Husbocken är i snickartagen och gör en ny stilig bastubro. Han gerar och står i och är väldigt energisk och bara aningen arbetselak. Det är goda tecken – då får han mycket gjort:) Själv har jag krattat stranden och eldat skräp. Det blir väldans fint och rent.

Men tänk – det är väl ändå märkvärdigt (och obegripligt) att folk kastar fimpar kapsyler och begagnade portionssnusar precis överallt. För att inte tala om stora bruna kladdiga mullvadshögar med lössnus….Till och med rakt framför vår farstubro. Fast det står askkoppar och papperskorgar lite varstans. Jag har till och med hittat utlagda snusar inomhus. Vidrigt är bara förnamnet på hur det är att behöva plocka upp det folk haft i munnen. Piskstraff borde dom ha och skämmes!

Nu har det blåst upp ordentligt och friskar i en kraftig sydvästan och jag skulle inte själv vilja vara i någon av båtarna ute på sjön. Hoppas folk har vett att hålla sig längs södra stranden där det är lugnare. Idag är alla båtar uthyrda och vi har mycket folk i butiken. Även mycket folk i farten som vill fiska. Själv väntar jag med glädje på sonen och hans tjej som är på ingående om någon timma. Då hoppas jag att det lugnar av, att fisken nappar, att rabarberpajen smakar bra och att vi får ett par fantastiska dagar tillsammans med dem.

Ur led är tiden. Nattdimman som brukar uppenbara sig först en bit in i augusti lägger ut sina sorgsna ridåer över viken. Huggtabellen säjer att fisket ska bli bra den kommande helgen. Jag håller både tummar och tår. Min storfiskande son och hans sköna skogsrå kommer hit i helgen. Stor glädje!

Är omåttligt stolt över desssa mina fina skatter. Samtliga av de på bilden är signerade Ulf Avander – en av landets främsta knivmakare. Den mindre kniven bär jag numera till vardags stolt på bältet i mjukt förvar någonstans mellan löpmagen och bladmagen;)

Skämt åsido – den kommer väl till pass i det vardagliga arbetet med att öppna förpackningar och så i fisket förstås. Den mysko mackapären är en ”priest” som man snabbt och effektivt avlivar en fisk med. Den får dock bara följa med på fisketuren. Den större kniven fick jag förra året i födelsedagspresent och den är så vacker att ögat tåras och jag näns inte använda den men den får sitta som konstverk och pryda vår vägg.

Vi har några verkligt fina alster i butiken nu, och vi spinner planer ihop med Ulf – att om intresse finnes för en veckoslutskurs i att göra sin egen kniv – planera in det till nästa sommar. På vår FB-sida https://www.facebook.com/SandvikensFjallgardAB (gå gärna in och ”gilla”) och på vår nya webplats www.sandvikens.se, kommer jag i dagarna att lägga in fler bilder på hans fina knivar. Maila oss gärna om du skulle ha ett intresse att att delta i en sådan kurs – så återkommer vi när planeringen hunnit längre. Det blir bara några få kursplatser så – först till kvarn är det som gäller.

Nu var det ju så turligt att en liten ond aning infann sig någonstans i ryggmärgen och fick mig att fingranska och lusläsa på om just älgört. Den ännu okända look-aliken åkte ut med huvudet före till naturen igen. Och nu går jag i väntans tider noch väntar på att den äkta varan ska blomma. För den finns! Och älgörtsdricka ska det bli. Så småningom. Eventually!!

Utifall att ni inte hör något mer ifrån mig så kan det eventuellt bero på att jag har låtit mig inspireras att koka älggrässaft. Men som ni vet – man ska inte tro på allt som står på internet. Det kanske är extremt giftigt eller hallucinogent. Idag känner jag mig dock modig och slår till med ett oprövat recept på dessa skira blomster som växer som ogräs kring knutarna. Lite dåligt sköljda blir den dessutom proteinberikad med små flygfän. Proteindrinkar är ju omåttligt populära i dessa tider. Recension kommer när den fått dra ett par dygn och mojjat sig med citron och låtsassocker. Spännande var ordet sa Bill. Olidligt sa bull!

</a

En fin fredag går mot sitt slut. Vi har haft fin väder och trevligt sällskap av Roberts son Johan med familj. En lite utflykt hanns med och vi avslutade kvällen i kåtan med en fantastisk älgmiddag som Johan anrättade. Nu gör vi kväll och laddar för en intensiv lördag med både jobb och trevligheter

Den fiskenatten glömmer jag aldrig. I pappas trygga sällskap kändes allting möjligt. I den gamla träbåten rodde vi ut över den spegelblanka sjön. Det kalla vattnet kluckade mot båten. I fjärran gol göken. Det luktade tjära och det var olidligt spännande att för första gången få pröva att hålla i ett långedrag. Kvällen låg lång och löftesrik framför.
Långedraget släpade efter båten och vi fick nästan genast några fina rödingar. Målet var en bäck som mynnade ut längst inne i en vik någon kilometer bort.

Efter en timmes rodd var vi framme och så gick vi, han och jag, hela den ljusa julinatten lång längs denna bäck och öringen var verkligen på hugget. Jag ville gärna hålla mig inom synhåll då jag var lite otriven att vara ensam. Små forsar och svarta stilla sel avlöste varandra. I varje spegelblank hölja syntes slurpande vak och jag koncentrerade mig allt som gick för att pricka vaken rätt med mitt kastflöte. Det var Red Tag som gällde. Det var inte tu tal om den saken. Doften av djungelolja kändes stark. Kaffeelden sprakade och om jag följde de tunna rökslingorna med blicken syntes svarta moln av mygg och knott. Men det bekom oss inte. Vi fikade och vi fiskade under den sortes tystnad som bara uppstår när ord är överflödiga. När frid råder.

Den här upplevelsen är nog det minne av min pappa som känns mest levande av de gånger vi var på tumanhand. Nöjda återvände vi så i gryningen tilbaka till stugan med fin fisk i påsen.

Den följande dagen bilade vi så långt upp vi kom mot norska gränsen och fjällvärlden blev allt vackrare och mer dramatisk för varje mil. En natt i tält vid ett vattendrag blev en rysare då det var riktigt kallt, och idag vet jag att mammas värkproblematik kulminerade denna resa och att hon tyvärr sedan var sjuk resten av sommaren.

På tillbakaresan styrde vi kosan via Laisvall till Adolfström och passerade Gauto – just den där speciella platsen där jag långt senare i livet kom att tillbringa mycket av min lediga tid. Tänk att då hade jag ingen aning om hur framtiden skulle se ut och att detta genom mötet med R skulle bli ett av mina absoluta smultronställen i tillvaron.

I Adolfström tog vi en båttur och jag tycks minnas att vi övernattade där i en stuga någonstans. På kvällen när vi strosade längs Yrafts strand så hade mamma tankarna hos min syster S, och hon nämnde att vi borde ha köpt en souvenir och skickat till henne. Då skrev jag denna dikt på ett blommigt brevpapper som mamma sparat i alla år.

Till min syster

I aftonens skimmer i fjällvärldens prakt
jag tydligt förnimmer vad modern min sagt:
Köp någonting till min fjärde dotter
en sak, en pryl,men ej några gotter
för det bli man lönnfet utav.

Men affären är stängd nu på lördagskvällen
och det är slut på handelstillfällen.

På skär och på kobbar –
jag sliter jag jobbar….
och tro´t eller vill – till sist jag fann den
En skön liten sten att hålla i handen

Avslutningsvis vände vi kosan hemåt, och stannade till för att köpa en korg riktigt somriga lila glansiga plommon i Laisvall. Det skulle vi inte ha gjort. Men trots matförgiftning som blommade ut i hela sin kraft redan innan Gargnässkylten flimrade förbi, blev detta den semester från barndomen som jag kom att minnas allra bäst. Det var då min livslånga kärlek till fjällvärlden i allmänhet och Silvervägen med Arjeplogsfjällen i synnerhet blommade ut. Det är jag tacksam för idag.

Jag kommer så väl ihåg mitt allra första besök i Arjeplogsfjällen. Jag var 10-11 år och följde med mamma och pappa på bilsemester.

Vi hade vårt orangeblå tält, och några tunga vaddsovsäckar i bakluckan på den vita Amazonen samt spritkök och mat för några dagar. Jag hade en hel kasse med lånade serietidningar med mig, och så naturligtvis det kastspö med rulle som jag vann på Domus i Haparanda i en tävling: Gissa vikten på laxen.

Solen sken, jag var förväntansfull. Pappa nynnade där han körde vägen fram och mamma var på gott humör. Den röda galonen i baksätet fastnade mot baksidan av mina varma bara ben.

Vi styrde kosan mot Arjeplog, det pirrade i magen. Semester! Silvervägen….pappa hade pratat så lyriskt om Arjeplogsfjällen och alla dess fiskevatten. Jag minns att vi passerade en by med det exotiskt klingande namnet Mellanström innan vi kom till själva centralorten – Arjeplog som låg så vackert som ett smycke vid Hornavans strand. Först åkte vi upp till utkikspunkten på Galtispouda och beundrade utsikten. Jag minns hur det kittlade i magen när jag stod däruppe och såg alla de tusen och åter tusen sjöarna utspridda mellan bergen därner i det blå. När vi tråcklat oss nedför den branta vägen var det dags för ett besök på det omtalade Silvermuseet. Mitt livs första museibesök.

Inne på sitt kontor bakom en glasdörr satt Lappmarksdoktorn själv – Einar Wallquist och målade på en akvarell. Tänk att vi fick se honom livs levande. Som den lilla bokslukare jag var, hade jag redan då läst några av hans intressanta böcker om människors liv öden och umbäranden i lappmarken. Så började rundvandringen i det stora museet. Det var fascinerande att se alla skatter, ting och miljöer som bevarats åt eftervärlden genom hans försorg.

På turistbyrån i Arjeplog bokade vi stuga och båt i Tjärnberg. Pappa hade förstås ett fint fiskevatten i sikte och han hade lovat mig att vi skulle fiska hela kvällen. Underbart!

Den tämligen nya Silvervägen kändes exotisk och löftesrik. Jag har alltid älskat konturerna av fjäll och satt fascinerat och tittade ut genom bilfönstret över omgivningarna som blev allt vackrare ju närmare Norge vi kom.

Vi campade vid en fin liten sjö. Det var en varm och spegelblank dag och alla vakringar på vattnet gav hopp om ett lovande fiske för kvällen. Aldrig har jag väl själv som mamma och fikakorgsfixare lyckats åstadkomma så goda smörgåsar och bullar som de utflyktskorgar mamma gjorde. En ljummen Loranga, ostsmörgås och bulle, miljön och semesterkänslan. Underbart.

Efter några mil svängde vi av från Silvervägen passerade ett vattendrag och kom så slutligen till Tjärnberg. Pappa Alvar stegade iväg till receptionen och vi installerade oss i en av de röda stugorna. Jag minns mammas min än i denna dag när hon insåg att vi tänkte fiska hela natten. Vi åt middag tillagd på spritkök och lämnade därefter morsan i sticket med en glad vinkning. Stackars mamma. Vi fiskare tänkte nog inte då på vilken trist kväll det skulle bli för henne som hade en helt annan uppfattning om vad som kännetecknar en ”mysig” semestertripp.

Vi hyrde en båt, plockade fram långedraget och burken med de spralliga metmaskarna, sprungna ur den frodiga Vindelgranselska myllan, och rodde fulla av förhoppningar ut på den spegelblanka sjön. Natten låg lång och löftesrik framför. Fisket kunde börja. Pappa och jag – två hängivna fiskare i samma båt.