Ett par röda sandaletter

Äntligen hemma. Dagens utflykt kom av sig då det blåste i mesta laget. Dessutom hade det aldrig frusit till under natten. Hemfärden gick via mor Marianne 85, som blev mycket fascinerad av ”sprutgrädden” som vi hade med oss till kladdkakan. Hon var reserverad för att inte säga skeptisk till denna modernitet och hyste en viss rädsla för eventuell explosionrisk. Mamma var lite piggare nu och mycket nöjd med påsken och med sällskapet Eivor, Lasse, Björn, Julia och lilla Vega 4 mån. som besökt henne. Mina storbarn med respektive hade också nyligen passerat på sin väg mot Umeå -Sthlm – Gbg och fått smaka mormors mandelpotatis och goda mat.

För varje gång man ännu får uppleva hennes matlagningskonst fylls man av vördnad och äter andäktigt varje liten tugga av de läckerheter hon serverar. Vi hoppas att hon får fortsätta leva, vara pigg och ha sitt lilla ”gästgiveri” lika länge som hennes egen mamma gjorde – till 99,5 år. Visst ser vi att mamma nu är lite mindre, lite svagare och har tappat lite av sin forna styrka – denna lilla arbetsmyra till kvinna – men hon är ändå så full av liv och integritet.

Måtte lilla mor hålla sig på benen och undslippa den äldre kvinnans största hot mot hälsa och välbefinnande – den förhatliga höftfrakturen/lårbenshalsbrottet. Nu är alla trappor i hennes hus fallpreventionerade efter alla konstens regler med IKEAs sandpappersstrips, och urmodern själv har presentats med julklappsbroddar både på längden och på tvären av oss barn.

Det var med stor sorg i hjärtat som hon hängde undan sina läckra små röda sandaletter med klack, som gjorde sån rättvisa åt hennes snygga och välformade vader för att kliva in i den präktiga rågummivärlden, men de hänger ännu väl synliga på en spik i hallen som för att minna oss alla om denna lilla snyggings sanna jag.