Vådlig o(tur) i övarnevattne

Fiske på Tjolme. http://photo.net/photos/Rosan

Först är det kanske på sin plats med en liten ordförklaring. Övarnevattne – är när det är vatten ovanpå en stadig våris, innan isen flyter upp och blir som ett torrt stadigt salsgolv.

Häromåret hade jag celebert besök i Gauto av min syster Sonia, några dagar i mars. R och hans vän Ewert packade skotrarna för att bege sig ut på en tredagars ripjaktssafari med övernattning i en koja på fjället, så vi skulle få ha stugan och syret för oss själva. Jag hade storslagna planer på att få erbjuda henne gnistrande fjällvyer, sprittande rödingar, soliga snöslänter, eld och goda matsäckar. Vi skulle bege oss ut på trygga skoterturer som var lagom långa. Inga farligheter’what so ever’stod på programmet. Äntligen skulle jag få visa henne mitt paradis från dess allra bästa vårvintersida….Trodde jag!

Vädergudarna hade andra planer. De vitklädda ripjägarna försvann med lastade skotrar in i snörök och dimma som låg tät över sjö och fjäll. Jag hade en illavarslande känsla av att aldrig mer få se dem. Nåväl vi roade oss efter bästa förmåga och hade riktigt trevligt. Det fanns en del att avhandla och ’slaver’ om innan vi uppdaterat oss på varandras aktuella tillvaro på alla fronter.

Följande morgon var vädret oförändrat snöruggit och blåsigt, men jag var fast besluten att vi skulle ut på fisketur. Vad jag inte visste var att S hyste vissa dubier mot att bege sig ut på vatten – även om det var i fryst form och isen var metertjock. Jag utlovade en stillsam skotertur tvärs över sjön i maklig takt till öringgrundet. Efter att ha provgått isen i vår vik och viss övertalning äntrade vi till slut den svarta springaren och begav oss ut på sjön. Eftersom det drevade kraftigt så var jag fast besluten att hålla mig på det üppkörda skoterspåret.

Allt gick planenligt ända tills vi vid framkomst till öringgrundet insåg att det såg väldigt surt ut på isen. Nytt läge, vågade inte sakta in utan jag tänkte göra en vid lugn gir till höger för att efter denna sväng i spårad snö återkomma på huvudleden. Här inser jag att det är massor av vatten på den metertjocka isen. Vatten under snön. Jag känner att det börjar suga fast och inser att om vi fastnar här så är det bara att lämna skotereländet.

Jag ber Sonia att kliva av och krypa på skaren fram till det hårda spåret, för att vi ska ha en sportslig chans att klara oss från fastkörning. Här ser jag att paniken lurar om hörnet för kära syster. Jag ruckar loss skotern samtidigt som jag gasar allt vad tygen håller, och med vatten sprutande lyckas jag med nöd och näppe ta mig fram till hårt spår. Min vigulanta storasyster masar på snön och klarar sig till sist fram om än något blötskodd.

Såå fel det kan bli! Istället för att få presenterat allt det fina mysiga och säkra fjällivet för sig, fick hon nu istället en ’näradödenupplevelse’ trots att ingen egentlig fara förelåg. Jag klarade mig med äran i behåll. Förstår ni vilken oerhörd nesa det skulle ha varit att behöva ta till hjälp i det läget. Det var en riktig rysare. Tur att vi hade torra ombyten och en värmande slurk Mummelman att ta till när vi utsjasade kom hem till stugan.

Kära syster: Jag hoppas att få en andra chans att visa Gauto från sin bästa sida! Du vet att du alltid är välkommen!