Etikett: snubbla

0-20 på en nanosekund

Av , , Bli först att kommentera 13

Nicco ringde i förrgår, från sitta andra hem, långt bortistan, och berättade att hon sett en kille göra en Maria. Hm, jahá, och vad gjorde han då, måntro?

Jo, han kom och bar på två matkaschar och plötsligt slänger han upp dom i luften och ner i backen. Hennes första tanke är att han är förbannad…nå hemskt, men efter att han slängt kascharna i backen så utför han en liten steppdans för att förhindra plattfall. Så nej, han var inte arg, han halkade runt, därav uttalet, han gjorde en Maria. Och nu redigerar jag, Nicco kommenterade länken och skriver följande: Nooo. Han hade inga påsar, han bar varor i händerna bara och helt plötsligt kasta han iväg allt framför sig. När han skulle ta upp det han tappat så tappa han det han höll i. Slut redigerat

Ja det kanske ni kommer ihåg, fast det är multisuper längesedan, typ 9-10 år sedan. Jag och Nicco gick på Preem för att köpa 3 glass strutar, lägger dom i en liten genomskinlig påse och vandrar hem.

Nu skiljer våra historier, sig åt, lite grann. Jag säger att jag trampade ner foten i ett gömt hål, snavar givetvis, och får upp en jävla fart (typ 0-20 på en nanosekund), vevar runt påsen i förhoppningen att den ska återställa balansen, och gissa vad, det gör den, jag ramlar inte, men det såg förmodligen hur kul ut, som helst.

Nicco story borde vara snudd på, likadan som min, förutom att hon påstår att det inte fanns en tillstymmelse till grop eller hål i vägen, jag snubblade ändå.

Så mindes jag en händelse, då jag satt på biblioteket, mitt inne i stan. Och jag blev intervjuad av någon anledning. Vi hade ett fönsterbord och satt mitt emot varandra. Då kommer det en tjej, som plötsligt trampar snett och gör en tjurrusning förbi fönstret.

52963489_10156946578526585_2773889265023582208_nJag fnissar till ja jag vet…jag är en elak jäkel, eller så gjorde jag det för att det såg snöpligt ut. Intervjun fortsätter och då kommer en kille förbi, och gör exakt likadant. Alltså, haha, jag fattar ingenting, och det gör förmodligen inte hon som intervjuar heller, hon ser ju inte vad jag ser.

Men när den tredje personen som kommer gående, gör precis som dom föregående så hinner jag se att det faktiskt är en av plattorna, som inte ligger ordentligt, utan det sticker upp ett hörn, och det är där dom slår in foten och snavar.

Och där berättar jag då för intervjuaren vad jag ser, och vad jag faktiskt skrattar åt, hon trodde väl kanske att jag sovit för lite eller att hennes frågor var kul, på nåt sätt :D

Nicco och jag åkte ner på stan igår, hon skulle hämta ut glasögon, så vi tog en senare lunchmacka på Espresso house:

51968919_10156944226271585_4363754500075290624_nSen ville hon kika runt på lite kläder, men hittade inget intressant, så vi bestämde oss för att ta en sväng på Avion, efter middagen. Vilket vi gjorde och hon fann det hon sökte.

Har nu arbete i helgen så jag laddar för det. Nu ska jag se om jag kan ge Marky, på filipinerna ett svar på vad detta är:

52306248_10156942676971585_4418713180767780864_nJag har redan förklarat att det är en mjukost men nu ska jag hitta ett ord för smaken, han trodde att det var chiliost, hm, kan han ha googlat raket, och därför trott att det var nåt starkt :D

Hoppas på en fin fredag, för er alla!

Dom kan, dom…

Så blev det mobiliserings dags, igen. Mot katterna! Vad dom kan gå på, man fattar det inte. Jag brukar släppa upp dom från källaren, vid 9-9-30 tiden, och detta för att det ska passa med mat tider. Tar jag upp dom tidigare, och inte ger dom mat, med en gång, så får man snubbla runt på dom tills maten är serverad…


Och vice versa, ger jag dom mat för att slippa snubblerierna så kommer dom att sätta igång, 1-2 timmar tidigare på kvällen, med att springa framför fötterna, för då vill dom ha maten den stunden tidigare.

Nå, så jag kommer hem vid 8.40 igår, efter träningen. Och ut från vårt sovrum, kommer Eloise…jag fattar ingenting. Hinner tänka tanken att hon varit där hela natten, men det stämmer inte alls. Jag brukar minsann räknar ner katterna på kvällen, så bägge två, är därnere.

Hon smyger, precis som om hon vet, nummer ett, sovrummet är en förbjuden zon, och nummer två, om hon kunde prata, hur skulle hon då förklara att hon är uppe från källaren utan att jag har öppnat dörren och flyttat symaskinen, som väger flera kilo, jag lovar.

Jag öppnar då dörren och där sitter divan Enya, och väntar lydigt på att få komma upp, symaskinen är flyttad, 15 centimeter från kattluckan, så nu vet jag hur Eloise tagit sig ut. Hon har krafsat och bänt, skruvat sig, och bökat, sedan använt sin egen kroppsvikt för att förflytta maskinen såpass, att hon kunde klämma upp luckan. Vilken mastermind, hon är!

Vem…jag!

2016-03-02 22.47.03Och Enya ville uppenbarligen inte haka på, för jag kan tänka mig att det inte var utan en hel del kämpande och arbetande. Jag har ju trott att det skulle räcka med symaskinen för luckan, och därför har jag slutat spärra igen den, tills igår då, nu är luckan också låst, så nu får dom hitta på ett nytt sätt…igen. Men vänta bara, den dagen kommer då dom lyckas med det också, jag vet det bara.

2016-03-02 22.47.41 (2)Jag och Nicco invigde IKEA igår, det blev lite plastpåsar, några doftljus och två tygblommor, som jag har i matrummet. Dom är som tacksamma, och brukar klara torka, rätt så bra :D

2016-03-03 06.54.17I övrigt var jag absolut inte, impad av hur man tar sig in dit, inga tydliga skyltar, väldigt förvirrande små cirkulationsplatser, ett tag trodde jag att vi var på väg ut på E4:an. Och själva konceptet IKEA, nja, jag klarar mig utan, men det kommer säkert att bli roligare då dom andra butikerna kommer dit.

Kvällen avslutades med ”hemmahosgänget” hos Marianne, den här gången. Vi skrapade fram 150:-, så, ja, det kanske blir mer än ett korvbröd i slutändan.

2016-03-01 10.19.51Ha en bra dag, alla mina vänner!

Jag är van…jag lovar

Jag är van att få jämföras med folk som snubblar på tv, kanske speciellt roliga klipp då. För snubbla, hör nästan till vardagen. Jag hade precis berättat för Nicco och Åke då jag härom dagen gick med Winstone, nere vid ån.

Då skulle jag testa simultankapaciteten att prata i mobilen samtidigt som jag strosade på och så fick jag syn på en kotte som jag tänkte sparka till för att Winstone skulle få träna på snabba riviga starter, men vad tror ni händer?

I samma sekund mamma svarar ska jag kicka till kotten men…jag snubblar på den och rusar framåt…typ 2 meter, klarar mig i vanlig ordning från att stupa, fast både Winstone och mamma undrade vad jag höll på med, haha…

Och igår satt vi här i soffan, alla djuren och vi som bor här, samt Gustaf, då visas ett klipp på en människa som tänker hoppa i en hög med burkar, men han missar hela högen och hoppar en meter för tidigt, och detta ska då jämföras med mig…jag fattar inte.

Så går jag in på FB i samma veva och där har Theresé taggat mig i en bild, jojo, man kunde ju ha trott att hon hade direkt uppkoppling hit:

11128600_1592939220921066_6205395852347427403_n

Och sen har vi ju våra små kissar som är duktig på att starta upp rabalder. Här släpps dom ut, inte på grönbete men för matdags:

005

Men något saknas innanför källardörren, hm…

006

Ja, det var den lådan det:

009

Och för två veckor sedan fick dom ner vattenbaljan för trapporna. Men det var en sån där typisk gång då jag tänkt fylla på med vattnet, men ”kan jag ta den så kan jag ta den så kan jag ta den” men så gick det inte längre, och här hade jag ju tänkt…men inte kommit längre än i tanken, nåja, jag fick ju skura trappan då :D

Önskar er alla en toppen lördag!

 

 

Kunde ha slutat illa

Av , , Bli först att kommentera 9

Jag och Nicco åkte ner på stan igår, hon skulle kika på kläder. Sen blev det som lunchtajm, så jag föreslog en macka på NK. Det kunde ha slutat illa, enligt Nicco, så hittade hennes fantastiska mamma av, den enda plattan i hela stan, som är något upphöjd över alla andra (på gatan förstås).

Och det var ju inte så konstigt heller att just jag, skulle köra in skon i den och hålla på göra en faceplant, men hey…jag klarade mig…igen :D Fick bara skratta lite, det hjälps inte, på något underligt vis, är det roligt då man snavar, fast det är klart, så kul hade det inte varit, om man nu verkligen landat på näsan. Då hade jag stämt Umeå kommun, sa jag, och gick in på NK.

Jag köpte ingenting åt mig själv, däremot världens dyraste långkalsonger till Åke, som nu bara får använda dom väldigt sparsamt. 400 spänn, alltså man kan ju smälla av, för mindre. Ja, det var ju nåt fint med dom, designade, men vart springer man och visar upp sina kallingar då? Han kanske får införa nytt mode och sätta dom utanpå sina jeans, varför inte, det var ju så poppis ett tag att tjejerna skulle ha sina underkläder, utanpå, hahaa… fast snäppet värre, dom hade väl bara sina underkläder och inget annat.

Det föll en del snö igår, och då jag var ute med Winstone, sista svängen, så var det ren och skär glädje från hans sida. Önskade att jag haft en kamera med mig eller helst en fotograf. Han sprang och gjorde skutt rätt upp i luften med öppen käft, precis som man gjorde som barn, och försökte fånga snöflingorna i munnen. Vilket snödjur vi skaffat :D

002 003 004

Önskar er alla en toppendag!

Från noll till hundra på 2 röda

Av , , Bli först att kommentera 9

Vilken dag det blev igår, satt ute ända till halv fem, i solen. Ingegerd och ”Kul-Janne” joinade oss på en kaffe och bulle. Jag såg årets första spindel, utom hus, som sprang över altanvirket, så nu håller det på vakna till liv, lite överallt.

Winstone gillar utomhus livet, men vill sällan vara ute själv, på gården. Går man in så sätter han sig på bron, och kommer man ut så står han och hoppar framför benen så det bara är ogjort att man ska snubbla över honom.

Snubbla ja…det är jag rätt så duktig på, har förmodligen skrivit det förut också :) En händelse som Nicco tar upp, lite nu och då, var då vi bodde i lägenheten och skulle gå över på Preem och köpa oss 3 glass strutar till kvällskaffet.

Strutarna låg i tryggt förvar i en sån där liten fryspåse, jag och Nicco kom in på vår gård…enligt hennes utsago, fanns det absolut ingenting på vägen, inte en snöflinga, inte en isfläck, absolut nada, och DÅ…

I hennes ögonvrå ser hon sin mamma plötsligt i framstupa läge, från noll till hundra på 2 röda, och påsen vevades runt runt som värsta salladsslungan…hahaa…men jag klarade mig själv från att faktiskt falla huvudstupa (gör om det  om ni kan), och glasspåsen satt kvar i min hand samt alla glassarna, sen kan man ju undra hur det faktiskt såg ut…rätt så dumt, skulle jag kunna gissa :D

Enligt mig, så klev jag ner i en liten, liten grop, den enda på den raksträckan, men det var ändock, ett hinder, inte så lätt då att stå kvar som om inget hänt.

Min chef, sa i förra veckan att hon skulle vilja att vi tog ner ett draperi hon har på balkongen, men jag talade om för henne att jag, ska inte upp på några höjder och speciellt inte där det inte finns något alls att hålla i sig i, jag skulle ju ramla ut, handlöst, och det vet jag, utan att ha testat.

Nåja, nog om snubblingar, jag är inte den ende, det vet jag också, shit happens, ibland.

Winstone älskar inte bara att vara ute, utan också pinnar, grenar och andra saker han hittar på promenaderna…

Foto1496 Foto1497 Foto1498 Foto1499 Foto1500 Foto1501

Idag ska jag träffa Tina och sen ska jag ta bort fjädrarna i syrenbusken, och plocka bort andra små påsk detaljer, sitta ute hinner jag nog också med, man ska ju passa på att ladda upp B vitaminerna som man nu kan få gratis. Önskar er alla en excellent tisdag!

Foto1502

Snubbelrisk

Av , , 6 kommentarer 12

 

Visst är vi människor lite korkade i alla fall… som tycker att människor som snubblar, ramlar, faller, ser roliga ut. Kom att tänka på det igår då dom visar upp den stackars cyklisten som tippar omkull i vattenmassorna, här på VK.
Jag satt inte och skrattade åt det utan tyckte nog mest att det var olyckligt för hon som ramlade. Men jag är inte bättre än någon annan, det vet jag :)
Vi sitter ju och skrattar åt allt elände dom visar på roliga klippen, och där finns det många som klantar till sig. Jag tillhör ju själv kategorin klantskallar eller snubbeloffer som fastnar med fötterna lite överallt, nu senast i stolen i konferenslokalen på Haga, där vi hade utvecklingssamtal.
Nu märkte ingen det, förutom Nicco då, som frågade vad jag höll på med. Och förra gången vi hade ett möte på skolan så lyckades jag ju trassla in snöret från jackan i stolsarmen så jag drog med mig den då jag skulle gå därifrån, jaja, det bjuder jag på, jag har vissa skills, som Nicco brukar säga… fast med lite lätt ironisk ton (förstår inte det).
Jag satt en gång nere på biblioteket på stan, där jag blev intervjuad av en tjej från universitet, utanför fönstret blir jag då vittne till flertalet snubblande människor. Det låg nämligen plattor därutanför och en av dom råkade sticka upp en bit, och jag lovar, det var ungefär en person var femte minut som hittade av den där plattan.
Första gången sa man typ, ojdå, och hoppades att människan skulle hålla sig på benen, andra gången likaså men sen var det svårt att hålla sig för skratt, men trodde ju nästan att det var dolda kameran.
Nu ska jag snubbla in i köket och fixa frukost, städa lite i källaren, jag får ju oväntat besök idag, eller nä, nu ljög jag, oväntat var det ju inte, utan rätt så planerat, det kommer en kille från Umeå energi och ska byta någonting till fjärrvärmen.
Sen ska jag hämta mamma, vi har ett ärende till banken och sedan tänkte vi ta en lunchmacka på Nybro, nåt mer lär jag inte hinna med då jag jobbar ikväll, jo förresten, jag ska även fixa middagen innan dess, så jag kanske ska börja med det istället.
Med pappa är läget oförändrat, men hör och häpna hur dom kan göra egentligen. Han ligger alltså med slangar och instrument kopplade till sig, han har fortfarande två brott på ryggraden (rätt så allvarliga sådana), men eftersom han nu kan klara sig utan respirator, så är tanken att han ska in på annan avdelning, och det är ju bra, säger inget om det, men…
Detta blir nog inte förrän på måndag och kommer det ett annat akutfall och det inte finns plats på IVA, så kan dom komma att flytta på honom till Skellefteå eller Lycksele… även om det bara gäller för en dag. Man kan ju smälla av för mindre, vad kostar en sån flytt, hur nyttigt är det att ens förflytta en person med dom skadorna, ja, jag vet inte ens vad jag ska säga.
Jag förstår ju att dom inte gör det om det inte blir nödvändigt och förhoppningsvis måste dom ju också veta vad dom sysslar med däruppe (jag håller verkligen en tumme för det), men jag blev också något förundrad då en läkare från neurologen sa till mamma att pappa inte gjort så stora framsteg på en månad. Jojo, vart han nu fick en månad ifrån för då hade han bara legat där i 16 dagar *suck*.
Nåja, det är som det är och inget vi kan göra åt saken. Nu, mina vänner ska jag sätta fart. Önskar er alla en fin fredag!