Jag tittar på servetterna.
De där små tunna guldrandiga kaffeservetterna som jag köpte i storpack.
Utifall att.

Som om det planerades uppsluppna kaffekalas
med småbrödsorter, familj, systrar och gamla vänner.
Som det var förr. I den andra världen.

Blom och parfymdoftande lättsamma stunder kring livets olika hållplatser
och anledningar att mötas som Glädje, Sorg eller Högtid.
Som terapi och kompensation för vardagen
och alla dess likformiga och gråa dagar där emellan.
Ibland saknar jag dem och alla våra gemensamma sånger. Tvåstämmiga.
Och servisen den står här och nynnar tyst. Full av minnen.

Mig veterligen planerar jag inga sådana här nu på hemmaplan
Inga storkalas.
Här dricker vi kaffetåren i förbifarten,
ur IKEA-muggar för 5 kronor
Vi möts som hastigast – mitt i arbetslivets alla bestyr.
Mellan pling och plong.
Själva – eller med våra nya vänner.
En kaffetår är ju alltid en kaffetår – inget att förakta.

Eller så tar vi en slurk friskt jokkvatten och skattar och lyckliga.
Så olika – men ändå på samma plats.
Han med sina drömmar och sin historia.
Jag med mina
Vi med våra

Långt borta – på miltals eller hundra mils avstånd finns de.
Dem som jag älskar och saknar.
De fysiska personer som jag ville duka för –
med faster Ebbas vackra guldservis.
Men jag vet inte när eller om det blir att ta fram och duka hela servisen igen.

Idag får jag istället duka i minnet. I sinnet
Möta dem i små guldiga stunder stulna ur vardagslunken
På facebook, skype eller instagram.
Det är gott så.

Jag är inte mer högfärdig än att jag kan erkänna mig nöjd och skatta mig lycklig
över dessa små möten mitt i förbifarten – av livet.
Tacksam över teknikens under som ger möjligheter
och krymper avstånd.

Ingen kaffedoft, inga långa sittningar, inga fysiska kramar eller saftkladdiga små barnahänder.
Men en slängpuss, en såpbubbla eller en vinkelivink till mormor eller farmor är inte fy skam.
De finns ju där i alla fall. På skärmen. I rymden. Om än på avstånd. De så högt älskade.

Under tiden bär jag på en långsiktig förväntan,
och bunkrar med guldrandiga servetter
i väntan på nästa möte.

Gunnel 2015-05-08

R:s gamle far Ove som jag lärde känna när Robert och jag träffades 2005, har ikväll gått bort omgiven av sina närmaste på Sunderbyns sjukhus. De 93 åren tog ut sin rätt och vi såg orken tryta de sista åren.

Jag minns sorgen då de regelbundna fjällresorna med egen bil till paradiset i Gautosjö inte längre gick att genomföra. Jag drar mig till minnes det telefonsamtal från honom en senhöstdag för några år sedan, den sista gången som han sittandes vid köksfönstret i stugan i Gauto ringde till oss i Sörfors

Medan telefonsamtalet pågick kunde jag se denne gamle man för min inre syn, silhuetten av hans karakteristiska profil där han ofta – redan från mycket tidig morgon var bänkad vid köksbordet och såg ut över landskapet från sin egenhändigt byggda stuga uppe på backens krön.

Silhuetterna av fjällen Krappesvare, Tjäkta, Svaipa och Fierras ligger som ett pärlband för hans synfält. Detta är det land, de skogar, fjäll, stigar och sjöar som varit ”hans”. Där han känt till vidderna och stigarna. Där han vandrat i sin krafts dagar. Den plats som han älskade mer än någon annat. Han brukade beskriva hur solen ”rullar” som ett glödande klot utför Svaipas horisont.

Jag undrade hur det skulle komma att kännas i hans bröst när hälsan börjar svikta, benen blir sämre och framtiden krymper. Det är höst, både i almanackan och i hans liv. Då – när jag talade med honom och han så målande beskrev hur snön ligger vit på Svaipa, hur färgerna glöder, vattnet speglar och ishinnan ligger tunn och blank i viken, så hörde jag kärleken i hans röst. Tillsammans med vårt andra samtalsämne – hans sviktande hälsa där och då – klingade kärleksförklaringen till platsen intensivare än förut.

På mina kinder rann tårarna, fast det fick han förstås inte höra. Jag blev både gripen och fylld av längtan till vår längtans paradis i Gautosjö. Han är ju en del av det – min fina polare Ove.

Ikväll har han lämnat jordelivet. Vila i frid finaste Ove.

Ibland blir man påmind om att en dag ska vi alla sitta helt själva i en båt på väg mot solnedgången

Att få uppleva detta gör mig berusad av glädje. Blodet blir kolsyrat och känslan är enorm. Att få finnas och vara mitt i allt detta storslagna, en solig underbar dag i glada vänners lag.

En underbar solig dag på Mavas med goda vänner blev ett underbart äventyr för mig som längtat dit så länge