Min fina polare Ove

Idag har vi haft fint främmande. Min vän och polare Ove – Roberts pappa med fru, svåger och svägerska har besökt oss. En fin dag med skratt och prat, trevlig samvaro och god mat är till ända. Jag vet att Ove längtat hit och vi är så glada att hans besök gick att genomföra trots skör hälsa och ork. Tyvärr fick vi inte visa Sandviken från den soliga strålande sida som vi fått se  så många dagar, utan idag var det blåsigt och regnigt. Han beskriver sin längtan efter en frisk och stark kropp som inte begränsar. Jag drar mig till minnes vårt samtal från förra hösten:

Fick samtal från R:s gamle far som var på plats i Gauto vid hörnfönstret med världens finaste panoramautsikt över Tjäkta och Svaipa.

Medan telefonsamtalet pågår kan jag se denne gamle man för min inre syn, silhuetten av hans karakteristiska profil där han ofta redan från mycket tidig morgon är bänkad vid köksbordet och ser ut över landskapet. Det land, de skogar, fjäll, stigar och sjöar som varit "hans". Där han känt till vidderna och vägarna. Den plats hans älskar.

Jag undrar hur det känns i hans bröst när som nu hälsan sviktar, benen blir sämre och framtiden krymper. Idag när jag talade med honom och han så målande beskrev hur snön ligger vit på Svaipa, hur färgerna glöder, vattnet speglar och ishinnan ligger tunn och blank i viken, så hörde jag kärleken i hans röst. Tillsammans med vårt andra samtalsämne – hans sviktande hälsa här och nu – klingade kärleksförklaringen till platsen intensivare än förut.

På mina kinder rann tårarna, fast det fick han förstås inte höra. Jag blev både gripen och fylld av längtan till vårt gemensamma paradis. Han är ju en del av det – min fina polare Ove.