12 dec 1967. Jag är 8 år. Det är dags för genrep inför Vindelgransele skolas julfest med luciatåg och julspel, och nerverna ligger utanpå. I skolan har vi övat och övat på texter, verser och sånger. De stackars få stalledrängar som fanns i denna min tjejdominerade barndomsvärld, hade bruna kåpor av olika snitt, flackade lite med blicken och mumlade någorlunda unisont om hur Staffan vattnade sina fålar fem och vi andra instämde med ”vi tackom nu så gärna”. Mitt i klassrummet hade vi styrt ihop alla skolbänkar och täckt med ett stort vitt tygskynke. På bordet fanns en del rekvisita med julmatsanknytning. Det var dags för Tomtarnas julnatt i musikalsättning. Beväpnade med träslevar, rödklädda och luvprydda skulle några av de minsta barnen krypa upp på bordet i vers tre: Se nu krypa tomtar upp bland faten, upp bland faten. Tissla tassla – god är julematen, julematen…..

Man kunde ana en viss stress hos fröken när de små tomtarna visade sig vara ganska skrymmande och inte bara fastnade i duken lite till mans, utan även rev ner valda delar ut servisen. En ask häftstift löste dukproblemet. Själv hade jag grå kläder och en arg tomtemask med vassa innerkanter. Min mun hamnade i maskens näsa, och för ett ögonblick trodde jag att all text var bortblåst ur mitt minne. Turligt nog fann jag mig och klarade alla verserna ur Viktor Rydbergs dikt Tomten galant. Josef och Maria både såg ut och skötte sig som förväntat. Fåren såg misstänkt människolika ut, och självaste huvudpersonen Jesusbarnet hade något tjall med ögonmekanismen och blundade med ena ögat men agerade för övrigt korrekt.

Luciatåget hade repertoaren noggrannt uppskriven på ljusmanschetterna av papp. Vi stod prydligt uppradade i storleksordning och Lucian var vacker som en dag, men en aning orolig för att håret skulle ta eld, när det blev dags för skarpt läge på själva luciadagen. Vi småtärnor gick i par och tränade idogt på sångerna. Luciasången förstås, och Nu tändas tusen juleljus, Ett barn är fött på denna dag – båda stämmorna, Gläns över sjö och strand…. Ett gammalt lakan som var målat och dekorerat fick tjäna som fiskdDamm, och fiskarna bestod av små knäckstrutar med handtag. Klassrummet var fint dekorerat med våra smällkarameller och de flätade platta korgar av glanspapper och snöstjärnorna som vi hade klippt till och tejpat på fönstren.

Man var ”bös” alltså pirrig och förväntansfull inför detta uppträdande då mamma och pappa skulle vara åskådare, men först av allt skulle man förstås lussa hemma för mamma och pappa på luciamorgonen. Mamma hade lyft ned den vita pappkartongen från överskåpet ovanför städskåpet, där de strukna lucialinnena i olika storlekar låg, och tagit fram det minsta av dem tillsammans med en rulle silverglitter och den ställbara luciakronan av silverplåt till mig.

Stegen satt som en smäck, och likaså texten till alla tre verserna i luciasången. Det var bara lite svårt att komma ihåg om man skulle gå ner eller upp i tonhöjd på slutet ni vet…Sankta Lucia, Sankta Lucia. En magisk luciadag väntade, och genrepet hade gått bra. Ute låg det snötäckta vinterlandskapet gnistrande vitt i stjärnljuset, och inne somnade alla små skolbarn med pirrande magar inför morgondagens stora evenemang. Lucia.

Så fick den ett eget hörn tills vidare i alla fall trots att den nyligen var en hårsmån från att eldas upp – den kära gammorgeln. Den får stå där ett tag så får vi se om jag använder detta kombinerade motionsredskap och nostalgiinstrument. Jag skulle bara ha haft tag i en gammal brun rund och snurrbar orgelpall. Vet du någon som är till salu så hör gärna av dig. Eller vet du någon som broderar på beställning? Nu måste det bli en tavla med ”Morgon mellan Fjällen” ovanför orgeln. Jag har en vacker gammal ram som skulle bli perfekt till. I mörkt grå eller svarta bokstäver mot ljus botten. Summan av min egen broderikompetens begränsas till en gympapåse med mitt namn i kedjestygn.

Fortsätt gissa hörrni. Man får gissa flera gånger om man ser att man gissat på fel julsång, och än har ingen gissat rätt.

Någonstans i varje kalendertext finns det gömd en eller ett par versaler/stora bokstäver. De bildar alltså en strof tagen någonstans ur en känd julsång. För att göra det lite svårare kommer bokstäverna i baklänges turordning. Den person som först mailar det rätta svaret, samt namn och adress till mig kommer att få ett gott hemgjort julpris, min ljuvliga hembakade marsipanlimpa. Dessutom erbjuds vinnaren möjlighet att få gästblogga ett eget julminne. Lycka till o välkommen till min julkalender!

[email protected]

Vår kära lilla mamma är en riktig ekorre och har alltid sparat, samlat och återanvänt. Det är en fin egenskap som hedrar henne, och i dagens samhälle, i recyclingens tidevarv ligger hon ju helt rätt i tiden

När jag var barn brukade vi skratta åt henne som nogsamt och försiktigt öppnade sina paket för att inte skada papperet. Hon brukade berätta för oss om sin egen barndom, om hur hon och hennes syster Gunborg beställde julklappar för några öre ur Åhlen o Holms katalog. Om längtan att bläddra, kryssa för och räkna slantarna.

Då kunde de verkligen konsten att glädjas åt litet, och hennes berättelser fick oss barn att förstå lite bättre varför hon var så rädd om papperet och om de fina snörena och banden.

Nu när det åter var dags för julklappsinslagning hämtade vi upp kassen med förra årets julklappspapper ur källaren och det gick ju alldeles utmärkt om man vände och vred lite så att gamla etiketter och tejpmärken inte syntes. En gemytlig stämning spred sig kring köksbordet där ett koncentrerat klippande och klistrande blandades med småprat eller skämtsamma kommentarer.

I paketen fanns saker man tillverkat i slöjden, några småsaker från gårdfarihandlare Hjukströms koffert, ett och annat från Domeijs och så Lilla Fridolf från årets jultidningsbeställning till min bror Sixten förstås. Allt skulle slås in och rimmas efter alla konstens regler.

Helst skulle allt lackas, och jag kan minnas doften från den tjocka mörkröda lackstången. Minns det fräsande ljudet och känslan av att sätta det nötta sigillet i det mjuka lacket. Lackstången blev över vid valet. Pappa satt med i valarbetet och jag minns hur han brukade köra till Lycksele med de förseglade kopparurnorna sent på valnatten.

Det står redan några spännande omärkta paket på lillsoffan och jag är mycket spänd och nyfiken på innehållet så jag klämmer lite och skakar försiktigt på de färggranna julklapparna.

Mamma sitter vid sekretären och skriver några julkort tillverkade av mun och fotmålande konstnärer. Jag ser hennes sirliga vackra handstil på korten som hon lägger ned sådan omsorg på. Det skulle även vara speciella välgörenhetsbrevmärken med julmotiv som klistrades intill det vanliga frimärket. Frimärksklistringen var en alldeles lagom uppgift för en liten blivVande postkassörska.

Pappa var den store rimmaren som anslog tonen. Rim skulle det vara – utan pardon. Han ansåg att vers på rim verkligen var något att eftersträva. Modern poesi utan melodi eller rim var inte värt ett vitten enligt honom. Detta fick mig att verkligen lägga manken till för att åstadkomma så fina rim som möjligt, och när han berömde mig glödde mina kinder och bankade mitt lilla hjärta av stolthet. Vi var ett riktigt team han och jag.

Själva julklappsbestyren och förberedelserna dagarna inför själva givandet var så roliga. För varje ny klapp eller rim man färdigställt så gladdes man och tänkte på hur glad mottagaren skulle bli. Traven av paket växte sakta men säkert. Sedan hoppades jag förstås att det där spännande mystiska paketet på lillsoffan skulle innehålla något av de saker som jag önskat mig allra mest. Men jag gluttade aldrig i ett enda paket! På hedersord.

Här firar vi nobelfest. Korv ägg och potatis, felix tomatketchup och en folköl funkar bra. Skrudad i bästa nobelyllebyxorna i vårt juliga hem känns det helt ok att småprata med marskalk Leo och prins Robert. Visst hade man kunnat bräsera en ripa eller två, gjort en spännande dessert och tagit på sig något glittrigt (förutom reflexvästen). Men jag njuter i fulla drag av en korvbit.

Jag har ännu inte bestämt vad kvällens underhållning kommer att bestå av. Kanske en halvgraciös balett över de försåtsminerade Malmbergsemballagen som ligger spridda över köksgolvet. Tänk er kulmen när man steppar på bubbelplasten, halkar på frigoliten eller mirakulöst försvinner ner i en kartong. Där kan man snacka om effekter.

Mer troligt är att R bänkar sig för att bli trakterad med traditionella julsånger framförda av en sambo och en synt. Här i kulturens högborg kan nästan vad som helst hända. Over and out.

Har skypat med Thailand idag. 4 av 5 har betat av influensal och hunnit tilfriskna igen. Lill-prinsen har dock fått febern i retur och såg mosig och tagen ut i mamma Sandras famn. Tänker på mina stora och deras småtroll, de finns i bakhuvudet hela tiden. Längtar som vanligt och gläds över bilder och små samtal från landets och världens alla hörn.

Har just ett allvarligt snack med ischiasnerven som valde att ge sig tillkänna ordentligt just precis vid inlastningen av veckans varuhäckar. Den hade synpunkter på sin arbetsmiljö – att det inte var lika ombonat och inbäddat i skyddande fettlager som tidigare. Men då sa jag ifrån på skarpen . Den får helt enkelt finna sig i det nya livet. Som tröst kunde säjas att eventuellt kommer lite förstärkning i form av omkringliggande muskulatur på uppsving. Ifall nervens matte får julklappen hon önskat sig vill säja – turskidor till den här snabbköpskassörskan. Tips emottages tacksamt för lämpliga övningar att frigöra den här inklämda rackaren på egen hand – utan att behöva färdas till sjukgymnasten i människobyn.

Änglar är något som jag förknippar med julen, men kanske på ett lite annorlunda sätt idag än då jag var barn. Dagens änglautbud är outtömligt, och det finns änglar i alla möjliga och omöjliga valörer att köpa. Min syster Eivor har en av de största och finaste änglasamlingar du kan tänka dig. Den är helt fantastisk.

Min egen enkla och omaka lilla änglasamling kommer bara fram till jul, och brukar då stå som ett litet sällskap runt julkyrkan, på ett speciellt bord som funnits med sedan barnen var små, men som dom definitivt vill ska plockas fram för att julen ska vara komplett. Där samsas alla möjliga änglar, finare och enklare, med fyra små knubbiga cernitänglar gjorda av barnen i förskoleåldern. För mig är dessa de allra dyrbaraste, för de symboliserar min finaste och värdefullaste rikedom: Daniel, Sandra, Isabelle och Alexander.

I barndomen förknippade jag änglar mest med bokmärken, eller med berättelsen ur bibeln om herdarna på marken som fick besök av den ängel som berättade om Jesusbarnets födelse, och jag minns skolplanschen med bilden på den stora strålande ängeln som lyste upp nattmörkret och de häpna herdarna med sina får…. Men ängeln sade till dem: Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.

Jag kan riktigt höra den dramatiska klangen i fröken Ingeborgs röst när hon läser för oss ur julevangeliet i vårt nedsläckta klassrum till skenet av våra små stearinljus. Ett ljus på varje bänk, och så adventsstaken där framme på katedern där nu två ljus är tända.

Änglaspelet som vi hade hemma fick man nu försiktigt plocka fram ur sin lilla platta ask. Därefter skulle alla delarna monteras ihop. Man fick se till att änglarna hängde åt samma håll, ta fram fyra nya fina små liljeholmens ljus, tända dem och fascineras över det magiska som omedelbart inträffade – änglarna började snurra runt och de små mässingstavarna klingade så sprött och vackert mot cymbalerna.

Sist men inte minst var det det magiskt vackra men ack så förhatliga änglahåret som stod för ”änglandet” i mitt barndomshem. Änglahåret var en skimrande vacker vadd, som så förrädiskt frestades med sina mjuka silvervita lockar. Så oskyldig den kändes vid första beröringen. Man skulle sätta en liten transparent tuss på varje julgransljus som med ens fick en skimrande aura. Som ett brev på posten infann sig omedelbart den enerverande klådan i strumporna, orsakad av de små mikroskopiska glasfiberpartiklarna som kröp in i varje liten maska, och irriterade mot mina små barnaben.

De kliande yllestrumporna hölls uppe av livstycket och de små laxrosa strumpebanden, men någon gång ungefär vid tiden för detta minne gjorde dock de revolutionerande och välsignade strumpbyxorna sitt intåg i det Hedmanska hemmet – till glädje för allt kvinnfolket.

Den lilla blå asken fylld med grå tomtebloss på kopparpiInne, som jag fått som julklapp vid skolans klappbytardag, öppnas försiktigt. På asken finns gula stjärnor som ger löfte om sprakande bloss. Solstickans tändsticksask tas fram, och jag släcker ned lamporna hemma i köket. På bordet ligger adventskalendern där nu tio luckor är öppnade. Det doftar av nybakat bröd och våta lovikkavantar.

Andaktsfullt repar jag en tändsticka mot askens plån och håller mot tomteblosset. Otåligt väntar jag på att det skall tändas. Jag riskerar att bränna mig på tändstickan som snabbt brinner och svartnar alltmer mellan mina små fingrar.

Då plötsligt sprakar det till, och tusen och åter tusen guldsprakande gnistor sprider för ett ögonblick sitt magiska ljus och sitt fräsande ljud. Den omisskännliga doften av tomtebloss sprider sig i vårt mörka kök, och över min lilla trygga julvärld, så bräddfylld av längtan, förhoppningar och förväntan. Åh så vackert!

I maggropen snörs känslorna ihop, och mina ögon tåras nästan i den intensiva men ack så korta känslan. En försmak av det som komma skall. En barndomens jul, i längtans land, för ganska länge sedan.

Idag har det varit tomteverkstad och paketinslagning här i köket. Det som skall skickas till nära och kära ligger nu klart och väntar på hämtning av postbussen. Det känns bra i kropp och själ att göra detta – även om det är en del bök och pyssel innan allt är klart. I dessa tider är det inte så ofta det landar ”riktiga” brev i postlådan.

Jag hittade ett fint handskrivet julbrev från min kära gamla mamma som hon skickade härom julen. Ett alldeles riktigt Mors Julbrev. Ett brev omsorgsfullt nedtecknat med hennes karakteristiska handstil, mättat med välgångsönskningar och strålande av kärlek. Man blir alldeles varm i hjärtat och fuktig i ögat. Gamla mammor är det något alldeles särskilt med. Jag är så tacksam att ha henne i livet, med hjärna och hjärta i behåll. Vår lilla fina mamma.

Det hör som sagt inte till vanligheterna att man får ett handskrivet brev i dessa mailandets tidevarv, och brevet väckte med ens den gamla postkassörskan i mig till liv. Hon som en gång kunde rabbla världens alla huvudstäder och snabbt som rackarn hitta i uppslagspärmen vad ett skrymmande sjukilos paket med båtfrakt till Equador kostade och även hade järnkoll på att de enda djur som fick skickas med post var blodiglar och bin. Tänk att jag en gång hade ”vikterna” i kroppen och kunde tippa rätt på såväl vikten av ett 18g brev som ett 20-kilos paket.

En uppsjö av postala dokument virvlar tvärt förbi för min inre syn. Tulldeklarationer, eftersändningsblanketter och förstadagsbrev, och jag kan faktiskt för en sekund förnimma känslan av en väl fuktad svampkopp och höra frasandet från en snabbt uppräknad bunt av hundralappar. Undra om takterna sitter i? Nuförtiden räknar jag inte så ofta buntar med hundralappar, eller låser in en miljon i kassavalvet.

Före kösystemens tid var det bara att hålla i hatten när det var pensionsutbetalning den 15:e i varje månad. Trupper av morgonpigga seniorer pressade på mot dörrarna och stormade kassaluckorna på slaget nio, där vi satt i våra märkliga outfits bakom glasluckorna. Jag minns med fasa en jobbkreation, lång rak vinröd kjol med motveck fram, benvit knytblus och tjock mörkblå dubbelknäppt kofta med sjalkrage och extralånga ärmar. Den var helt missanpassad för 1,5 meters människa.

Bankböcker och pengar kunde ibland vara oerhört äckliga och ibland kunde det ramla ut en välpressad korvbit som kommit i retur ur en småfuktig och byxvarm bankbok. Minns ni dom gamla vackra sedlarna? Jag minns den andaktsfulla känslan när man någon gång fick in en 10 000 kronorssedel, och den lite småsorgliga dagen när pappersfemman gick i graven. Jag har en hel obruten serie i min ägo – vad jag nu ska med den till.

Ibland kom stinkande försändelser s.k småpaket som enligt tulldeklarationen innehöll iranska ostar, men som man starkt kunde misstänka innehöll små döda släktingar med begärd förlängd liggetid, av stanken att döma.

En rufsig manchesterklädd fransman sökte sig alltid till just min kassa. Han hade alltid segdragna komplicerade ärenden som krävde att jag öppnade luckan. Den mannen spädde verkligen på mina fördomar om vitlöksdoftande fransmän och hjälpte mig att slå mitt personbästa i kombinationen hålla andan/prata samtidigt.

Alldeles i begynnelsen av min postkassörskarriär 1979 hade man 50 kr/mån i felräkningspengar. Det vara bara att punga upp med mastiga 800kr när jag hade kassabrist vid stängningsdax min allra sista arbetsdag vid postkontoret Sollentuna centrum 1. Dagen efter bar det av till Umeå för bröllop och framtid. Nesligt var ordet.

Nu är ju Postverket historia och Posten i det närmaste nedmonterad förutom den rätt ” kassa service” som återstår och mitt gamla yrke existerar knappast längre. Nya tider stundar, med mejl, sms, fax och alla möjliga varianter på papperslös överföring. Lite andefattigt faktiskt kan jag tycka – en dag som denna när jag får återuppleva den härliga känslan att någon faktiskt har tagit sig omaket att – köpa brevpapper o penna, ta sig tid att skriva till lilla mej, köpa frimärke, ta reda på min adress och pallra sig iväg till brevlådan. Det är kärlek det!