Ett brev betyder så mycket…mycket mer än man tror

Denna gång är det dock inte Göingeflickorna som levererar, utan vår vän brevbäraren. Döm om min förvåning när jag bland dagens postskörd fann två handskrivna brev – båda adresserade till mej. Ett avlångt vackert grönt av kinapapper från min kära syster Ellen i NY, och ett gammaldags flygpostkuvert innehållande ett fint foto och brev från sonen Daniel m fru som befinner sej i Sydamerika, och fn på Galapagos.

Jag kan inte ens minnas när jag senast fick ett handskrivet brev i dessa mailandets tidevarv, och händelsen väckte med ens den gamla postkassörskan i mej till liv – Hon som en gång kunde rabbla världens huvudstäder och snabbt som attan hitta i pärmen vad ett skrymmande sjukilos paket med båtfrakt till Equador kostade och hade järnkoll på att de enda djur som fick skickas med post var blodiglar och bin. Tänk att jag en gång hade ’vikterna’ i kroppen och kunde tippa rätt på såväl vikten av ett 18g brev som ett 20-kilos paket.

En uppsjö av postala dokument virvlar tvärt förbi för min inre syn. Tulldeklarationer, eftersändningsblanketter och förstadagsbrev, och jag kan faktiskt för en sekund förnimma känslan av en väl fuktad svampkopp och höra frasandet från en snabbt uppräknad bunt av hundralappar. Undra om takterna sitter i? Nuförtiden räknar jag inte så ofta buntar med 100 hundralappar, eller låser in en miljon i kassavalvet.

Före kösystemens tid var det bara att hålla i hatten när det var pensionsutbetalning den 15:e i varje månad. Trupper av morgonpigga seniorer pressade på mot dörrarna och stormade kassaluckorna på slaget 9, där vi satt i våra märkliga outfits bakom glasluckorna. Jag minns med fasa en vinröd kreation, lång rak kjol med motveck fram, benvit knytblus och tjock mörkblå dubbelknäppt kofta med sjalkrage och extralånga ärmar. Helt missanpassad för 1,5 meters människa.

Bankböcker och pengar kunde ibland vara oerhört äckliga och ibland kunde det ramla ut en välpressad korvbit som kommit i retur ur en småfuktig och byxvarm bankbok. Minns ni dom gamla vackra sedlarna? Jag minns den andaktsfulla känslan när man någon gång fick in en 10 000 kronorssedel, och den lite småsorgliga dagen när pappersfemman gick i graven. Jag har en hel obruten serie i min ägo – vad jag nu ska med den till.

Ibland kom stinkande försändelser s.k småpaket som enligt innehållsdeklarationen innehöll Iranska lokala ostar, men som man starkt kunde misstänka innehöll små döda släktingar med begärd förlängd liggetid av stanken att döma.

En rufsig manchesterklädd fransman sökte sej alltid till min kassa. Han hade alltid segdragna komplicerade ärenden som krävde att jag öppnade luckan. Den mannen spädde verkligen på mina fördomar om vitlöksdoftande fransmän och hjälpte mej att slå mitt personbästa i kombinationen hålla andan/prata samtidigt.

I begynnelsen av min karriär 1979 hade man 50 kr/mån i felräkningspengar. Det vara bara att punga upp med mastiga 800kr när jag hade kassabrist vid stängningsdax min sista arbetsdag vid postkontoret Sollentuna centrum 1, innan det bar av till Umeå för bröllop och framtid. Nesligt var ordet.

Kända personer jag haft i kassan är Åsa Jinders pappa, Tommy Berggren och Ola från Solstollarna – han sa att jag var söt! Samtliga på tidigt 80-tal. Fantastiska meriter på ’jag mötte Lassienivå’ eller hur?

Nu är ju Postverket historia, Posten i det närmaste nedmonterad förutom den ’kassa servicen’ som återstår och mitt gamla yrke existerar inte längre. Nya tider stundar, med mejl, sms, fax och alla möjliga varianter på papperslös överföring. Lite andefattigt faktiskt kan jag tycka – en dag som denna när jag får återuppleva den härliga känslan att någon faktiskt har tagit sej omaket att – köpa brevpapper o penna, ta sej tid att skriva till lilla mej, köpa frimärke, ta reda på min adress och pallra sej iväg till brevlåda. Det är kärlek!!