till Umeå kommun. Skrev hon med en ondskefull min, men vet innerst inne, att det aldrig skulle gå, det heller. När någon gång på en skala, skulle dom erkänna fel och stå för det.
Önskar er alla en fin torsdag!

Tandakuten, jojmensan.

Av , , 2 kommentarer 15

 

Jo, försäkringskassan ringde upp igår, men inte efter 16 minuter utan efter 30, så jag var precis på väg in till vårdcentralen. Jag fick då säga till att jag ville friskskrivas från och med i tisdags, så jag inte blir återbetalningsskyldig på något sätt, och det tackade hon för.
Sjukgymnasten gick igenom ett litet program jag ska köra, får se nu om det blir 2 dagar i veckan och sedan 3, eller hur jag lägger upp det, beror lite på hur jag jobbar och vad annat jag ska göra. Skrev upp mig för att träna imorgon, och det höll på stupa med en gång.
Jag fick nämligen ringa till tandakuten, har ni hört att det finns något som heter det? Egentligen så är det så att jag bet sönder en tand, under tiden pappa låg på lasarettet. Det har inte ramlat bort någon bit, men det gör ont då jag tuggar på den och jag ser att det är en spricka rätt över.
Nu hade jag inte tid… just då det hände, att ringa till någon tandläkare, utan jag har låtit det vara, vilket jag vet är dumt, men det har inte känts som om jag kunnat pressa in den tiden någonstans, men så igår, tog jag mig i kragen och ringde dit jag brukar gå.
Hon gav mig en tid i februari, och det tyckte jag lät liiite långt borta, så jag sa att jag hade en tand som jag inte kunde använda och då tipsade hon om just den här tandakuten. Ringde dit och får alltså komma imorgon. Hade fått komma redan idag, men halv tre och då jobbar jag ju, så det gick inte.
Ni håller på vara gamla, sa Nicco, då jag berättade vart jag ska imorgon, om nu tänder är ett mått på ålder… ja kanske, fast jag har ju sagt det förut och kan säga det igen, lite beror det ju på anlagen man har, mina tänder är ju gjorda av marsipan och då pallar dom inte mycket 🙂
En gång i tiden levde vi ju inte längre än ca 40 år, så våra tänder är inte gjorda att hålla i 100, och det kan man ju förstå. Kommer du ihåg tandläkaren vi gick till, frågade jag Nicco, hon var utländsk, möjligtvis från Ryssland eller nåt liknande ställe och hon blev jättestressad över att Nicco var livrädd för tandläkaren, något hon var då hon var liten.
Näpp, Nicco kom inte ihåg det och det var inte så konstigt kanske, jag tror inte hon var äldre än 3-4 år, och hade nåt litet hål som dom inte behövde borra i, men rengjorde och sedan skulle fyllningen dit.
Nicco grinade och skrek, om vartannat, och jag fick sitta och hålla i henne. Till slut brann nog någon ledning av för denna tandläkare, då hon håller fram verktyget med lagningen på spetsen till mig, och säger att jag ska sätta dit fyllningen!!! Say what??? Nähä du sa jag, jag är väl ingen tandläkare heller. Och det hela slutade med att vi fick åka hem med outrättat ärende och nästa sväng hade vi fått byta till en ”riktig” barntandläkare.
Och i och med bytet så fick Nicco, inför varje besök, ta en dos med lugnade så hon var så glad och pratsam då vi åkte hem från tandläkaren, och sedan försvann skräcken över dom, ja, vad var det för sak. Hoppas ni får en bra torsdag… nu så här, dan före dan, före dan före dan före dopparedagen!

Riktig närkontakt, utgången blev döden.

Av , , 6 kommentarer 11

 

Jag hade en riktig närkontakt med en sån där lockespindel, i förrgår, då jag skulle vara bussig och städa uppe på Niccos badrum. Jojo, *hurven*, jag stod på alla fyra och höll på torka golvet bakom toaletten, kom upp med handen på sidan av toalettstolen och DÅ… kom en stor s*t*n*s spindel och kravlade mot handen, HU!!!
Jag har ju sagt att jag inte längre är rädd för spindlar, och nej, jag är inte det, men dom kan väl för sjutton hålla sig på behörigt avstånd, jag vill inte bli överraskad och jag måste, tyvärr, dräpa dom stackare som kommer i min väg och det gillar jag inte.
Jag har ännu inte lärt mig att tacklas med just det problemet, själva dödandet alltså, så jag ryckte en parfym och besprutade den stackaren så där lagom att den blev alldeles vimmelkantig sedan kastade jag mig över den och nöp till… borta. Låter ju onekligen lite dramatiskt sådär, men jag gillar dramatik 🙂
Inte nog med detta, då gick Maria ner i källaren och hämtade upp den där elaka sprayen jag köpt från Anticimex, den där som är så giftig att man ska spruta fyra sekunder i ett rum på 30 kvadrat, sedan stänga alla dörrar och på en halvtimme ska allt levande, vara dött, jopp, och jag sprutade fyra sekunder i hennes lilla badrum så jag hoppas att grannarna bor tillräckligt långt bort 🙂
Den behandlingen ska jag upprepa om en vecka och då vore det väl själva… den, om vi inte slapp dom där sakerna… ett tag åtminstone.
Jag och Tina gjorde lasarettet igår, åkte Pater Noster hissen runt ett varv, och det gick förvånansvärt smärtfritt, jag trodde allt att man skulle kastas lite åt sidan då den skulle göra vändningen, men den gick obemärkt förbi. Sedan gick vi ner på tågstationen och åkte Willy Wonka hissen, glashissen som inte går rakt ner utan som rulltrappan, typ. Och den startar med ett ryck så det är bara att hålla i hatten.
Bilden tagen av Tina Florin
Vi passerade byggnaden och kom ner på Öbacka strand där vi promenerade runt i omgivningarna och avslutade sedan med en kaffe på tågstationen. Det är ju riktigt fint därnere vid älven.
Bilen tagen (lånad) av Tina Florin
Vid middagstid stod jag och tittade ut genom köksfönstret, såg en som var ute och gick med barnvagnen och tyckte att något inte stämde överens med bilden, det såg ljust ut, jag hade tänkt ropa till Åke och säga att det var som han sa, lite snö gör att det blir ljust, men jag gjorde inte det.
Vid middagen undrade han om jag sett att det var ljust härutanför… lyktstolpen har kommit på plats… YEEES, nu behöver vi inte leva i mörkret längre, och inte konstigt då att jag inte tyckte att bilden av barnvagnen stämde, jag såg ju den och inte bara en svart skugga.
Jag mejlade till Umeå kommun, gator och parker, för 15 dagar sedan:
Jag undrar om det är missat att sätta ut en lyktstolpe utanför vårat staket… det är bara mörker här utanför, och ett hål i gräsmattan med en kabel som sticker upp, och det har varit så i snart två år. Bilder på det finns på min blogg: http://blogg.vk.se/maria-lundmark-hallsten-umea/2012/11/07/vilket-morker-1128140
Med vänliga hälsningar
Maria Lundmark Hällsten
 
Fick sedan till svar:
Hej
Jag ska undersöka har en känsla att det är ett gammalt fundament som är missat att ta bort
Vi håller på att titta över belysningen längs cykelvägar
Vi har börjat med prio ett cykelvägar
MVH
K***** E*****
 
Och det där trodde vi ju inte riktigt på så jag svarade:
Hej igen!
Nej, detta är inget gammal fundament, det har aldrig stått någon stolpe där förut, enligt min man som bott i huset sedan 1958. Så detta har dom grävt men inte gjort färdigt.
//Maria
Och se, nu står den där i sin fulla prakt, oj vad fint det blev, med lite ljus 🙂 Och oja, jag tror nog allt att det var som jag skrev tidigare i min blogg, att den där stolpen nog hade hamnat mellan några stolar och glömts bort, eftersom fundamentet varit där i 1½ år.
Jag önskar er alla en fin fredag!

2, snart avslutade projekt, jodå.

Av , , Bli först att kommentera 10

 

Det blev en trevlig liten utflykt igår, till slöjdarnas hus, där jag hittade något som Sally ska få ha på fötterna, och sedan investerade jag i två lotter a´5:- och vann… ja, jag vann, en tändsticksask med ett litet broderat hjärta på, jojomensan 🙂 Även Ingegerd drog en vinst… samma sak fast hon nöjde sig med en lott.
Sedan fortsatte vi allihop över älven där vi gick in på returmarknaden och där fyndade jag två stycken ljushållare, och dom kostade hela 5:- styck, inget större hemmansköp, med andra ord, även Kerstin och Birgitta hittade varsin liknande hållare.
Vi avslutade utflykten med kaffe hemma här på 1:an. Lime och citron pajen var inte dålig ni, här ska ni få receptet på den… bara för att:
Citronpaj med lime
En bit citronpaj med lime serverad med vispgrädde
Ingredienser:
Pajskal:
•3 dl vetemjöl
•2 msk strösocker
•125 g smör eller margarin
•1 äggula eller 2-3 msk vatten
Fyllning:
•3 ägg
•2 dl strösocker
•2 msk vetemjöl
•2 tsk vaniljsocker
•2 dl vispgrädde
•1 lime
•1 citron
Garnering:
•1 lime
•florsocker
Servering:
•3 dl vispgrädde
Gör så här:
Gör pajskalet. Låt smöret/margarinet bli rumsvarmt. Rör ihop smör/margarin, socker och mjöl till en grynig massa, gärna med elvisp. Tillsätt äggulan eller vattnet och arbeta ihop till en deg.
Tryck ut degen i en pajform ca 24 cm i diameter. Ställ in i kylen ca 30 minuter eller frysen ca 10 minuter.
Gör fyllningen: Vispa ägg och socker pösigt. Rör ner vetemjöl, vaniljsocker och grädden (som ej behöver vispas).
Riv skalet på lime och citron och pressa ur saften. Tillsätt saft och skal till smeten och rör till en jämn smet. Häll smeten i pajskalet. Grädda i nedre delen av ugnen i 200°C i ca 30 minuter.
Låt pajen svalna. Sikta över florsocker och skiva lime och garnera med.
Servera pajen lite ljummen eller kall med vispad grädde.
Pajen kan förvaras färdiggräddad i kylskåp två dagar innan servering.
Inte så krångligt alls och den gick alldeles ypperligt bra, att äta kall.
På kvällen avslutade jag och Åke projekt trapphusbonad, som nu pågått i över 1 år, jepp, borde alltså firas med något storartat… typ… champagne, fast vi inte dricker det 🙂
Så här blev det:
Och jag kan ju tala om att det inte bara var tvärgjort, nån ska ju stå på stegen, det ska måttas och skruvas och fås fast, men nu sitter den där.
Idag är det ett annat projekt som ska avslutas… projekt hissåkning med Tina, hehee… ja, har man inte något att göra så hittar man på nåt, eller hur. Vi ska även ta en promenad i omgivningarna runt lasarettet och ta en kaffe uppe på Ullas på tågstationen, kul med omväxling och något annat annorlunda och nytt att se på. Önskar er alla en toppen torsdag!

Först så går det uppåt och ett, två och …

Av , , 4 kommentarer 11

 

Med tanke på all tid vi tillbringat på lasarettet under dom sista sex veckorna så har det även blivit en hel del hissåkande. Anders, svärämnet i Järlåsa, bygger ju hissar och har ett företag som heter lyftteknik, och han hade aldrig hört talas om eller sett den där specialhissen vi har där, på NUS, den man bara hoppar… ok, man kanske inte hoppar utan man kliver in i den, och om man inte hoppar ur den (jaja jag vet, kliver ur) innan översta våningen så får man ju åka med runt, men man kommer inte fram på andra sidan med huvudet före… och det är ju en jädrans tur 🙂
Jag försökte mig på att fota inifrån den hissen för att visa honom men det blev aldrig nåt bra foto, Theresé får nog allt ta med honom dit, nästa gång dom kommer upp, så han får kolla in hissen.
Nån har också gett sig tid att klottra inne på väggarna där, alltså inte i själva hissen utan på väggen man passerar, undrar just hur många gånger man då har åkt för att hinna få till det, har man lite att göra då, eller?
I dom andra gamla hissarna, som finns i trapphus E, står det inne i hissen, längst ner på skylten: plan -2 (gäller endast hiss 73). Och då kan ni ju fatta att man fått grubbla lite, vart ligger plan -2, ganska långt ner, och vad finns det där, och fråga nummer tre, vilken hiss, har nummer 73, hm… (i bakgrunden hörs nu inledningen till filmen Hajen, dododo…).
Idag är Åke ledig, han ska till läkaren och få ett intyg om sin diabetes som tydligen transportstyrelsen vill ha, tack vare hans körkort, jodå, vilket jobb för ett litet papper, hade det varit så svårt att koppla ihop datorerna mellan transportstyrelsen och vårdcentralerna, så hade det där varit gjort för längesedan.
Nu ska det beställas papper, betalas pengar, beställas tid, skickas in osv osv osv, och innan man ens visste vart han skulle så hade två månader passerat. Det läggs åt sidan, glöms bort, hittas igen, och då är man tillbaka på ruta ett igen. Nåja, nu ska det väl snart vara fixat i alla fall.
Igår blev jag bjuden på lunch…. inte illa alls, av en Springare (känd härifrån vk, kan ni tänka 🙂 Det var som vanligt trevligt även om det som händer just nu, runt omkring, inte alls känns så trevligt. Vad många olyckor det är, vilka tragedier som utspelas bakom stängda dörrar, människor som dör, men det kan ju också vara tack vare allt man nu gått igenom, som man ser allt det där. Man lägger märke till det, på ett annat sätt, för det måste ju ha funnits och hänt tidigare också.
Jag jobbar då eftermiddag idag och imorgon, känns väl rätt så ok, man kommer ju som tillbaka i rutinerna på det sättet. Jag önskar er alla en fin torsdag!
Maria Lundmark Hällsten