En skvätt tårar i arla morgonstunden, en hälsning till LN i NY

Ett litet gäng dubbelkussar

Vaknar som vanligt onödigt tidigt fast det är en helgmorgon när jag egentligen borde ta tillfället att sova ut. Huvudet är fortfarande fullt av jobbtankar och nya ideér kring den kommande veckans uppdrag och föreläsningar. Lika gåtfullt som att strumpor försvinner i tvättmaskiner, lika märkligt är det hur tankar och ideér i mörkrets stillhet föds fram liksom från ingenstans, och plötsligt växer sig stora, hoppfulla och möjliga i nattens skyddade verkstad.

Tyvärr är det med nattankar som med såpbubblor, att de stiger i skimrande flockar av sin egen lyftkraft, vackra och liksom alldeles självklara, men extremt känsliga för gryningsljusets obarmhärtiga stål. Min argumentlåda som jag till vardags alltid har öppen på glänt för att ’för säkerhets skull’ ständigt ifrågasätta, vända och vrida för att upptäcka och kunna förebygga eventuella brister i tillvaron är ordentligt stängd på natten. Alla om, men , och utifall att, är nedpackade och inlåsta.

R som så ofta frustreras över hur olika vi två ser på tillvarons olika möjligheter. Han ser möjligheter i det mesta och gör som K-G Bergström, går rakt på sak. Han tampas med eventuella motstånd när och OM dom kommer. Han kör på i självsäker stil, obekymrad om ifall det skapas gnissel på vägen eller om någon skulle ha avvikande åsikt. Hans målbild är klar.

I motsats till honom, vill jag ha scannat tänkbara scenarier en liten stund i förväg, för att mentalt vara förberedd NÄR, inte om, olika hinder dyker upp. Mitt övergripande mål är att inte såra eller klampa in, det är viktigare än framgång. Jag har oftast den vita flaggen i bakfickan, jag är ’standby’ för att lägga mig platt, och håller bakdörren öppen som går till nederlagets och någon enstaka gång, till självömkans träsk. En något krånglig definition av dålig självkänsla kan tyckas, men vi lär av varandra och jag börjar försiktigt tro på mina ideer visioner och min kraft.

Nattens tankar är snabbt förgängliga om man inte snabbt fäster dem på pränt, tonsätter, pratar eller sjunger om dem. Denna gång kände jag att det var dags att markera, att sätta ned foten ordentligt inför mig själv, och utlysa utegångsförbud för kreativa och lättflyktiga nattankar sprungna från kuddens innandömen eller varifrån de nu kommer. Hängde därför upp skylten LEDIG och steg helt enkelt upp.

Möts av ett kärleksfullt uppmuntrande mejl från kära syster och f.d svägerska i NY som reflekterat över gårkvällens inlägg om mammarollen. Hon fångar min känsla på pricken. Hon är nog den enda som riktig vet hur svår resan understundom varit, i kölvattnet efter skilsmässan. Hon förstår att det inte har varit lätt att oftast stå själv i ansvar, uppfostran, vardags och framtidsbeslut. Många gånger har jag säkert missat målet, varit pank, inte orkat fullt ut i olika avseenden, det är jag smärtsamt medveten om. De yngsta har fått se sin mamma både svagare och starkare än de övriga syskonen fått göra, på gott och ont.

Jag läser hennes mejl och märker att jag gråter. Orden hon skriver är på pricken sanna, och jag känner hennes omsorg om mej, min kära storasyster som så många gånger varit mitt stöd, min rådgivare, min diplomat och vågbrytare. Hon som tack vare vårt dubbla släktskap varit införstådd som ingen annan. Vi har delat varandras glädje och sorgeämnen kring livet och kring våra barn – dubbelkusinerna – i snart 30 år. Sju fina ungar med syskons gener men ändå så olika varandra. Tack Ellen för allt du gjort för mej genom åren.