Högvinst eller nitlott

Jag har mött så många kloka goda och omdömesgilla personer som jobbar i vården senaste åren. Änglar på jorden som är fulla av tålamod, människokärlek och medmänsklighet, ibland trötta och nötta av tidens tand, men ofta flexibla, intresserade och utvecklingsbenägna. Ofta är de unga, har öppna hjärtan och sinnelag. Man vill bli en bättre vårdare, vässa sina kunskaper och använda sig själv på bästa sätt i varje enskilt möte. Man är ödmjuk lyhörd inför varje specifik persons behov och använder sig av de verktyg och dokument som arbetsgivaren tillhandahåller. Ibland kan det vara jobbigt att tillägna sig ny kunskap, lära sig nya dataprogram och dokumentera allt viktigt som sker, men man är väl medveten om att det ingår i jobbet och håller sig uppdaterade vad gäller lagar riktlinjer och uppdrag.

Ibland blir jag sorgsen och frustrerad när jag möter människor i vårdande yrken som redan bestämt sig för att de är fullärda, redan gör allt, kan allt och provat allt. Personer med hårda händer, okänsliga hjärtan och oseende ögon. Som inte orkar eller vill se den lilla människan bakom sjukdomen, säjer att så här har vi alltid gjort, det lärde jag mig på sjuttitalet och det får duga tills jag går i pension. Trötta informella ledare som genast kväser ny personal som vågar komma med fräscha ideér och infallsvinklar. Personer som inte vill använda sig av sin makt/kraft att kunna förmedla en god och varm känsla i allt de gör. Jag blir sorgsen å de sjukas vägnar, de som får nitlotter i vårdarlotteriet, som kanske aldrig får chansen att komma därifrån göra sin röst hörd eller få sina behov sedda. Det borde införas en årlig ’besiktning’även för oss vårdare, hur det nu skulle gå till….Man borde faktiskt kunna utfästa ”körförbud” även för människor ibland.