Gunnel tar ton igen!

Man vet inte mycket om sig själv. Igår visste jag till exempel inte att jag någonsin mer skulle sjunga i en kör. Jag har aktat mej noga för att som mamma brukar säja ’sylta in mig i nånting’ Jag avskyr att ha inrutade kvällstider att passa. När jobbet är slut är det fri-tid som gäller. Jag har lärt mej att hushålla med orken. Ibland kan jag göra enstaka aktiviteter, men jag vet hur många dyra kursavgifter jag betalat in – till kurser jag verkligen velat gå – och sedan har det runnit ut i sanden. Kräftan har talat , det lilla hemkära djuret som helst bär sitt hem på ryggen. Borta bra, men hemma bäst. Hem ljuva hem!

Nu vill det sig inte bättre än att jag har impulsanmält mej till en jättekör på 250 pers, som jobbar intensivt en enda helg tillsammans med en körledare från Chicago (kolla vk nöje) Kören har sin enda konsert, och sedan no more. Det känns lagomt med en testomgång. Skulle jag mot förmodan få lust att börja sjunga på regelbunden basis så får vi rista ett kors i taket. Få se om de gamla takterna sitter i. På tisdag får man noter och en cd med posten så man kan öva låtarna på intet ont anande familjemedlemmar.