Let`s sleep

Bänkade framför dumburken ännu en kväll. En hektiskt vecka är över, middagen avklarad, och äntligen, äntligen får vi sätta oss mitt emot varandra och avhandla ett och annat, sakta varva ned och sedan ta våra glas och förflytta oss till tv-soffan.

I morgonbitti firar jag min allra sista tonårings födelsedag. Alexander fyller 19 år. Även om det är fånigt, kommer jag i allafall att göra onödigt många småpaket, mysfikabricka och purra R för att göra mig sällskap och sjunga på väg uppför den knarrade trappan till Alexanders födelsedagsmorgon. Likaså kommer jag att glänta på min tonårings dörr och förvänta mej en minimal lintottspojke som yrvaket men förväntansfullt sätter sig upp – inte en glesskäggig men spenslig karl på 1.80. Vart tar tiden vägen hörrni??

I vilket fall som helst så älskar jag honom lika mycket idag som för 19 år sedan, kommer att stå upp för honom lika mycket, finnas som skyddsnät för honom lika mycket och göra mitt allra bästa för att skapa en odräglig karl av honom som då – precis som så många mammor före mej gjort med/mot sina pojkar. Hönsmamma, tigermorsa eller myskoxhona…..

Jag önskar min son ett bra liv, ett jobb, kärlek, självförtroende och framtidstro. Ork, mod, list och uppfinningsrikedom att finna ett sätt att säkra sin framtid och eventuellt kommande generations tillkomst. Min yngste mildaste son har trubbiga armbågar. Måste han verkligen vässa dem för att finna sin väg in i en oviss framtid, eller kommer någon tjej och arbetsgivare någonstans att få njuta av hans mildhet, oskuld och tilltro?

För nitton år sedan fanns han i min mage. Mitt otippade – kanske oplanerade – men oj så välkomna sista barn. Min fina, stolta, runda mage, så vacker och full av detta obändiga liv som förgäves sökte sin väg ut rakt igenom bukväggen. Som grädde på mos, som socker på toppen som pricken över i:et i syskonskaran, vår lintottiga ’lillebror’. Den mildaste av milda barn.

Kanske har jag omhuldat honom, överbeskyddat, skonat, undanhållit, missriktat men välvilligt besparat, ja – allt som vi mammor kanske har en tendens att göra med våra sista minsta minimalisar. Kanske, måhända en dag en svartögd svärdotter kommer att morra, förbanna mig och sucka över den lilla mangriskultingen som formats i detta hem, men jag vill hävda till mitt försvar – att allt – allt är sprunget ur moderskärleken.