En regnig dag som denna – om man fick önska att träffa någon av de som redan gått ur tiden, så skulle jag vilja duka ett kaffebord åt min kära pappa Alvar som dog 1988, samt åt min farfar Gustav och hans syskon som samtliga var födda senare delen av 1800.

Själv skulle jag sätta mej väl dold under bordet i skydd av duken och bara lyssna, njuta och återuppleva någon av alla de eftermiddagar jag minns från min barndom, när dessa berättarkonstens ekvilibrister kom samman runt ett bord, lutande sej fram för att inte missa någon enda nyans i varandras färgstarka historier. Detaljrika berättelser från förr som kunde flöda timme ut och timme in.

Förutom Farfar Gustav, så minns jag särskilt farbror Axel – en gammal fanjunkare, hans syster Ebba – folkskollärarinnan, farbror Fritiof, samt farbror Viktor från granngården ifrån den gamla syskonskaran Hedman. De var alla begåvade med fantastiska berättartalanger och även om de hade hört varandras historier många gånger så lät de aldrig märka det, utan förstärkte, nickade och hummade instämmande innan stafettpinnen gick vidare till näste historieberättare runt bordet. Ibland kunde diskussionslystnaden ta över för en stund, men fokus låg ändå alltid på själva berättandet.

”Av någon anledning kom vi in på fiske” – den frasen uttalades av Farbror Axel efter att han vid ett tillfälle bevistat en bybos dödsbädd för att ta ett sista farväl. Det uttalandet har blivit ett ”familjärt ordspråk” som vi använder lite till mans, för just så var det i familjen. Av någon anledning kom vi in på fiske. Mustiga berättelser om stora laxar, öringar, fångster med ljuster, håv eller nät, från den tiden då Vindelälven flödade fri och var full av fisk.

Fantastiska jägarhistorier om minkar, rävar,tjädrar orrar och älgar. Hemska historier om löss, svält, barkbröd och ekorrkött till middag, om härsket smör och getarpojkar, pälsjägare, skrömta och om vintermarknader.

Jag minns skrönor om lappar, barnmorskor och köldrekord. Farbror Viktors möte med kungsörnen som dök ner och tog hans krimmermössa. Om Långa Lappflickans sista färd till Lycksele, hur hennes ben stack ut ur den lilla ladan ovan Storforsen.

Mina små barnaöron uppsnappade ”bra att ha-ställen” som Rågobäcken, Småträsket, Kvarnträsket, Matjokkbäcken, Djupselforsen och Harrbo. Deras målande beskrivningar gjorde att man riktigt kunde se för sin inre syn allt som sades. Detta kanske gav mej en smula färdkost och berättarlust i ryggsäcken, men jag önskar att mitt minne bättre hade kunnat lagra dessa fantastiska pusselbitar i min egen men kanske även i din historia.

För 40 år sedan var detta vardagsmat för mina små öron. Idag skulle det vara en högtidsstund utan like att få höra historierna igen. Jag tror att vi ska vårda och vara rädda om våra minnen och berättelser.

Dela med dej, återupplev och kanske gör upp med något gammalt skräp som du har i ryggsäcken. De är en del av din sammanhängande histora – från födsel till död – på gott och ont.
Redigera

Så här i i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar, gemyt, glada vinkande barn i hölass och så förstås en sjungande bonde vandrande bakom hästen. Lite ”Sound of music-aktigt” där barnen sådär tripp-trapp-trulligt sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna och en halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.

Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum i början av juli.

Redan på hemvägen från Husbondliden, från Lapplandsveckan, på söndagseftermiddagen efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, ja redan innan smaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, så infann sig en liten vemodig klump i magen. En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat. Ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.

Man satt där i baksätet fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hänt dessa intensiva sommarveckor medans man såg byarna flimra förbi. Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele stod det på skyltarna. Nästan alltid hade man någon speciell ny vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.

Nu infann sig brevskrivandets tid – och så även slåttannans. Den började alltid denna måndag – om det inte regnade förstås. Och så fort den första hässjan var rest – så hörde man aldrig mer göken igen denna sommar. Inte förrän nästa år. Jag suckade vemodig till sinnes.

Redan tidigt på morgonen innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna. Så fort den tjocka hemfilen och brytan landat i magen var det dags att greppa räfsorna och tillsammans med resten av familjen bege sig ut i arbetet. Jag minns hur lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan av alla händer som hållit den under årtionden.

Fullt så lent var inte hässjevirket, det gråa och stickiga, som man fick hämta däri hässjehopen. Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Hundratals av dessa skulle dras fram för att skapa stomme till höhässjorna. Fotsulorna var så här i juli alldeles hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag.

Medan man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. De första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.

Att hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev från nya brevvänner eller kanske från sommarromansen. Hjärtat bultade av förväntan. Detta brev slet man så ivrigt upp och läste medans man vandrade landsvägen hem. Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över. Ibland gjorde man sig ett ärende på halva hållet, och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.

Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som matchar fantasibilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa – mammas nybakade varma hastbullar under en rutig kökshandduk. I svalkan inne i Viktors lon, i Vikstens lon, i Röladan eller i Lilladan baki Flakaberget silade solen sitt guld genom springor och dammet dansade i solstrålarna. Man tog ”minuter” och hämtade nya krafter.

Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.

Närsomhelst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin halmhatt, halsande den årliga Guldusen, hans favoritdricka. Belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.

Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 45 år sedan. Jag fnös i lönndom. De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, och som garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk. De som aldrig provat att perforera huvudsvålen i takspikarna på hövinden när vi senare skulle trampa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten.

………Men som faktiskt aldrig heller fick uppleva den smått magiska känslan av att reda sig ett hemligt bo i höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.

Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var som barn och än i denna dag omåttligt stolt över detta. Ni som har sett fotoutställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min, stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Pappa var ganska kort i rocken. Ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten och fick hela tiden sitta och tänja på sig, vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark, arbetsvillig och hyfsat ”tjurut” alltså enträgen och envis. Man kan ana vart generna kommer ifrån i somligt….

När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen i bygdens vackra livsnerv Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv.

Det var en alldeles speciell stämning kring flottningen, en slags otålig väntan i luften när flottarna började närma sig. Mina äldre systrars ögon fick en speciell lyster och nog var deras kinder lite extra rosiga den här kvällen.

Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven dessa svala försommarkvällar medans sälgen ännu savade och man av en lagom tjock avskuren gren kunde göra visselpipor. De allra första vemodiga gökropen kunde ofta höras dessa tidiga sommarkvälla, där man som åskådare stod i spänd förväntan.

Jag kan än idag förnimma doften av tjärved från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret – skatten från Lapplands skogar. Över nejden vilade en air av testosteron när flottarna, dessa seniga starka bygdens söner passerade framför oss. De var djärva där de iförda sina lårhöga gummistövlar hoppade från stock till stock med sina båtshakar till hands. Man hörde hetsiga rop och koncentrationen var distinkt. Flottarnas snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen skapade en kännbar spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering.

Hela älvens yta var täckt av detta gyllene timmer som liksom tycktes leva sitt eget liv. Någonstans mitt i allt detta fanns Pappa och någon gång kunde man urskilja hans silhuett i en avlägsen båt.

Ett naivt lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik eller i brist på detta – ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar smittade av sig från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för något äldre män redan, då eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren Göte Lif med motiveringen: Han är sä snygg när han skär te fläske!!

På några timmar var allting över. Vattenytan speglades mörk blank och tom. Någon enda slända dansade över vattenytan. Slingorna av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades mot den ljusa natthimlen. Man plockade ihop sin fikakorg, plåtburkarna med Nattkorv och Slotts senap, sina saftflaskor och skogskaffepannor och rutiga bilplädar och återvände sakta hemåt. Endast gökens rop intensifierades i den unga trolska och lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.

Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.

Här i detta karga men vackra landskap vill man ändå ha lite blomsterprakt och ögat söker hela tiden efter nyutslagna skönheter. Sommaren är så sen i år så ännu står smörbollarna i knopp i dikesrenen. Lite hjälp på traven med köpesblommor får vi allt ta till. På Gunnels Gym idag får födelsedagsrosorna från mina barn och en ensam dahlia lysa upp cykelturerna;) Det går liksom lite lättare då. På livets  cykeltur i uppförsbackarna.

R städar och sorterar i uthus och förråd. Han kom för ett tag sedan in med en av alla mina lådor med kilovis med sparade brev teckningar och kort. Han ställde den på köksbordet och bad mig se om det var något att spara. Jag tänkte ”snabbgå” igenom den och slänga det mesta. Trodde jag.

Istället öppnades nostalgins dammluckor och ett sammelsurium av minnen, gömda, glömda och delvis förträngda vällde fram i dagsljuset där jag oförberedd på denna känslofors står här i köket medans fjällvärlden visar sin vackraste sida genom alla fönster. Jag blev aningen knockad om sanningen ska fram, och kräftan i mig framkallade en icke oansenlig del saltvatten under genomläsningen. Så många känslor.

Barnteckningar, hårlockar, gamla pass och körkort. Dagis och skolfoton, inbjudningar till 30, 40 50 och 60-årsfester.  Krya på dig-hälsningar, inbjudningar till barnkalas och julfester. Farsdags och morsdagskort, julhälsningar och massor med vykort från fjärran stränder – från ännu kära vänner men även från borttappade gamla bekanta. Tackkort för uppvaktningar, sorgetack, barnafödslar och allehanda bemärkelsedagar. Små söta bebisar och leende barn på fårskinnsfällar, med tomeluvor och finkläder. Gigantiska glasögonbågar och permanentkrull.

Brev och kort till barnen från farmor eller mormor. Idag läser jag mellan raderna på farmors kort som hon skickade till Alexander för 18 år sedan. Jag känner hur ögonen fylls med tårar och förstår först nu att hon kände det då – precis som jag gör nu. Avståndets sorgliga dilemma.

Hälsningar från gamla brevvänner, gamla kärlekar och en del sorgesamma brev med uppbrott som tema. Generationers hälsningar. Brev som aldrig blivit postade av olika anledningar. Leif ”Loket” Olssons autograf. Program till julfester och konserter där jag själv eller barnen varit inblandade.

I en alldeles särskild hög ligger de dyrbara breven från mamma. Dem ska jag läsa en annan dag. En alldeles speciell stund. Blotta åsynen av dem gör mig känslosam

Mängder av brev och kort från mina systrar. Mina kära systrar i allmänhet och syster A-M i synnerhet.  Blir överväldigad av alla deras omtankar för sin lillasyster. Jag känner mig rik. Änglar, hjärtan, fiskar, blommor hemgjorda och köpta kort och en massa kärlek. Hur ska man kunna slänga detta. Jag börjar göra högar till mina barn, för att skicka tillbaka till dem det de gjort eller fått. En slags pusselbit till livet kan man säja. Sedan får de slänga eller spara  vilket som känns bäst.

Jag slås av tanken på hur framtiden kommer att se ut. Där de flesta brev och hälsningar ligger i en dator eller telefon och bara är en hårddiskskrasch bort. Så sorgligt att tänka på. Det är något alldeles speciellt med pappersbrev.

Här är gudagott att vara. Den här fjällvärlden är som en skatt – hela den.

Efter en ljuvlig morgon på spegelblank sjö i båt med långedrag och sällskap av ett gäng maskar så känns livet genast mycket bättre. Visserligen är jag ganska frustrerad efter att ha mist fyra fina feta rödingar som högg så fint, men sedan behagade släppa strax innan håvningsdags. Undrar vad jag gör för fel. Det är ganska svårt det här med långedrag och jag skulle behöva goda råd från dig som kan och är mer skicklig och lyckosam. Tack på förhand!

Även en lite småregnig dag som denna så är skönheten i det här fjällandskapet bedövande.  Man kommer på sig själv med att hela tiden vända med blicken ut mot vattnet och fastna i tankar. Fridfullt och ljuvligt.

Här i avkroken är det extra viktigt att man håller ihop, vet sin uppgift och bär bördorna tillsammans!

Och även när man börjar bli så gammal att det växer mossa på en – så kan det ändå  vara vackert. Mjukt och strävt på samma gång…..

Till och med när det börjar byggas fågelbon i alla möjliga skrymslen kan det vara fint ändå…..

Ja även fast jag vet att andra varit här före mig… så får man bara acceptera att sådant är livet

Och man blir påmind om att man ofta måste se över stommen – om det ska hålla i alla väder.

När det börjar luta åt något håll får man göra sitt bästa och försöka stötta…..

Himlen lyser blå där bakom i allafall

och allt går så mycket lättare – så länge man får vara två.