När jag tänker på min barndoms Vindelgransele i juletid, så ser jag för min inre syn liksom en sådan där blå glasbubbla inuti med en miniatyrvärld där snön yr över små hus och människor. En gång fick jag en sådan i julklapp och varje gång jag satt och tittade in i den, så förflyttades jag i fantasin in i den blå världen.

Utanför köksfönstret hemma är världen skymningsblå, och det har börjat falla stora vita lapphandskar som tyst lägger sitt mjuka täcke över hus och hem, över stock och sten.

Den sextonde luckan i kalendern har jag nyss öppnat, och där var den ju – den blå snökulan.

Mamma steker harr och det luktar som vanligt gott från spisen. Potatisen puttrar och fräser. Jag har just kommit in i stugvärmen efter att ha varit ute och lekt med min kompis Laila efter skolan.

Vi har gjort snöbollslyktor i drivan längs nedfarten. Det har för ovanlighetens skull varit blidväder ett par dagar, och av kramsnön har vi gjort snöbollar som staplats till en liten ihålig pyramid. Mamma gav oss några små ljusstumpar att tända, och det lyser så stämningsfullt i skymningen.

Jag tänker på hur jag hoppas att lyktorna inte ska hinna snöa över innan syskonen kommer hem till jul. Det skulle vara så fint att välkomna dem med små fina snölyktor i kvällsmörkret.

Bredvid farstubron står julgranen – den fina gran som redan i somras valdes ut och märktes med ett rött plastband av pappa någonstans i skogen och höggs för några dagar sedan. Inte förrän kvällen innan julafton kommer den att kläs och ställas i den gröna metallfoten på sin plats framför det stora fönstrRet i vardagsrummet.

Mamma ropar att maten är klar. När vi har ätit ska jag fråga henne om vi kan göra kristyrfigurer. Ni vet – sådana där som man sätter en liten bokmärksängel på och en dubbelvikt sytråd att hänga i granen.
Varje decemberdag händer något roligt och tiden går ju fortare fram till julafton om man håller sig sysselsatt.

1988 dog vår pappa Alvar på Lycksele lasarett. Vi visste att hans hjärta inte skulle orka länge till, så vi samlades där syskonen med respektive tillsammans med mamma. Förloppet drog ut över flera dygn och vi turades om att sitta inne hos honom de sista dagarna.

På ett fantastiskt sätt beredde personalen rum för oss, fast vi var många och vi kände oss aldrig i vägen trots att avdelningen var fullbelagd.

Den sista natten satt jag inne hos pappa några timmar tillsammans med min syster Ellen. Hon satt vid sängen och höll hans hand. Här kommer min berättelse – dröm eller glimt – Vad tror du?

Jag sitter i en fåtölj vid fönstret och blundar – kanske slumrar. Det är fridfullt i rummet och pappa sover lugnt. I denna stund får jag vara med om något märkligt och trösterikt.

Plötsligt befinner jag mig liksom högt ovanför, i en otroligt vacker festsal som badar i ljus. Där är mycket högt i tak. Tänk er Blå salen där Nobelfesten äger rum, fast ljusare och vackrare. Min utkikspunkt är högst upp ifrån hörnet mellan kort och långsida och det känns som om jag kikar in genom en liten öppning vid taket genom ett slags titthål.

Där ser jag i andra änden av salen nedanför trappan hur några ljusa gestalter håller på att duka ett festbord med kandelabrar. Man har just lagt på en vit lång duk och påbörjat dukning och dekoration. Jag kan tydligt höra klirr av glas och bestick. Ett glatt sorl hörs ifrån sällskapet som utstrålar en positiv och förväntansfull energi. Det är feststämning i luften och förväntan. Något är tydligen på gång och festförberedelserna fortgår medan jag iakttar.

Sedan är stunden över, jag vaknar till efter min korta slummer men har ännu känslan kvar inom mig fast jag konstaterar att läget är oförändrat för pappa. 26 år senare kan jag fortfarande känna det trösterika i denna drömsekvens, och jag väljer att behålla känslan av att någonstans förberedde man hans ankomst. Det skulle bli fest – för Alvar var på G.

Redan i augusti när blåbären plockades förbereddes den till synes oskyldiga dryck som skulle komma att sprudla ystert mot våra törstiga gommar om julaftonskvällen.

Att jäsningsprocessen åstadkom en och annan procentsats i de gröna eller vita flaskorna var vi lyckligt ovetande om. Och därför hamnade aldrig solvinet i den omfattande syndakatalogen, så vitt jag minns.

Väl rengjorda flaskor med skruvkork ställdes upp på diskbänken. Mamma tog alltid hem och rengjorde de flaskor hon hittade i naturen så vi skulle ha tillräckligt inför saft och syltperioden. Metodiskt blötte vi bort spännande spritetiketter och sniffade ibland förfärat i den ”syndiga” flaskan.

Mitt jobb var att med hjälp av tratten pilla ned en kopp blåbär i varje flaska och fylla på med vatten tills den var full. Jag är osäker på sockermängden, men jag tycker mig minnas att man skulle stoppa i en sockerbit då och då.

Flaskorna stod sedan i solfönster under några veckor och som barn så stod man där och iakttog lite drömmande de svullna blåbärens resa upp och ned i det blånande vattnet.

Så småningom hamnade flaskorna i matkällaren där en och annan exploderade, men på självaste julafton, lagom till gottebordet, kom det fram en eller två flaskor. Ibland kunde man till och med våga sig på en bågnande fjolårsflaska. Då var det verkligt spännande.

Solvinet serverades i små finglas, och jag kan när jag vill återuppleva den skummiga sprittande känslan av kolsyran mot gommen. Att öppna flaskan var ett spänningsfyllt moment som brukade åtföljas av en hög smäll och många lättnadens suckar.

Tanken på att solvinet skulle vara alkoholhaltigt fanns inte med på världskartan, men nog tycks jag minnas en liten fnittrande, sprittig känsla i kroppen. Om den orsakades av solvinet eller av det faktum att det var julaftonskväll är oklart, men vinet hade i alla fall sin givna plats på godisbordet hemma hos oss.

Redan till middagen hade en annan favorit – tedrickan serverats, och den var gul sprittande, mycket god och alldeles självklar ända tills den utkonkurrerades av bordsdrickan som ju något år senare åtföljdes av julmusten. Svagdrickan och enbärsdrickan är även de nostalgiska favoriter från barndomen, och jag hoppas att du som läser detta har något recept på dessa fina gamla drycker att lägga in under kommentarer. Här kommer recept på tedricka och enbärsdricka som jag ska prova att göra.

Tedricka

Mängd till 2 st 1½ liters petflaskor:
3 liter Vatten
3 dl Socker
1 msk te lösvikt eller 3 tepåsar
10 russin i varje flaska
1 tsk jäst

Koka upp vattnet.
Låt tepåsarna (eller te i lösvikt) dra i vattnet några minuter & häll i sockret. Tillsätt jästen när vattnet svalnat till ca 37 grader.
Låt jäsa i rumstemperatur i drygt ett dygn.
Lägg russinen i flaskor med skruvkork & häll på tedrickan. Förvaras svalt.
Hållbarhet ca 1 vecka.

Enbärsdricka

5 liter vatten
3 kkp socker
20 gr jäst
1 msk sockerkulör
9 droppar enbärsolja

Röres kallt tills allt smält. Får stå minst ett dygn innan användningen

Om jag blundar och kikar in i minnets vardagsrum en julafton, så ser jag en glad och uppsluppen familj. Det skojas,skrAattas och spelas. I köket hänger några blöta diskhanddukar på tork efter ett det fantastiska julbordet. Det börjar luta mot julklappsutdelning. Men allra först blir det julsånger, julevangelium och några sista rim som ska akutrimmas och fästas på tillhörande klappar. Jag ser också en liten förväntansfull liten flicka som älskar att vara där omgiven av sina storasyskon, föräldrar, moster och morbror, mormor och morfar och så alla dessa spännande paket förstås.

Drömmar av silver, drömmar av gull
Vakna för månens och kärlekens skull
Ni känner igen strofen eller hur?

Drömmar….. Förutom en bild av en alldeles underbart spröd liten småkaka, väcker ordet en mängd andra associationer och minnen hos mig.

Dagdrömmar – förkom mest i ungdomen då man hade utvecklat konsten att hänge sig åt konsten att kunna vistas i luftslott till fulländning. Då handlade dagdrömmarna oftast om kärlek och framtid och kom oftast i kölvattnet på längtan, väntan på ett telefonsamtal, ett brev, eller ett möte och inte alltför sällan i samband med läsning av tidningen Starlet som var populär i tidernas begynnelse. Företrädesvis dagdrömde man när man vandrade landsvägen fram mellan lanthandeln Domeijs och hemmet. Skulle det ligga ett brev och vänta där i postfacket?

Nuförtiden är det svårare att få till en dagdröm. Man är mer krass, följer koncentrerat livets snitslade bana och är mer obenägen att improvisera och ta dagen som den kommer. Men ibland kan jag sakna dagdrömmarna. De tillförde ju onekligen livet en ny dimension av möjligheter.

Mardrömmar – är jag tack och lov nästan helt förskonad ifrån. Den senaste mardrömmen jag kan minnas måste ha varit när jag en natt i 5-6 årsåldern drömde att den bruna tjuren som körde den grå traktorn på Nils Holgersontapeten i mitt barnrum kom ut ur väggen och skadade mig. Jag glömmer sent förtrytelsen i mitt barnahjärta när jag för syskonen påstridigt skulle överbevisa dom om att detta faktiskt hänt ”på rikt” och jag visade små klösmärken på mina överarmar. Ljudet av syskonens ystra skratt och känslan av att inte bli trodd, sitter ännu etsat i hjärnbarken på mig.

En falsk sanndröm… Med ett så förvirrande begrepp kategoriserar jag en av de drömmar som bitit sig fast i snart 25 år. Situationen är absurd, men jag ska börja med att ge dig en liten faktabakgrund för att göra det hela mer begripligt. Vid tiden för drömmen jobbade jag som postkassör och mötte många människor dagligen i luckan, däribland en hel del företagskunder. På radioaffären Helektron jobbade vid den här tiden en kille som ofta gick företagsärenden på posten. Vi hälsade nästan dagligen på varandra och utbytte ibland någon artighetsfras, men jag minns inte hans namn.

Något år senare drömmer jag denna märkliga dröm: Jorden är helt översvämmad av vatten, så till den milda grad att jag ser horisonten rundas och allt runt omkring mig består av mörkt och farligt vatten. Jag håller på att drunkna och kämpar för mitt liv. Inte en människa i sikte. Då ser jag hur en vit, öppen, ganska snabb motorbåt närmar sig i en väldig fart. I aktern står en ensam man och kör. Det är han – killen från Helektron. Han är klädd i orange livväst och han blonda hår fladdrar i vinden. När han kommer fram mot mig så stänger han motorn, båten sänker sig ner, han böjer sig fram – sträcker ut en hand och drar upp mig i båten. Jag fylls av en intensiv känsla av tacksamhet över att han räddat mitt liv. Där tar drömmen slut. Men än i denna dag tänker jag på honom med varm tacksamhet, fast jag inte har en aning om vem han är och har inte sett honom på snart 25 år och det faktiskt bara var en dröm. Märkligt eller hur.

Gamla mor har en stor tilltro till drömtolkning och även på vädrets inverkan på människan. Jag skulle vilja addera fullmånen till dessa faktorer. Hörntänderna känns faktiskt lite svårare att dölja bakom överläppen under dessa dagar. Fråga en barnmorska vad som händer med tillströmningen av födande kvinnor med vattenavgång vid fullmåne. Den ökar. Intressant eller hur?!

I ”Drömmar” Etapp 2, vill jag delge er den fantastiska dröm jag hade när jag och min syster satt och vakade vid min pappas dödsbädd 1988. Samt nudda litegrann vid ämnet ”framtidsdrömmar”Håll utkik.

Idag är det marsipanverkstad här i vykortet. Till vinnarlimpan och till julgodis och presenter.

Här kommer receptet!

1,5 dl vetemjöl
1 dl mjölk

Vispas slätt och upphettas i en kastrull underbearbetning tills det blir en slät klump
Låt den svalna

6 hg florsocker
1 hg malen mandel
3-5 drp bittermandelolja

Knåda i florsockret, mandeln och oljan i degklumpen till den käns smidig och ej kladdar.
Nu är marsipanen färdig att bakas. Använd din fantasi.

Mitt tips: Skär stavar av nougat, rulla in dessa i marsipanlimpor, pensla med god choklad så blir detta blir Mozarkuleliknande godis. Jättegott. Dekorera med skållade mandlar.

Det hände inte så ofta att mamma eller pappa var med och lekte, men vid vissa speciella tillfällen tog pappa fram barnasinnet. Ett av dessa var vid den årliga marsipanbakningskvällen. Jag hade i förväg hjälpt mamma att göra själva marsipandegen, och äntligen fick den lilla söta mandelkvarnen komma till användning.

En näve mandel i den fyrkantiga plåtbehållaren, och så i med träklotsen att hålla emot med medans man vevade och mandelpulvret sprutade ut. Det var ett alldeles lagom svårt jobb till en liten ihärdig marsipanbagerska. Påfyllning om och om igen, ända tills all mandel var malad.

Den upphettade mjöl/mjölkklumpen knådades därefter samman med mängder av florsocker, mandel, samt lite bittermandelolja för smakens skull.

När konsistensen var perfekt, kom karamellfärgen fram och jag fick ett nytt uppdrag – att knåda in ett par droppar rött och ett par droppar grön i den uppdelade degen. En stor naturfärgad klump, en ljusgrön och en rosa skulle förberedas. Så var det dags för samling kring köksbordet.

Fantasin flödade i det fria skapandet, och vi gick beväpnade med liv och lust, med bordsknivar och virknålar, i djup koncentration in för bakandet, allt under gemytligt småprat, provsmakande och jämförande av alster.

Pappa gjorde sina berömda specialare, de små rosa lösgommarna med konstiga tänder och lite kakaopulver emellan. Vi barn tyckte att de såg lite småbusiga ut och fnissade glatt. Gröna ärtskidor med vita ärtor i, rosa tomteluvor, schackrutor och kulor. Kreativiteten flödade. Det var så roligt att göra detta tillsammans och jag ville aldrig att det roliga skulle ta slut.

Min storasyster Sonia gjorde de allra sötaste runda, rosa marsipangrisar som skådats. En rund boll till kropp, fyra kulor till ben, och så en liten kula som blev tryne. På detta en liten svansknorr och två hål i trynet under de små pliriga grisögonen.

Marsipanlimporna skulle formas till ca 15 cm långa och 3 cm tjocka strängar och penslas med smält blockchoklad. Därefter skulle marsipanen läggas på fina fat och täckas med plast för att inte torka innan julkalasen. TillsammMans med knäckfaten ställdes marsipanfaten längst upp i köksskåpen ovanpå serviser och vaser.

Men på något mystiskt sätt verkade det som om småtomtar faktiskt nallade av godsakerna när ingen såg. Det vittnade små luckor i uppläggningen om, och visst hade det väl glesnat lite även i knäckraderna? Tänk – det trodde jag faktiskt inte om småtomtarna…

Efter en dryg och intensiv men bra arbetsdag med julrusch i butiken brinner min låga lite svagare. Inte så den flämtar direkt, men den känns lite ynklig. R har ännu arbetsskorna och pannlampan på sig. Inte direkt Luciarelaterat men han har ångan oppe ännu. Jag får väl helt enkelt använda mina sista krafter till att brotta ner honom i katapultsoffan och bänka honom/oss inför Luciareprisen, traktera honom med lite räkor och en slurk vitt. Han är bra på det mesta – utom att känna efter när det är nog för idag!

Helst av allt hade jag velat vara i Umeå ikväll och fått njuta av den fina Luciakonserten som svåger Lage leder. I brist på detta får televisionen duga. En fin kväll önskar jag er alla.

Saffransbrödet var redan bakat och provsmakat före luciadagen. De vanliga lussekatterna fick sällskap under bakduken av dubbelvarianten, och efter ha sett en fin bild på ett stort gyllene ”prästens hår” visade jag den för mamma och fick lov att prova.

Det var en fantastisk känsla att fritt få forma den stora degbiten och sedan se det härliga resultatet på plåten. Sedan sved det lite när det var dags att servera och någon satte kniven i härligheten. Det kändes nästan som ett helgerån.

Mjukkakan bakades enbart till jul. Rågsikten, sirapen och brödkryddorna i kombination skapar den mest ljuvliga symfoni av dofter och smaker. När det var dags för mjukkakebak var det högtidskänsla i mammas kök.

Kruskaveln durrade mot plywooden i mammas bakbord och jag stod som förhäxad och följde dess dans över degen som blev tunnare och tunnare. När mamma var nöjd med tjockleken, tog hon den långsmala tunna bakfjälan och svisch så låg den stora mjukkakan på plåten alldeles hel och fin. Snabbt in i ugnen, och sedan till traven på gallret för att penslas med sirapsvatten, innan det var dags för avsvalning under bakduken.

Det matta duralexglaset fyllt med iskall mjölk och en halvljummen mjukkaka med smältande smör och kanske en ostskiva toppade nog det mesta i njutningsväg. Även på julbordet hade brödet sin givna plats, och en skinkskiva, med äppelmos och lite katrinplommonchutney på mjukkakan var en läckerhet som står sig än idag. Till detta en sprittande glad julmust, gott sällskap och frid på jorden. Vad mer kan en liten människa begära av livet?

Fesakusarna med sitt lite burleska namn är även de en självklarhet som hängt med från barndomens julfavoriter. Anisbröd, munkar – ja kärt barn har många namn, och hur just fesakusarna fått sitt namn är jag osäker på. De förekom i ringform och som ”kammar” – en degremsa som fick fyra ben. Kanske namnet kusar kommer från de fyra benen.

De friterades i det farliga heta flottet i den stora brandgula stekgrytan tills de antog en guldbrun nyans. Strax innan det var dags att äta dem skulle de ljummas på och doppas i strösocker. En riktig fesakusätare skulle kunna äta upp hela utan att sliIcka sig om munnen. Dessa favoritbakverk från barndomens julbak, hänger med till dags dato, och recepten följer med in i nästa generation.

Säja vad man vill om Luciatraditionen men hos mig landar sångerna och ljusen mjukt i hjärtat under denna mörka årstid. Vi här uppe har ju sagt tillfälligt adjö till solen. Idag lyssnade jag lite extra på texten till luciasången och blev påmind om vad som kommer att hända om några veckor igen.

– Så hon ett underbart ord till oss talar: Dagen skall åter ny stiga ur rosig sky. Sankta Lucia

Skymningen sänker sig över julkortet här utanför. Det är stilla frid mellan kunderna, julstämning i butiken och utanför våra gästers husvagnar brinner marschaller. Önskar dig en fin helg!