Elitsinglar eller Livets loppis

Ibland när man fastnat i Tv-soffan är det omöjligt att inte låta tankarna vandra kring all denna reklam som figurerar. I regel passar man på att byta kanal en stund för att slippa eländet. Det senaste jag reflekterade över i reklamväg var reklam för en dejtingsajt som heter ”Elitsinglar”…. Man liksom rycker till och så startar funderingarna. Vadå elit?? Vilka är kvalificerade där, och vem bestämmer normen? Blotta ordet signalerar att här exkluderas vilt. Och jag ryser lite när jag tänker på att det finns sådana bland oss vanliga dödliga som faktiskt tycker sig tillhöra en elit. Hjärnan spekulerar vilt. Är det den rikaste…smalaste….mest vältränade…snabbaste, friskaste? Den med bästa stamtavlan, generna, finaste bilen eller båten. Vilken färg eller härkomst duger? Vilken form ska det vara? Tycker mig precis se att med den finstilta osynliga skriften så står det: Bleka feta och trista, halvdeppiga fattiga bekymmerstyngda och krassliga mindre lyckade existenser göre sig icke besvär.

Med ens tycks scenariot så trist. Vad hände med spontaniteten och den blinda kärleken. Kärleken som är tålmodig och god, som tror allting, hoppas allting, och som uthärdar allting. Livet är ju ändå faktiskt som en slags loppis, en blandning av urvuxet, omodernt, nostalgi och dubletter. Det som någon annan tröttnat på är i en annans ögon en dyrbar skatt och värd att satsa på och ta med sig hem.

Jag har visserligen själv funnit min kärlek på nätet. På den mindre pretentiösa ”Mötesplatsen”, där jag för 10 år sedan som halvgammal, tilltufsad och lite olycklig specifikt sökte efter nya tjejkompisar som delade mina intressen, som fiske, musik, böcker etc. Där dök han plötsligt upp som en katt bland hermelinerna den gode R. Och eftersom jag är så svag för fina semiantika saker så hamnade han trots allt i min påse. Och vilken tur var inte det! Till dig som söker någon att älska och leva med är mitt råd. Kasta kravlistan och öppna dina sinnen. När du minst anar det ”äre gocke däre nickes”.