98 dagar av 100

98 dagar av 100 rinner det av lilla godtrogna mig – som vatten från en gås. R låter sig nästan aldrig beröras av det som finns även här. I synnerhet här. Här där det nästan är folktomt.  Men det som visst finns överallt där människor vistas. Det som verkar ha en så otroligt stark kraft och förmåga att förgifta människors hjärnor och gärningar. Jag pratar förstås om Jantes favoritsysselsättningar – avundsjuka, illvilja, skitsnack och sabotagelusta. Här i norrbotten tror jag faktiskt att det är ännu starkare än annorstädes. Vi har fått se en oförtjänt stor del av detta hittills. Från främlingar och från folk som suttit vid vårat kaffebord, som vi inte gjort ett levande dugg.  Det är det som gör mig mest illamående – att jag haft dessa falska ormar inne i mitt hus. Som ännu efter år sprider sitt giftiga skitsnack, rena lögner och illvilligt förtal till var och en som vill höra på. Ibland ( för oftast når dessa historier oss till sist) vet man inte om man ska skratta eller gråta. Jag undrar vad det bottnar i?.

Har man för lite att göra månne? Eller är det så in i bomben smärtsamt att se någon vara glad och initiativrik här i norrlands inland? Vad är det som gör att man väljer att spendera sin korta  och dyrbara tid på jorden med sådant. Att blotta åsynen av Sandviken kan ge ännu en ide om något man kan anmäla, förtala eller rent av sabotera, när man istället kunde lyfta sin blick, vara tacksam för ”här och nu”. Se sig omkring i den här otroligt vackra miljön och ägna sig åt något från det smörgåsbord naturen erbjuder för att uppfylla sin själ och kropp med kraft för kommande dagar.

Vad är det som gör att man väljer att förgifta och förkrympa sin egen existens till en köttboll av hat och illvilja. Till absolut ingen nytta mer än att förstöra sin egen dag. För vi låter oss inte nedslås. Tack och lov för trofasta vänner och hederliga människor som lyser i det ibland överskuggande mörkret! Som behandlar oss vänligt och som vanligt folk. Tack för att ni finns!