Som en frussehara

Jag minns en fin tant som bodde på ett äldreboende där jag jobbade. Hon var alltid så frusen och brukade säja att hon kände sig som en frussehara. Jag stod nyss och kikade i frysboxen på spaning efter dagens middag och såg just en sådan – en frussehara. Riktigt så djupfryst känner jag mig väl inte efter min rekordsnabba (resultatlösa) lunchfisketur, men inte är det långt ifrån. Nu återstår ett dygn av hypokondriskt känna-efter. Hoppas verkligen att jag slipper ärva husbondens magsjuka som han hämtade hem från björkarnas människoby härförleden. Han är nu lyckligtvis nassenär kry igen om än lite blek om nosen.