Pestens tid

Ljudet av perkulerande  evighetslånga hostattacker stod som en hörbar aura kring min uppenbarelse där jag patrullerade flygplatsen i väntan på lilltrollet nu ikväll. För den som inte vet att jag är antibiotikabehandlad torde jag framstå som en enda stor smitthärd.

Stötte på min gamla vapendragare Lollo vid bagagebandet. Jag har inte träffat henne på länge, men precis som tidigare så blir jag glad av att träffa henne. Kunde förstås inte låta bli att tvärkramas, och glömde för ett ögonblick att vi alla i dessa pestens tider hellre ska ägna oss åt asiatiska hälsningritualer som distanserade bugningar än pandemigynnande kroppskontakt.

I dörröppningen uppenbarade sig till sist en kepsprydd tufsig liten stumpa, blek och tunn. Min Isabelle. Storkramen och sedan hem i mörka kvällen. Nu efter ett helsvenskt kvällsfika med leverpastejmacka vill hon krypa ned i renbäddade lakan och sova ut.