Det var en gång – en rävkapuschong Del. 1

takter

För fyra och ett halvt år sedan ramlade jag och R över varandra och idag ska jag berätta om den allra första fjällresan tillsammans med ripjägaren till hans fjällparadis i Gautosjö.

Det hade gått hela 3 omtumlande dagar sedan vi först träffades, sedan hans ripmiddagstrix som i värsta dammsugarförsäljarstil, mot alla odds hade lyckats och jag visste fortfarande inte vad som var upp eller ned på mig själv.

Visserligen var jag i sanningens namn aningen betuttad, men ännu fast besluten att inte "sylta in mej" hade jag fällt ut skepsisens sylvassa broddar i vårkänslornas halkiga terräng. Då visste jag inte att jag hade mött min överman.

Denna morgon medan vi ännu låg kvar i sängvärmen fick jag så frågan om jag ville följa honom den kommande helgen till fjälls för att jaga ripa. Det enda jag kände till om ripjakt vid den här tiden, var boken om ripjägaren Stenmark som drogs med av en lavin och mirakulöst överlevde flera dygn under snön. Jag hade även sett den vackra gamla tavlan i R:s vardags rum där fyra vitklädda ripjägare skidar i lågfjällsterrängen medan eftermiddagssolen silar sitt guld över björkriset.(sedermera förstod jag att motivet var hämtat från finska vinterkriget och att ripjägarna egentligen var soldater:)

R skämtade och menade att detta var ett utmärkt tillfälle för honom att se om jag uppfyllde de fyra kriterierna som han förväntade sig av en kvinna: Att hon kan köra skoter, jaga själv/alternativt kunna vara tyst på jakten, kunna fiska och så till sist att kunna bugga. Jojo, han visade redan där och då på som var frestande att kväsa.

Jag nappade på fjällresan som oavsett utgång lät som ett lockande äventyr. Det bar iväg till återvinningen för att hitta ett par pjäxor för kabelbindning, och hittade ett par svarta för 20kr. Ringde därefter mor och bad henne ta ned mina gamla Edsbyns skidor från hövinden och packade lite smått och gott och lite gomat att äta (för att imponera)

På vägen upp skulle vi passera hos mamma och jag presenterade då R som en "fiskarkompis" (jo tjena) vilket jag fortfarande hoppades att han var. Lilla mor som har sett ett och annat mågämne passera revy vid köksbordet och hyser ett sunt mått av skepsis, var korrekt om än något korthuggen.

Jag var inte alls förberedd på att "fiskarkompisen" skulle ta min hand inför hennes åsyn vilket fick till följd att hon vid vår avfärd viskade i mitt öra med en lätt kärv ton: Börj int å tappå dra på dä nån gammstut som du ska böre pass opp! Detta har därefter blivit ett bevingat uttryck som vi skrattar gott åt idag.

Jag hade noterat att redan i hallen hemma hos R satt yviga pälsmössor, björnspjut, sälskinnsbyxor och vederhäftiga knivsamlingar,så när vi hamnade i bakhasorna på en järv, i höjd med Nalovardo så såg jag hur det lyste av "potentiell pälsmössa" i hans blick. Järven som turligt nog var fridlyst, kände nog hotet och tog sig slutligen över plogkanten.

Jag började ana att vi hade en spännande helg framför oss. Mörkret hade lägrat sig över nejden. Vita harar korsade ständigt vägen. Vid min sida satt en härlig man, som visserligen körde i fortaste laget med sin enda fria hand, men verkade trygg och rolig och hans stora hand vilade varm i min lilla.

Fortsättning följer….