Musiken räddade mej från idrotten!

Pst! Tittar på svenska idrottsgalan – men säj det inte till någon. Jag vill inte att det kommer ut till allmänhetens kännedom eftersom jag utger mej för att vara hängiven antisportare. Ja – frånsett några undantag som skidskytte, olympiska spel och någon enstaka landskamp i ishockey förstås.

Idrottsgalan som underhållning är fin. Jag kan imponeras och röras av hängivna talanger som får erkännaden för fina insatser. R och jag kan sitta sida vid sida med darrande underläppar när Charlotte Kalla visar sitt frimodiga leende. Robert Gustafsson är aldrig fel och det är lite lämpligt småtrevligt i största allmänhet.

Tommy Körberg sjunger ’The winner takes it all’ och jag gråter av sällsam njutning. Han är nog för mej, vad fotbollen verkar vara för en hel hoper människor.

En gång fanns det en lätt provocerande T-shirt med trycket: Musiken räddade mej från idrotten. För några år sedan när jag mot bättre vetande mitt i semestern besökte en mastodontfotbollsfestival för ungar (vad är det för fel på gammal hederlig kvartersfotboll??) så såg jag folk gå omkring iförda tröjor med texten: ’Det är jag som tränar laget’ Då såg jag genast en tänkbar variant för min inre syn: Det är jag som tränar ( i minsta ) laget. Häpp!