Etikett: lasarettet

Häck/häckar

Av , , 4 kommentarer 10

 

Det blev snack om häckar igår, ja, inte häckar som ni kanske tänker på, utan sådana som vissa har runt tomten, eller som vi har, en rak sak på baksidan av huset, som gränsar till grannen.
Våra andra grannar, på kortsidan av huset och på andra sidan gatan, dom har en hög häck på två sidor och i slutet av sommaren skulle denna häck klippas ner en bit. Grannen hade plockat fram stege och den elektriska häcksaxen och var med andra ord, väl förberedd.
Vi satt här ute och fikade, mamma och pappa var här och hälsade på och vi surrade på och hade grannen i ögonvrån. När han så hade arbetata sig fram till hörnet och försvann på andra sidan, kom en annan granne gående med hunden, han ville minsann spela den häckklippande grannen ett spratt. Han smög fram till sladd dosan och slet ut sladden.
Väntade så där lagom länge till grannen var på väg ner från stegen innan han satte tillbaka den igen. Och så där höll han på, säkert en tio gånger, och grannen började ropa på frun och ville ha hjälp med den våldsamt dåliga häcksaxen. Hahaa… vi fick oss ett gott skratt och även han, då han upptäckte vem som stört honom i hans arbete.
På tal om arbete så skulle jag enligt gamla schemat, ha jobbat idag, men nu är det ändrat så det blir imorgon istället, rätt så bra, då har man ju en helg som blir en dag längre.
Åke fixade dit glaset på Niccos balkongdörr igår, och det var ju tur, med tanke på vad som nu ligger på backen. Han städade även ur garaget, för titta vad som stod under presenningen härute:
Jojomensan en bil till. Så nu ska både Camaron och DKW:n få husera därinne i vinter. Ikväll ska jag få vinterdäcken på Jeepen, känns som om det är dags för det.
Jag och Nicco ska snart iväg på ett möte, sedan blir det att åka upp på lasarettet och hälsa på pappa. Jag drömde om honom igår natt, vi stod allihop runt hans sjukhussäng och tittade ner i den då han dök upp bakom ryggen på oss och kikade fram och frågade med ett leende på läpparna: Hur går det här då? Jag tittade bakåt, på honom och sa: så där kan du väl inte säga, vad då hur går det???
Sen vaknade jag och tänkte ändå att själva uttrycket och leendet, var precis han, lite typiskt pappa, om man så säger.
Önskar er alla en fin måndag!

Sovexperter

Av , , 4 kommentarer 11

 

God morgon världen! Ja, jag kan säga god morgon för det var inte alltför längsedan vi klev upp, fantastiskt att få sova lite längre någon gång också.
Vi pratade lite om sömn igår, då vi satt på lasarettet. Emma har vanan att sitta uppe länge på kvällarna och det straffar sig då man har en tid att stiga upp på morgonen, så är det ju bara.
Själv har jag ju varit en jäkel på att kunna sova men… ju äldre man har blivit, desto tidigare har man stigit upp. Det hjälps inte, på något sätt känns det som om man inte ska slösa bort sin tid med att sova. Är det för att tiden går så fort, ju äldre man blir och då inser man också att en dag är det slut? Ja, jag vet inte jag.
 Jag berättade i alla fall om en sommar, gissar att jag var i 13 årsåldern och min kusin Anna var 15. Vi var experter på att sova länge, till våra föräldrars förtret. Och det räckte ju inte med att sova länge, vi var ju uppe tills tuppen klev upp också, nästan. Vi cyklade en hel del, fram och tillbaka, längst ut på udden (ja detta var då uppe i stugan i Malå) och sedan ner till vägskälet, där vi snodde.
Udden är en kilometer lång, så det blev nog allt några kilomters trampande varje kväll. Denna kväll, filurade vi och ruvade på en liten hämnd. Vi fick ju aldrig sova hur länge vi ville och nu tyckte vi att det var vår tur att få nöjet att väcka upp mina föräldrar, och för att lyckas med det konststycket fattade vi ju att vi inte fick gå i säng.
Vi var vakna hela natten och sex på morgonen smög vi in på lon, där mamma och pappa låg och sussade. Vi öppnade kastrullskåpet, och började slamra med kastruller, vatten spilldes upp och makaronpaketet plockades fram.
Det var allt ett par yrvakna föräldrar som tittade fram under täcket och funderade vad som försiggick, mja, vi skulle äta frukost (hur nu makaroner kan kallas frukost, men flingpaketet hade ju inte levt om lika mycket) deklarerade vi och tyckte att vi fått vår hämnd.
Grejen var väl att mina föräldrar inte var några sjusovare så inte blev dom uppretade för att bli väckta inte, så där är väl ett typiskt exempel på hur synden straffade sig själv.
Vi var ju inte världens piggaste barn efter det, och fick nog allt en tidig kväll i säng, istället. Mission completed, but not successfully!
Ikväll får vi hit några bekantingar, familjerna Brändström/Franck och Jonssons, vi ska dela på en bilpåse, hade vi tänkt och kanske kanske, dricka lite till det 🙂
Önskar er alla en fin lördag!
 
 

Dissad och osynlig

Av , , 2 kommentarer 17

 

Jag färdigställde en smörgåstårta igår, på jobbet, och vi hade som en lugnare dag med lite pyssel hemma, ja, förutom en snabb sväng upp på centrum då, men…
När jag lagat middagen skickade jag ett sms till Nicco och undrade om hon skulle äta hemma eller, och i så fall vilken tid. Det gick två minuter så fick jag till svar: Jag är hemma!
Ehhh, ok, jag kunde inte annat än skratta, att jag missat att hon var hemma, jag hann säga till Åke att nu känner hon sig nog både dissad och osynlig, så fick jag ett till sms, innehållande följande figur  🙁
Jaja, jag tyckte nog ändå att det var värre då jag skjutsade hem henne i Camaron, från Wheels, för 1 år sedan, samma sak då, jag lagade middag och skickade ett sms och undrade vart tusan hon höll hus… samma svar då: Jag är hemma… ju. Och då hade jag ju ändå haft henne i bilen hem 🙂
Hehee… ja inte har det med åldern att göra, eller… mjae.
Satt uppe hos pappa igår kväll och det är fortfarande samma misär, då det gäller ljudnivån, dom borrar fram till halvsju på kvällarna, och han får ligga och ha hörselproppar på sig.
Han är en kämpe, vår pappa, och dom på avdelningen håller med, för dom förstår inte heller att han fortfarande är med oss. Utan vatten, dropp och mat i nio dagar och han fortsätter oförtrutet att ticka på. Han hade en väldigt god fysik, efter att ha jobbat i skogen sedan han var 18 år, och det är säkerligen av den anledningen han fortfarande hänger med.
Så tråkigt att det blev så här, och jag VET, helt säkert, och det sa jag också efter vi fått höra om alla skador han ådrog sig, att han kommer att fixa det här, helt säkert. Jag kunde inte se att han inte skulle klara sig, men det var innan, dom kom fram till att han har omfattande hjärnskador, som följd av hjärtstillestånden han fick då dom hämtade honom från olycksplatsen.
Sammalagt 45 minuter… och då förstår man vilka skador han nu inte kommer att överleva. Det är anledningen till varför det blev som det blev. Fruktansvärt orättvist och svårt att ta till sig, men det är fortfarande som det är, en del av livet, vissa drabbas, andra inte.
Uppe på NIVA är det då i alla fall underbar personal som gör allt för att han ska ha det så bra som möjligt, och det är fler av dom som NUS behöver, seriöst. Engagerade människor som bryr sig och som har hjärtat på rätt ställe… tack till er alla som lägger ner er själ i det ni gör!
Nu måste jag snabba på om jag ska ha frukost innan jobbet. Önskar er en fin fredag.

Har ni noterat det?

Av , , 4 kommentarer 13

 

När Nicco hade tid på vårdcentralen så fick hon i receptionen, ett papper om att det fanns studenter där som skulle vara med på undersökningen. Hon funderade vad studenterna var för typer… det stod ju att dom gick första året och hon ansåg att första klassare från typ dragonskolan, INTE kunde närvara där, för ålderskillnaden mellan dom skulle inte vara så stor.
Men jag kunde lugna henne med att det inte skulle vara någon därifrån utan studerande vid universitet. Nå, jag målade också upp hur det kunde se ut, några stycken som skulle stå där och glutta, ibland är det bara en eller så kunde det vara lika jäkligt som den gången för 15 år sedan då jag hade en tid hos hudläkaren.
Han frågade om jag hade något emot om det skulle vara med några stycken då han skulle gå igenom mina bekymmer och journaler. Nä, jag har väl inget emot sånt, dom ska ju också lära sig av någon, och det är väl bra om dom får göra det.
Vi bytte rum och se… det var inte bara 2-3 stycken studenter där, inte, nejdå, dom hade ställt fram ett helt gäng med stolar och där satt väl en 10-12 personer och det kändes som om jag satt uppe på en scen, med allas blickar riktade mot mig.
Jaja, det gick ju bra i alla fall, och riktigt så många skulle det nog inte vara som skulle kika på Nicco. Och det var det inte… det var ingen där, förutom läkaren, så vi blev lite felinformerade, men det gjorde ju ingenting.
Och apropå studenter… har ni noterat att det inte längre heter Östra gymnasiet? Vad snopen jag blev då Nicco påpekade att det numer, står Fridhems gymnasiet på väggarna därborta, hm…
Idag ska jag jobba, hade jag tänkt, känns ändå bra med lite rutiner. Livet på sistone har ju varit lite si och så. Och imorgon får jag hit en fönsterputsare… härligt, och då får man äntligen byta ut lite gardiner också. Ser verkligen fram emot det. En träff med kusin Anna ska också klämmas in, det var längesedan vi träffades, förutom för två veckor sedan då, men det var ju bara som hastigast i en korridor på lasarettet.
Önskar er alla en fin måndag!

Tjärad och doppad i skatdun

Av , , 2 kommentarer 12

 

Nu har vi äntligen gjort slag i saken och införskaffat en torktumlare och ett frysskåp. Vi har ju faktiskt bott här i 1½ år och inte haft en torktumlare utan all tvätt har häng torkat. Hur kul är det på en skala då det tar 2 dagar innan ett par jeans har torkat.
Och inte bara det, betänk hur det ser ut då man har ett par svarta badhanddukar (som nu av förståeliga skäl är snudd på oanvända), ni kan ju tänka er vilket ludd det skulle bli av dom om man körde dom i tumlaren. Men nu har det snarare sett ut som om man blivit tjärad och sedan doppad i skatdun, då man nyduschad och fräsch, ska torka av sig med en sån handduk, jojomensan, trevligt värre.
Frysskåpet har vi köpt för att boxen som står därnere är förmodligen från 60 talet, och jag tycker verkligen inte om boxar, då man har liten koll på vad som döljer sig längst ner i botten. Och botten har en tendens att övertäckas rätt så fort. Nu blir det andra bullar här då man får lägga in sakerna i lådor.
Vi väntar också på en del älgkött, så boxen kan ju vara till användning ett tag framöver och sedan kan man förmodligen stänga ner den emellanåt, då den är tom, vill säga.
Annars gjorde vi väl inget speciellt igår, jo vi var en sväng på MIO också, där vi köpte en vit step hylla, vad jag ska använda den till, kommer senare 🙂
Jag och mamma åkte upp på lasarettet efter middagen och satt hos pappa i två timmar. Han är nu inskriven på NIVA vilket mamma är jätteglad över, och nu blir han väl omhändertagen då personalen kommer in flera gånger i timmen och frågar hur det går och om pappa verkar tillfreds, vilket han gör, förutom då han får sina hostanfall.
Dom har även förklarat hur viktigt det är att han ska ha lugn och ro omkring sig, inga tvära höga ljud eller annat störande, och det har ingen sagt förut. Men nu är han ju deras ansvar och blir omskött som sig bör. Inget borrande har det varit heller under tre dagar, får väl se hur det ser ut imorgon då.
Önskar er alla en fin och lugn söndag!

Dramatik i lunchrummet

Av , , 2 kommentarer 19

 

Nu ska ni få höra vilken dramatik som utspelades uppe i lunchrummet på NIVA, i förrgår. Jag, mamma och Emma hade gått ifrån ett tag och mamma hade av en av sköterskorna, fått lov att ta hennes lunch, dvs välja en måltid från kylskåpet som sedan skulle värmas upp i mikron.
Mamma valde kalops, något hon tyckte det var längesedan hon ätit. Jag och Emma drack kaffe och vi pratade på. Rätt var det är så börjar mamma hosta och säger med en gång att det fastnat något i halsen på henne… något hårt. Hon hostar, kraxar, sitter ner, ställer sig upp, och vi ser hur hon kämpar med att försöka få upp det.
Jag ställer mig upp och står och tänker ju naturligtvis, vad gör man??? Jag vet att man kan göra *heimlichmanöver, men jag vet inte hur, eller rättare sagt var man sätter in nävarna. Jag frågar om jag ska hämta hjälp och hon svarar ja.
Jag spurtar iväg ut i korridoren där jag hittar två sköterskor och säger att ni måste komma och hjälpa oss, mamma har satt något i halsen och vi vet inte hur man ska göra.
Dom kommer in, en av dom smäller till henne i ryggen, sedan sätter hon nävarna under bröstet och trycker till, men inget händer. In kommer så fler och fler sköterskor, en läkare, och dom provar igen att dunka henne i ryggen, hon dricker vatten, men inget händer. Vi är en hel samling av människor som står runt henne.
Nä, säger en av dom, vi måste hämta en öronläkare, NEJ säger nästa, det blir akuten. Alltså ni skulle ha sett hur man nu i efterhand upplever denna dramatik och vad vissa gjorde och sa.
Mamma är alldeles likblek och givetvis stressad av hela situationen, plötsligt böjer hon sig fram, hostar till och ut flyger grejen som suttit fast… och kan ni gissa vad alla då gör… dom hurrar och applåderar, alltså kan man annat än skratta.
Nå, hon bad om ursäkt och sedan droppade dom av, en efter en och kvar satt vi och faktiskt skrattade, för det var verkligen dråpligt, inte att hon satte i halsen, för det var ju fruktansvärt, men allt som hände därefter, en som står med benen i kors och ena handen på höften, läkaren som hade armarna i kors och som sedan följde grejen med fingret då det flög ut och såg jättenöjd ut då han pekade och sa: Ja…ja!!!
Sen får man också en tankeställare, vad gör man om detta händer då man är ensam. Det var ett lagerblad som satt fast i halsen, ett hårt sådant, och denna mat serveras till dom som ligger inne där, och då kan man ju hålla sig för skratt, för tänk om detta hade varit en ännu äldre person med sjukdom och andra besvär, undrar hur det hade gått då. Lagerblad brukar man väl ändå plocka upp ur grytorna, eller?
Jaja, det var dramatik i lunchrummet, det, och mamma sa efteråt med ett leende, att just det där kanske behövdes, för att lätta upp stämningen.
*Heimlichmanövern: När du utför heimlichmanövern använd dig av dessa 3 punkter.
 1. Ställer du dig bakom personen och lägger armarna under bröstkorgen.
 2. Knyter ena handen och placerar tumsidan nedanför bröstbenet.
 3. Griper tag i den knutna handen med den andra handen och trycker kraftigt inåt-uppåt. Då skapas en luftstöt som kan få hindret att lossna. Ibland behövs flera stötar för att få upp det som hamnat i luftstrupen
Önskar er alla en fin fredag!

Är det så vi vill ha det?

Av , , 8 kommentarer 18

 

Nu kan jag inte hålla mun längre, utan jag tycker att det är rent ut sagt, för jävligt. Förra torsdagen fick vi ju veta om planerna på att flytta pappa till Axlagård… men han ligger fortfarande kvar på NIVA (neuro intensiven).
Han blev inskriven på kirurgen, då han först kom till akuten och sedan fick ligga på IVA i två veckor. Efter det flyttades han upp på NIVA men är nu inskriven på ortopeden. Han är vad dom kallar en satellitpatient, dom vet inte vart dom ska placera honom för det finns ingen plats.
Tanken med Axlagård var ju att han skulle få lugn och ro den sista tiden, men tydligen är det sån byråkrati, att flytta en patient dit, att det inte funkat som dom trodde att det skulle göra.
Eftersom han sondmatades, så ville dom inte ta emot honom, så matningen skulle då upphöra. Han har en track inopererad i halsen och det var först och främst för respiratorn, men sedan för att få hjälp med andningen och idag suger dom upp det som samlas i lungorna, den vägen.
Med track ska han heller inte få flytta, eftersom detta kräver ständig tillsyn. Och idag är det vi som passar upp honom. Vi får larma då han behöver hjälp, och det som retar mig är att vi tas för givet. Men det är ju skrämmande om sjukvården står och faller med oss.
Hur hade det sett ut om mamma, till exempel, hade varit ensam, och sedan hade hon åkt på någon influensa, vad hade dom då gjort? Nu är det inte så att någon stoppar oss då vi går därifrån, men det känns verkligen som om vi lämnar honom i sticket och jag förstår också att det inte finns resurser att avsätta en personal för att sitta med honom, men det är ju det han behöver.
I förrgår skickades en remiss för att ta bort tracken, för då ska tydligen vem som helst kunna hjälpa honom med att få bort det som samlas i lungorna. Igår ringde dom och sa att han blivit sämre så vi satt i omgångar på lasarettet, tracken är kvar, och det känns ju som om det är överkurs att ta bort den nu, även att flytta på honom.
Men inte nog med detta, där han ligger så håller dom på att bila golvet på övervåningen, och det borras heeela dagen så pappa får ligga med öronproppar. Alltså snacka om att det är misär, en sköterska hade gått upp och beordrat att det skulle vara tyst, men ingen lyssnade på henne, utan av tio timmar så borrades det åtminstone i fyra timmar. Och så har det varit i tre dagar nu.
Jag pratade tidigare om värdighet, och det är ju något man önskar men där ser man också hur lite det betyder, att man önskar och hur det sedan blir.
Dom som nu jobbar där, fotfolket, dom är hur fina som helst och förstående, och detta är ju inte deras fel, det vet vi ju. Men är det verkligen så här vi vill ha det? Hur kan det ha blivit så här, vari ligger felet? Såg ju också på nyheterna igår där dom talade om krisen som var på IVA, inte så konstigt då att pappa hamnade mellan stolarna, som dom så vackert uttryckte det.
Och nu har han alltså återigen, hamnat mellan stolar, då ingen tycks ha plats för honom, eller tid… eller personal.
Tråkigt och ledsamt inlägg den här gången, men jag var bara tvungen, kändes det som. Önskar er i alla fall en fin dag, och det ser ju till och med ut att bli lite sol, härligt!

Vi väljer våra vägar, men…

Av , , 2 kommentarer 16

 

Nu har jag hämtat bingolotton, som ”bingo-Micke” skickade med Tina, som hon sedan skulle vidarebefordra till mig… vilken kille! Tack så mycket Micke, och det värmer att veta att dom man inte ens känner, sänder en för dom okänd människa, en tanke.
Och tack till dig, Tina, för ditt engagemang, din energi och dina tips (och fikat du bjöd på, förstås)… nu har Maria införskaffat lite ”nytt” mjöl i skafferiet 🙂
För pappa har dom nu tagit bort all medicinskvård och nu återstår bara palliativ vård, vilket betyder lindringsvård, där han inte ska behöva ha ont. Hans kropp har nu fått tagit så många smällar att den inte orkar mer, och själv är jag övertygad om att han är mer behövd på annan plats och någon eller något annat, har andra planer för honom.
Jag tillhör gruppen av människor som vägrar tro, att vi bara lever här och nu, och den dagen vi inte finns mer, så är det inget annat. Nej, det går inte ihop i min mattetabell. Vi har inte knogat på här för att allt sedan bara ska vara svart, så på det sättet är döden inget jag räds för, däremot kan man ju alltid tycka att många av oss, fick alldeles för liten tid, just här. Och av precis den anledningen, ska vi ju leva varje dag som om det vore den sista.
Jag blev uppringd igår, av en person jag pratat med en gång tidigare, men lustigt ändå att det känns som om vi kände varandra. Pratade en stund om livet och hur det kan te sig, och om hur lite vi egentligen har att säga till om.
Och ändå, har vi alla val… så vi styr åt det håll vi väljer, men saker som, händer på vägen kan man aldrig väja för, däremot, kan vi i efterhand, välja hur vi hanterar alltihop. Låter kanske snurrigt, men det är också vad jag tror på. Vi är inte hjälplösa, däremot kan man aldrig förutse vad som komma skall, och även om det vore så, så är det inte alla gånger vi kan göra något åt det.
Annars har det inte varit något speciellt, idag ska jag med Nicco på ett litet möte, sen blir det lasarettet och efter det ska vi kika lite på några papper som behöver åtgärdas. Jag önskar er alla en fin tisdag!
 

Jag blev påhoppad

Av , , 4 kommentarer 18

 

Jag och mamma var på Coop och handlade i fredags. Jag hade fått en tio kronors rabatt av henne på flora, och det passade bra då det stod på inköpslistan. När jag så närmade mig slutet av listan och öppnade glasdörren för att plocka fram paketet jag hade siktat in mig på, så hördes en röst:
-NEJ NEJ, STOPP!!! Ta inte det där, köp det inte. Jag stannade mitt i rörelsen och vände mig om och undrade vad det handlade om. Där stod en man och tittade mig i ögonen och skakade på huvudet och upprepade uppmaningen om att INTE köpa flora.
Han öppnade nästa glasdörr och plockade fram ett paket Norrgott istället och sa: Det här ska du köpa… tänker du inte på din hälsa? Jag svarade att det är min man som vill ha flora och han replikerade med en gång, jaha, men tänker inte din man på sin hälsa då? Vet du hur man gör smör, gå in på www.någotning och kolla sa han och jag trodde nästan att jag var med i en reklamfilm, om Norrgott.
Men vet du vad, sa jag, nu har jag en rabattkupong på det här paketet och därför köper jag det. NÄJJJ, det är ju så att jag skulle kunna betala halva paketet om du köper Norrgott sa han och jag tyckte så synd om hans desperata försök att få mig till att testa det andra smöret så jag köpte ett litet paket sånt också… för att prova på, sa jag, och det har vi nu gjort och det var inte helt fel.
Så nu kan Norrmejerier tacka mannen som förtvivlat försöker få folk att använda sig av deras smör och ingen annans, han kämpade idogt med sin uppgift 🙂 Och hey… dom kan även tacka mig som nu gjorde lite reklam för dom också, jojo.
Annars har det inte varit så mycket i helgen, vi har suttit på lasarettet, och levt våra liv så normalt man kan. Städa, diska och äta är väl rätt så basala saker man gör utan att ge det någon speciell tanke. Igår beställde vi hem pizza, mamma, Emma, Johan, Nicco, Åke och jag, och satt härhemma och käkade och berättade historier.
Jag fick höra en som jag inte hört förut men jag blev inte speciellt förvånad. Det var min pappa och hans lillebror Matts, som kommit på den otroligt uppfinningsrika idén att klippa sönder farmors fina vaxduk som dom sedan använde till deras hembyggda segelbåt (läs bräda), och det gick inte som planerat då ”båten” tog in vatten och sjönk, som tur var hann dom inte långt från sjökanten och farmor var nog inte så glad över deras tilltag. Men jag vet också att detta bara var ett av många, många påhitt, från deras sida. Kanhända att man ärvt lite av uppfinningsrikedomen från pappa… jag vet ju själv vad jag hittade på, som liten 🙂
Ha en fin måndag!

Livets berg och dalbana

Av , , 6 kommentarer 12

 

Vi har verkligen fått vara med om berg och dalbana och jag är inte så säker på att resan stannat av ännu, heller. Ingen har fått kliva av utan vi kastas mellan hopp och förtvivlan.
Tre gånger, under tiden då pappa legat inlagd, har vi nu fått tre ursäkter, av tre olika läkare. Ursäkter över hur dom gett oss information, hur dom har hanterat hela situationen och att ingen, gett oss en och samma information.
Vi vet ju inte på vilket öra vi ska lyssna. En läkare sa bland annat att dom inte tyckte att pappa gjort några större framsteg på en månad… då hade han legat inlagd i 16 dagar. Då mamma påpekade detta bad han om ursäkt och tackade för informationen. Inte är det då underligt att man börjar tvivla på kompetensen hos vissa utövare.
Nu först förstår jag också all kritik som lasarettet och dom olika avdelningar får, och som man så vackert brukar säga, man ska vara frisk för att vara sjuk. Allting är verkligen ledsamt och senast igår fick vi ytterligare, dåliga nyheter, och vi slogs ner i skorna igen. Nu behövs inte bara ett mirakel för att han ska klara av det här, utan mer än så.
Jag vill ändå inte klanka ner på hela sjukvården, det finns otroligt engagerade sköterskor och läkare, och dom gör sitt yttersta för att det ska gå vägen, men visst förstår man också att det brister, när dom är för få, och team spelet inte fungerar sinsemellan, och sådant krävs ju för att det ska fungera felfritt.
Jag, Emma och mamma satt och pratade en del igår kväll, efter att vi varit upp till honom, och det blir djupa tankar och funderingar, det hjälps inte. Men vi är nog alla överens om att det som kommer att hända, är för pappas skull och ingen annans, han kommer i första rummet och vi får ta det som blir.
Vi pratade även om det här med att man brukar säga att man vill komma ihåg dom som dom var, och inte hur dom ligger där på lasarettet och är sjuk. Men jag måste säga att detta påstående inte stämmer, hur många gånger har vi nu inte suttit däruppe, men min bild av honom kommer alltid att vara hans leende, och när han kommer gåendes från parkeringen med fika kaschen i handen.
Fotograf: Theresé Hällsten
Önskar er alla en fin dag!
Presentation
  Sysselsättning: Jobbar som personlig assistent...YESS!!!. Bloggar om: livet, funderingar och tankar. Ålder: 56 Bor: Umeå Familj: min man Åke, döttrarna Theresé och Niccolina. Utbildning: grundskola Dröm: rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Bästa egenskapen: empatisk och ärlig Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig. Husdjur: 1 japansk spets som heter Winstone Bil: kör en Audi quattro som bruksbil, men har även en camaro årsmodell 70, som är gatregad men som jag även kör dragracing med. Sen har vi i familjen även en Dodge Van, Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan behövas 😀 Intressen: dragracing, att skriva, innovationer, människor i ren allmänhet. Vi bär alla på olika historier. Senast lästa bok: Mormor hälsar och säger förlåt Senast sedda film: på bio så var det Masjävlar vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 5 gånger under sista 24 åren. Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka. Förebild: min chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv. Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen. Fem bästa sakerna med Umeå: Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.
Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Mina länkar
Arkiv
RSS Nytt från vk.se
Presentation

Sysselsättning:Personlig assistent och arbetsledare
Bloggar om:livet, funderingar och tankar.
Ålder: 52
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, utflugen dotter som heter Therese och bor i Järlåsa samt yngsta dottern Niccolina. Är även, stolt mormor till Sally Maria Johanna, som föddes 29/6-2010.
Utbildning: grundskola
Dröm:rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen:empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur:Winstone som är en japansk spets.
Bil: Kör under sommaren en Camaro årsmodell 70, (om vädret tillåter) den är gatregad men jag kör även dragracing med den. Sen har vi i familjen även en Audi Quttro, en Camaro -75 (projekt), Volvo S70 samt en Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan ju behövas 😀
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer och att vara delaktig i min familjs intressen, som bl a involverar bilar, och nu även Niccos dragracing karriär.
Senast lästa bok:  Silvervägen
Senast sedda film: på bio så var det Cornelis vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 6 gånger under sista 26 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min före detta chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.

Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.

Maria Lundmark Hällsten