En av många goda anledningar att längta till julen var allt det goda godiset. Det gällde att inte ta fram det för tidigt. Det skulle ju finnas något kvar till godisbordet på självaste julaftonen. En torsdag i december när middagen var undandukad och pappa slumrade på kökssoffan, var det dags för den stora brandgula gjutjärnsstekgrytan att tas fram ur grytskåpet.

Denna dag var det dags för kolakok. Svarte Petter-kolan var hämtad ur mammas gamla lindblomsgröna blommiga receptbok, en vältummad skatt som innehöll min barndoms alla goda bakverk. Kolan var en given klassiker på julbordet. Den var en mörkt brun, ja nästan svart blank chokladkola, som klipptes i frimärksstora bitar och lindades in i fina smörpapperspaket. Men innan dess – det allra bästa – nämligen provsmakningen, och den långa långa väntan på att kolan skulle anta rätt konsistens utan att sockra sig.

Jag kan se vattenglaset stå där på den rostfria diskbänken med grumligt kallvatten i. Dit droppade man kolasmeten, och jag kan nästan känna den smaksensation som den alltför lösa men ack så goda kolasörjan utgjorde. Detta var himmelriket på jorden för en liten gottegris.

Knäcken bestod av nästan samma ingredienser, men blev ju något helt annat med sin gyllenbruna yta och knäckiga konstistens, även om själva proceduren var ungefär densamma med provsmakning och tålamod. Jag hade fått det hedersamma uppdraget att placera ut knäckformarna på brickorna och det var ett riktigt pillergöra för små barnafingrar. Det gällde sedan att inte välta dem när knäcksmeten skulle i, för då blev det snabbt kaos på brickan, med välta formar och smet huller om buller. Det svåra jobbet att klicka i smeten fick allt mamma eller någon av mina storasyskon göra.

Mamma klättrade upp på köksstolen. Där bakom de gulmarmorerade köksluckorna i överskåpet stod de speciella uppläggningsfaten av glas som bara användes till jul. Där uppe ställdes sedan de färdiga godisfaten undan i väntan på julens kalas.

Den sista matskeden ihopskrapad smet fick man som belöning slicka ren. Och dessutom några fina knäckar att ta med sig in i vardagsrummet, rada upp på notlisten på pianot, medan man övade julsångerna till söndagsskolfesten. Ett barn är fött på denna dag…. Fröjdas vart sinne……

När kvällen led mot sitt slut kunde man sitta en stund och kura ihop sig i den vita träfåtöljen intill brasan i öppna spisen med mammas grå tunna ullpläd i knäet. Man kunde få suga både länge och omsorgsfullt på knäckpappEeret innan det lossnade. Så satt man där och mumsade medans man längtande tittade in i glöden. Glödhärden som ibland vandrade i sotet uppför murstocken kallad vi för ”krig”. Se nu är det krig igen! Och man följde fascinerat dess väg. En rogivande stund tillsammans framför brasan innan det var dags för aftonbön och sömn.

Iväg bar det, uppför trapporna, på med den ljusblå blommiga flanellpyjamasen och in till den lilla alkoven, där Nils Holgersson och hans vänner blickade ned på mig från den ljusblå tapeten. Månljuset letade sig in genom det lilla fönstret och målade silver på en liten flickas hår. En liten flicka som drömde fina små drömmar om änglar och tomtebobarn.

Hemvägen från skolan kunde bli en ganska långdragen historia. Vi barn gjorde oss ingen större brådska hem. Ofta var det mycket kallt. 40 minusgrader var vardagsmat. Den kallaste dag jag minns från min barndom var en julafton då vi hade -54.

När mamma på skolmorgnarna hade vattenkammat och flätat mig klart och ställt undan vattenglaset och kammen så brukade hon linda in mig i tvåmetershalsduken så bara en liten ögonspringa syntes innan jag tog min lilla sparkstötting och skyndade iväg de två kilometrarna till skolan som låg på holmen i Vindelälven mitt i Vindelgransele.

Det var mycket svårare att själv göra halsdukspaketet på eftermiddagen innan hemfärd, och jag kan än idag känna känslan av det kondensvåta varma yllet kring munnen och kontrasten till den isande luften som silade in genom de av kylan tårade ögonfransarna. Det satt isklumpar i fransarna och nästippen kunde vara stum och vit vid hemkomst om man inte passade sig.

Jag förstod mig aldrig på barnen som hade en tjock grön snorsträng för jämnan under näsan. Min egen höll jag nogsamt undan med tungan eller den av isklumpar tyngda lovikkavantens ovansida.

De höga plogkanterna hade såhär i början av december ännu inte hunnit bli hårda av omväxlande kyla och tö, utan var fortfarande kritvita, mjuka och inbjöd till att klättra upp på. Vi gjorde snöänglar vartefter vi gick vägen fram. Man låg där i den rena pudriga snön, såg aftonstjärnan blinka och gjorde änglavingar med armarna. Det svåraste var att resa sig upp utan att förstöra ängeln. Många änglar blev det under årens lopp.

Väl hemma på gården gällde det att noggrannt sopa av sig snön med den hemgjorda sopkvasten som farfar tillverkat av björkris, och sedan bar det av in i stugvärmen för att hänga av sig alla svårtorkade yllekläder i torkrummet. Det luktade lite ladugård i torkrummet från mammas och pappas arbetskläder. Vantarna och halsduken hamnade på det heta lena elementet i köket, och närmaste timmen hörde man då och då isklumparna lossna med små dunsar och droppa ned på det gulvitrutiga eternitgolvet.

Hemma i köksvärmen vankades varm choklad och husmans med ost eller något gott rågbröd som mamma bakat. Man visste när det var nybakat på gång, för redan uppe vid landsvägen kunde man då förnimma strimmorna av nygräddade ljuvlighetsdofter som sökte sig upp i näsborrarna. I köket pågick julförberedelserna dagligen i form av bakning eller matlagning. Just denna dag ugnsbakades leverpastejen i små folieformar. Min del av jobbet bestod i att lägga på papplocken, trycka till formarna i hörnen och klistra etiktter på askarna.

Den dag som jultidningsförsäljaren levererade årets beställning – var en stor dag. Min kusin Samuel brukade ta upp beställningar av jultidningar på hösten och av fröpåsar på våren. Jag såg honom redan genom köksfönstret och förstod att nu var det dags för leveransen – Mors Julbrev och en Lilla Fridolf till Sixten i julklapp. Hjärtat tog ett skutt. Som jag hade längtat efter detta!

Lyckan att försiktigt öppna det stora kuvertet med julpyssel, brReda ut innehållet över köksbordet och hänföras över allt det fina pysslet var obeskrivlig. Jag har ett svagt svagt minne av att vi syskon någon gång gjorde detta tillsammans, men i de flesta av mina minnesbilder sitter jag ensam.

Mamma arbetar vid diskbänken. Jag klipper, klistrar, läser instruktioner, viker, färglägger och knyter. Fina saker växer fram under mina små fingrar. Björnklistret fanns i skolan. Hemma gjorde vi oftast eget klister av vetemjöl och vatten, men en tub Karlssons klister fanns även i pennlådan om det tarvades kraftigare doningar.

Det enda som hörs är köksklockans taktfasta ljud. Utanför köksfönstret faller skymningen blå. Aftonens sista röda domherre kniper ett frö från fågelbordet och skyndar bort mot Lillskogen. Månen ler och stjärnorna tänder sina glittrande ljus över den lilla röda stugan, över den rödkindade rufsiga flickan med hårflätorna, över julpysslet och över hennes vackra och starka lilla mamma, som snart ska samla alla de sina kring fantastiska dukade bord, tindrande ljus och klingande skratt, i det allra rikaste av alla enkla små hus.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en eller flera extra versaler gömda i texten. Dessa bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång

Redan tidigare under hösten hade vinterkatalogerna börjat att trilla in. Nu var det hög tid att söka fram en kulspetspenna ur översta lådan i kökshurtsen, och lägga sig på köksgolvet för att bläddra i dem och bocka för sina julklappsönskningar. Det blev kryss på nästan alla sidor.

Där låg jag i närheten av spisvärmen och hade mammas flitiga fötter i de vita träskorna inom synhåll medans hon arbetade i köket. Även volangkanten från hennes rödvita förkläde med de svarta ränderna syntes i utkanten av mitt synfält.

Att det inte blev ett dike av alla turer hon gick mellan diskbänken och skafferiet är egentligen märkligt, men vittnar om en otrolig slitstyrka i de vit och gulrutiga golvplattorna med sitt svarta prickmönster. För att inte tala om den otroliga slitstyrkan i dessa välsvarvade kvinnoben som intill denna dag behållit sin skönhet och spänst.

Nu kan jag förstå varför jag än i denna dag, så mycket uppskattar frånvaro av skvalradio och andra nedskräpande ljud. Där i min barndoms kök fanns ingen tv eller radio, och slamret från köksgöromålen tillsammans med vårt småprat var det enda som hördes. Det doftade alltid gott från grytorna på spisen, men så här veckorna före jul så kändes det liksom i luften att något alldeles extra var i görningen.

Möjligen kunde längtansfulla suckar höras när jag hittade något riktigt åtråvärt på leksakssidorna. Det blev många kulspetskryss. Gång på gång läste jag innehållsbeskrivningen om den svarta agentväskan som förekom på nästan varje önskelLista under några år: Förstoringsglas, handbojor, stämpeldyna för fingeravtryck, anteckningsblock och penna. Detta var precis vad jag ansåg mig behöva, i min barndomsvärld så full av mysterier och suspekta element.

En fin blunddocka, min högsta önskan, men alldeles för dyr kryssades också för. Även om jag visste att mamma o pappa inte hade råd att köpa den så fanns den med. Kanske kanske ändå. Doktorsväskan var även den en stående önskan från en liten blivande sjuksköterska.

Den riktiga Tomten i form av julklappsgivare trodde jag nog aldrig på. Jag var helt på det klara att någon vuxen fanns bakom masken. Däremot var jag inte helt säker på om den lilla grå gårdstomten var en fantasifigur. Han som jag sett bilder på i sagoböckerna. Han tycktes passa in helt förträffligt i det snöiga vinterlandskapet och nog fanns det andra spår kring ladugården än de spår från hare och räv som farfar lärt mig att känna igen….

Var det ändå inte ett par små pliriga ögon och en grå luva där i ladugårdens mörkaste vrå, som iakttog mig när jag satt där på min lilla pall och höll i korompan medans mamma mjölkade? Prasslade det inte lite extra i höet långt inne i den farliga hästens spilta? Var det inte någon som spanade på oss i dunklet uppe på hövinden när vi drog fram höet till luckan och såg det falla ned framför kossornas förvånade ögon.

Man kunde inte vara helt säker på den saken. Speciellt inte nu – när jag höll på att öva in Viktor Rydbergs ”Tomten”. Jag skulle kunna alla verserna utantill på julavslutningen i tvåan. Vi gick en spännande tid till mötes.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en eller flera extra versaler (stora bokstäver) gömda i texten. Dessa bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång.

Denna grå och blåsiga dag tänker jag i bilder som är soliga och klara. Ny dag och nytt väder i morgon

På teckningslektionen i Vindelgransele byaskola var det dags för julpyssel. Kan ni känna lyckokänslan över två helt nya fina ark silkespapper. Fröken hade en tjock bunt med ark i blandade färger så svårigheten bestod i att välja vilka två färger man skulle kombinera. Lila, rött, grönt, orange gult eller vitt.

Vi hade haft i hemläxa att ta med tomma hushålls och toalettpappersrullar till stommar i de blivande smällkaramellerna. Nu vidtog det kniviga och koncentrationskrävande arbetet med att vika exakta centimeterbreda veck i dragspelsformation. Raka veck var aldrig min starka sida, och i kombination med min otålighet tenderade vecken att bli både bredare och snedare än avsett.

Till sist hade man i alla fall sin karamell klar och fick linda den släta delen runt rullen och slutligen försegla med ett änglabokmärke. Den lite bittermandellika doften från den gröna burken med Björnklister sitter som klistrad i minnets näsborrar, och jag kan minnas känslan av dess konsistens, den lilla röda plastspatelns fransar och det speciellt avsedda hålet i burken just för den, men jag kan faktiskt även minnas smaken!

Nyfiken som jag var så kunde jag visst aldrig låta bli att smaka på saker och ting. Men så här i efterskott tycks jag i alla fall minnas att Björnklistret var godare än Vicks salva.

Sedan skulle snöret för upphängningen tvinnas och sättas på plats innan den färdiga karamellen sattes upp på den långa jutetavlan som täckte hela långväggen i skolsalen. Om man var riktigt snabb kunde det hända att man hann med att göra även en platt karamell som skulle hängas på höjden, en med fröll i bAara den ena änden.

Sist av allt avslutades lektionen med att vi fick stilla oss och lägga oss över bänklocket för att drömma några minuter. Drömmarna gick i vida skimrande bågar och turer genom fantasi och förhoppningar, genom dikt och verklighet. Mest av allt drömde jag om julen dessa dagar, om allt det roliga som skulle komma, om gemenskapen, om syskonen och julklapparna.

Idag har jag färdats genom inlandet. Genom mörker, gryningsljus,kyla en överraskande novembersol som slösade med sitt guld och så en liten skymningsblå stund innan jag rullade in på gården här hemma. Helskinnad nöjd och uppfylld av fina minnen goda känslor och varmt välkomnad hem

Någon gång i slutet av november, låg plötsligt högen med Icas gratis adventskalendrar på affärsdisken i Domeijs lanthandel. Man stoppade försiktigt ned kalendern i den rutiga skolväskan för att inte böja eller skada den.

I denna minnesbild var kalendern blå med ganska brokigt mönster, och jag granskade den nyfiket på nära håll för att hitta den första luckan. Det var svårt att ha tålamod och vänta tills den rätta dagen var inne, och ibland kunde ett litet hundöra på luckan avslöja att frestelsen hade tagit överhanden.

Det här året inträffade en hemsk kalenderskandal som det talades länge om. Inte nog med att jag en dag i början av december överfölls av en helt övermäktig lust att öppna ALLA luckor. På en gång. När jag väl satt där med den slaktade kalendern fick jag en stark ingivelse att dölja mitt brott. Det sved av förtrytelse och ånger. Var det verkligen jag som var den skyldiga? Kunde jag skylla på katten? Mio tittade misstänksamt på mig som om han kunde läsa mina tankar..

Mina syskon skulle komma att skratta åt mig och reta mig för min otålighet, de som var stora, och för länge sedan hade växt ifrån barnsligheter som adventskalendrar. För min inre syn såg jag dem ligga på golvet och vrida sig av skratt. Jag ville inte ge dem den glädjen utan minns att jag smög mig in i mammas o pappas sovrum för att försöka komma på något. Nu var goda råd dyra.

I ett litet trätråg förvarades husapoteket i form av Purex – laxerande chokladbitar, Jukonsalva, Vicks snuspinne, och Vicks salva. Minns ni den blå burken? Valet var enkelt. Jag bestämde mig snabbt för att använda Vicks salva. Denna gång åt jag dock inte upp den – vilket hade hänt någon gång förut – utan satte snabbt en liten klick i varje öppnad lucka och tryckte igen. Perfekt fästförmåga! Snabbt hade jag återställt kalendern i nästan oöppnat skick och lade den lättat tillbaka på köksbänken.

Förtrytelsen när mina syskon upptäckte den fettfläckiga baksidan av kalendern sved kraftigt. 24 strategiska fettfläckar och den omisskännliga doften av Vicks salva avslöjade mitt tilltag.

Aldrig mer skulle jag komma att tjuvstarta och öppna kalenNdern i förväg efter denna tråkiga decembermånad av vicksdoftande daglig lucköppning som blottade blåsmetiga tomtenissar, kärvar och halmbockar. Man lär så länge man lever!

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en eller flera extra versaler (stora bokstäver) gömda i texten. Dessa bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång.

Har sagt godnatt till lilla Mor efter ett par fantastiskt fina dagar tillsammans. Det känns så bra att få vara tillsammans med henne och att få hjälpa henne med ett och annat. Lite vemodigt känns det att styra kosan hemåt igen tidigt i morgonbitti, men jag är nöjd och tacksam över vad vi hunnit samtala om och att jag även kunnat göra lite julsmaker i kakformat till henne. Min gonatthälsning till henne ikväll var: Mamma glöm inte bort att du varje dag ska dricka ur dina finaste koppar.

Redan fredag före 1:a advent hade fröken Ingeborg uppmanat oss barn att ta med oss en liten ljusstake och ett ljus att ha på skolbänken under adventstiden. I jullådan, en brun pappkartong, som förvarades i källaren hemma, låg den lilla ljusstake – eller de två ljusstakar som jag minns från skoltiden. En grålackad träfåle med hål för ljuset i ryggen, troligen något som min bror Sixten gjort i slöjden, och så en liten blank porslinstomte i blått och rött med små plirande ögon. Han hade en lite för stor ljushållare vid sin fot. Han finns ännu idag med bland mina julsaker.

Kan du också minnas den andäktiga känslan av att bryta ett alldeles nytt paket Liljeholmens småljus? Det var något alldeles speciellt att få plocka upp det blanka ljuset ur den lilla rutiga skolväskan, sätta det i ljusstaken och sedan se fröken gå runt i klassrummet – bänk för bänk – och tända våra ljus innan hon själv tog plats bakom katedern och öppnade den bok som skulle komma att bli årets julföljetong. Jag minns hur hon tog ett djupt andetag, stillade sig och började läsa. Hon läste ur Jul i Sörgården, sagan om Sampo Lappelill, Flickan med svavelstickorna och andra julberättelser. Vi lyssnade andäktigt. Säga vad man vill om fröken Ingeborg, men högläsning var en konst hon behärskade till fulländning.

Tänk – idag skulle det vara helt ovärderligt att för en minut få återse en glimt ifrån en sådan skolmorgon och återuppleva stämningen. De stora vita klotlamporna som hängde ned från det brunfernissade skolsalstaket var nedsläckta. Endast lågorna från våra stearinljus flammade stilla från våra ljusstakar som stod uppställda intill bläckhornshålen på de bruna hårdlackade bänklocken. Utanför fönstren framträdde konturen allt tydligare av den stora rönnens rimfrostiga grenar i det försiktiga, blå och så bedDövande vackra gryningsljuset. Dagen kunde ta sin början.

Jag skulle vilja känna skolsalsdoften, se oss barn och höra frökens stämma. Se henne bänka sig vid orgeln, slå upp den röda koralboken, slå an ett dramatiskt ackord och få höra våra barnaröster sjunga: Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund…..

Fröken var en viktig del av min barndom. Hon var visserligen var väldigt sträng, men uppmanade även till fantasi, drömmar, och kanske ibland även till verklighetsflykt. Tänk vilka fantastiska resor man fick från berättelsernas, stämningarnas, fantasiernas, sagornas och bibelhistoriernas värld. En fin och mycket användbar packning att ha längst ned i sin ryggsäck av barndomsminnen.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en eller flera versaler gömda i texten. Dessa bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna i förra inlägget