Om att packa så lite som möjligt

Här pågår en lätt absurd packningshysteri. Själv har jag förträngt in tills nu vad jag ska ha på mej och med mej på Amerikaresan och inväntar att R ska packa klart och stuva in allt han vräkt ut på sängen innan jag börjar med min packning.

R har – oavsett reslängd – en norm han ej tummar på i första taget: Ha aldrig med mer än det som ryms i en portfölj…Han har just nu – gissar jag – nytt blodtrycksrekord om jag ska döma utifrån hur han slamrar på i garderoberna, provar ömsom shorts, ömsom chinos och morrar emellanåt över trånga byxlinningar och ömsom kuttrar över någon gammal nostalgisk dansskjorta. Nyligen orerade han och anklagade både mig och Alex för att ha förskingrat hans kalsonger… The truth and nothing but the thruth är att vi är synnerligen oskyldiga båda två!

I ett svagt ögonblick undslapp jag mig en kommentar om att det förvisso kunde vara trevligt att se honom i några olika varianter av outfits under resan och förslog att han för en gångs skull kunde ta en lite större väska. NY bjuder tydligen just nu på varanndagsväder – ömsom +30 och ömsom regn enligt syster E. Detta triggade igång hans stressmotor och därför gör jag klokt i att hålla mig undan och skriva ett blogginlägg tills han lugnat ned sig.

Vi får se hur det slutar…. Vår ’romantiska’ resa misstänker jag till stor del kommer att handla om att jaga en udda drivaxel till en annan av hans dödsmaskiner och inte små pittoreska utlykter i Central Park, mysiga klubbar med bra musik och folkvimmel. Jag är lur på att NY i mång och mycket kan liknas vid Sorsele – He som hänn – he hänn hänna!!