Två nyanser av gult, och en lyckans ost

Idag är det bäst att stanna inne i den mån det går. Storm, enorma mängder blötsnö och obefintlig sikt gör att våra gäster knappt kommer sig utanför stugdörrarna. Själva snöröjer vi och städar i butiken inför dagens stora leverans av varor som snart är här. Butiken är helt tömd efter påsken.

Där ute i det vinande ovädret ser jag just nu två nyanser av gult. Min tappre parhäst, min outtröttlige optimist och min starke man flimrar förbi där ute – varsegul i snöyran, eller så dundrar han förbi med den gula ”Lillvännen” och forslar snöhögar hit och dit. Man får försöka haffa honom att tvärt avbryta för en kaffetår och en nybakad bulle, men snabbt ska han ut igen.

Jag är så glad och tacksam att han finns i mitt liv – den här bredaxlade renhårige mannen. Han som aldrig skulle kröka ett hårstrå på mitt huvud. Visserligen dräller han grejer runt omkring sig, muttrar en hel del och hamnar då i riskzonen att sättas ut på Blocket somliga dagar under rubriken – bortskänkes mot annonskostnad, men det är nog ömsesidigt… Jag är i alla fall en lyckans ost som träffade honom. Vi tycker helt olika i somligt, men diskuterar en stund och hittar alltid en lösning. Han – mannen som alltid peppar mig och alltid ser möjligheter där jag ser hinder. Vi har kanske gjort varandra lite bättre.

Tänk att vi kamperat ihop i drygt 10 år nu, med de olater som begagnade medelålders människor ju alltid har med sig från livets packning. Att vi klarar att jobba ihop, leva ihop 24h och ändå varje ny morgon börja dagen i kärleksfull ton. Jag skulle inte för allt smör i småland byta ut honom – ens mot två 33-åringar;)