Terapeutisk bilkörning

Skönt att vara hemma igen i mitt älskade vykort. En kort visit till Kramfors med helt underbar mellanlandning hos mamma i Lycksele blev veckans start. Bilkörning är rena terapin om man har saker att brottas med. Naturen och vägens vindlingar genom kända och okända landskap startar upp även en liten inre resa. Platser, ortsnamn och minnen från livets resa ger avtryck i känslan. Glädje sorg, ljuva och mindre ljuva minnen tjoar från baksätet under färdens gång. Även denna gång passerade jag barndomsbyn på min väg. Vägen mellan Lycksele och kusten präglades av dålig och kurvig väg, halvbekanta ortsnamn och mer eller mindre vackra byar på min färd.

Som alltid ställer jag mig av och till frågan hur folk kom att bosätta sig på vissa ställen. Ibland ser man ingen annan förklaring än att man inte orkade ta ett enda steg till. Några dystra varianter på min påhittade värstingby ”Sursegmyrträsk” passerades under resan. På andra platser är det helt självklart och uppenbart varför man valt att sätta spaden och plogen i jorden. Örträsk till exempel – vilken dramatisk och vacker bygd.

Nu är min ”Tankeväckare” även planterad i Kramfors och jag hittade både dit och hem utan hjälp av någon gps. Nu blir det några dagar på hemmaplan hos mina lurviga killar innan det bär iväg på nästa tripp till veckan. Svenstavik – 64 mil att köra – enkel väg. Det blir ännu en utmaning att hitta dit. Men det kanske behövs lite mer terapeutisk bilkörning och lite vacker natur för att mildra själens oro då livet är i tuffaste laget för människor man älskar och då man står maktlös.