Allting har en fram och en baksida

I utkanten av mitt synfält fångar en knallröd domherre min uppmärksamhet, och jag är genast framme med kameran, men tyvärr för sent. Finner därefter mej själv i färd med att försöka fånga stämningsfulla motiv i och runt mitt hem. När jag tar en bild av den ladugrå hässjestångskonstruktionen framför farstubron, slå det mej plötsligt, att detta är nog jag i ett nötskal idag. Jag är i en fas där jag väljer att fokusera på sådant som läker, är fint, lägger balsam på, tillför positiva känslor och därmed gagnar mej själv men förhoppningsvis även några andra i livet.

Om jag istället hade valt att vrida kameran ett kvarts varv till höger, hade jag fångat det skräpiga husvagnsprojektet och den halvt översnöade flygbåten som R håller på med. Hade jag riktat fokus nedåt hade jag fångat en fet dammråtta och hade jag – vilke gud föbjude – riktat fokus mot den stora hallspegeln, hade jag fångat en blek och söndersnuten Gunnel. Idag kunde det ha blivit en repris på historien när barnet och mamman mötte Arne Weise i tunnelbanan: Barnet pekar och säjer – Dej känner jag igen från tv….men då var du i färg!

Det jag vill säja med detta inlägg är – att naturligtvis var/är inte allt i rosenskimrande rött i minnenas värld. Vi bär alla vår sår och mörka minnen. men vi har ett val, varje dag, varje stund, hur vi ska förhålla oss till saker och ting. Jag väljer att se, minnas, planera det som är fint, bra och som stärker i det stundom hårda livet. Det trista ser alltid till att få sitt fokus ändå, och jag känner mej faktiskt stolt över min personliga livsresa.

För ett antal år sedan hade risken varit stor, att mina minnen varit en aning bittra, att jag garanterat fokuserat på dammråttan, det vederstyggliga husvagnsprojektet, eller den halvgamla blekfisen. För att inte tala om alla dessa måsten som fått absorbera så mycket energi genom åren – allt det ännu ogjorda – som fått gödsla mitt självpåtagna martyrskap med så mycket onödig magsyra, suckar och tårar.

Lyd mitt råd. Packa ned några gamla spöken och oförrätter, adressera dom dit pepparn växer – utan avsändare och skynda dej att posta dom. Skruva ned belysningen hemma och likaså dina förväntningar på vad du ’borde’ åstadkomma såhär i juletid, och se att i din softade spegelbild finns en fin sammansatt vanlig medmänniska som gör sitt allra bästa i livets tuffa karusell. Se vad fint du har det hemma i stearinljusens sken.

Sök fram några bilder, några minnen och lite nostalgisk musik. Krama din kära, styk henne/honom på ryggen – du vet – ungefär i höjd med behåbandet där själen sitter. Andas kärlek i örat, eller stryk vänskapligt över håret. Passa på att berätta för någon vad den betyder för dej. Kan man få en mer värdefull julgåva?

Sy/köp en rispåse att värma i mikron och besök någon ensam gammal släkting eller bekant som sitter som gisslan i sjukdom och skröplighet. Sitt ned en kravlös stund, ställ en fråga, lyssna och se vad som händer. Köp en god handkräm och ge någon en hand eller fotmassage. Investera i kärlek och omtanke, och du kommer att fyllas med julefrid. Din tid är den bästa julgåvan. Ditt öga eller öra – den bästa bekräftelsen.

Längtar du efter kärlek, men har slarvat bort den i vardagens hets? Läs mitt nästa inlägg.