Saffransbrödet var redan bakat och provsmakat före luciadagen. De vanliga lussekatterna fick sällskap under bakduken av dubbelvarianten, och efter ha sett en fin bild på ett stort gyllene ”prästens hår” visade jag den för mamma och fick lov att prova.

Det var en fantastisk känsla att fritt få forma den stora degbiten och sedan se det härliga resultatet på plåten. Sedan sved det lite när det var dags att servera och någon satte kniven i härligheten. Det kändes nästan som ett helgerån.

Mjukkakan bakades enbart till jul. Rågsikten, sirapen och brödkryddorna i kombination skapar den mest ljuvliga symfoni av dofter och smaker. När det var dags för mjukkakebak var det högtidskänsla i mammas kök.

Kruskaveln durrade mot plywooden i mammas bakbord och jag stod som förhäxad och följde dess dans över degen som blev tunnare och tunnare. När mamma var nöjd med tjockleken, tog hon den långsmala tunna bakfjälan och svisch så låg den stora mjukkakan på plåten alldeles hel och fin. Snabbt in i ugnen, och sedan till traven på gallret för att penslas med sirapsvatten, innan det var dags för avsvalning under bakduken.

Det matta duralexglaset fyllt med iskall mjölk och en halvljummen mjukkaka med smältande smör och kanske en ostskiva toppade nog det mesta i njutTningsväg. Även på julbordet hade brödet sin givna plats, och en skinkskiva, med äppelmos och lite katrinplommonchutney på mjukkakan var en läckerhet som står sig än idag. Till detta en sprittande glad julmust, gott sällskap och frid på jorden. Vad mer kan en liten människa begära av livet?

Fesakusarna med sitt lite burleska namn är även de en självklarhet som hängt med från barndomens julfavoriter. Anisbröd, munkar – ja kärt barn har många namn, och hur just fesakusarna fått sitt namn är jag osäker på. De förekom i ringform och som ”kammar” – en degremsa som fick fyra ben. Kanske namnet kusar kommer från de fyra benen.

De friterades i det farliga heta flottet i den stora brandgula stekgrytan tills de antog en guldbrun nyans. Strax innan det var dags att äta dem skulle de ljummas på och doppas i strösocker. En riktig fesakusätare skulle kunna äta upp hela utan att slicka sig om munnen. Dessa favoritbakverk från barndomens julbak, hänger med till dags dato, och recepten följer med in i nästa generation. Och så fortskred tiden fram till jul med olika bestyr i hemmet medans blev allt kortare och längtan blev allt starkare.

12 dec 1967. Jag är 8 år. Det är dags för genrep inför Vindelgransele skolas julfest med luciatåg och julspel, och nerverna ligger utanpå. I skolan har vi övat och övat på texter verser och sånger. De stackars få stalledrängar som fanns i denna min tjejdominerade barndomsvärld, hade bruna kåpor av olika snitt, flackade lite med blicken och mumlade någorlunda unisont om hur Staffan vattnade sina fålar fem och vi andra instämde med ”vi tackom nu så gärna”. Mitt i klassrummet hade vi styrt ihop alla skolbänkar och täckt dem med ett stort vitt tygskynke. På bordet fanns en del rekvisita med julmatsanknytning. Det var nämligen dags för Tomtarnas julnatt i musikalsättning. Beväpnade med träslevar, rödklädda och luvprydda skulle några av de minsta barnen krypa upp på bordet i vers tre: Se nu krypa tomtar upp bland faten, upp bland faten. Tissla tassla – god är julematen, julematen…..

Man kunde ana en viss stress hos fröken när de små tomtarna visade sig vara ganska skrymmande och inte bara fastnade i duken lite till mans, utan även rev ner valda delar ut servisen. En ask häftstift löste dukproblemet. Själv hade jag grå kläder och en arg tomtemask med vassa innerkanter. Min mun hamnade i maskens näsa, och för ett ögonblick trodde jag att all text var bortblåst ur mitt minne. Turligt nog fann jag mig och klarade alla verserna ur Viktor Rydbergs dikt Tomten galant. Josef och Maria både såg ut och skötte sig som förväntat. Fåren såg misstänkt människolika ut, och självaste huvudpersonen Jesusbarnet hade något tjall med ögonmekanismen och blundade med ena ögat men agerade för övrigt korrekt.

Luciatåget hade repertoaren noggrannt uppskriven på ljusmanschetterna av papp. Vi stod prydligt uppradade i storleksordning och Lucian var vacker som en dag, men förstås en aning orolig för att håret skulle ta eld, när det blev dags för skarpt läge på själva luciadagen. Detta var ju före de batteridrivna kronornas tid. Vi småtärnor gick i par och tränade idogt på sångerna. Luciasången förstås, och Nu tändas tusen juleljus, Ett barn är fött på denna dag – båda stämmorna, Gläns över sjö och strand och några andra julvisor. Ett gammalt lakan som var målat och dekorerat fick tjäna som fiskdamm, och fiskarna bestod av små knäckstrutar med handtag. Klassrummet var fint dekorEerat med våra smällkarameller och de flätade platta korgar av glanspapper och snöstjärnorna som vi hade klippt till och tejpat på fönstren.

Man var ”bös” alltså pirrig och förväntansfull inför detta uppträdande då föräldrar och syskon skulle vara åskådare, men först av allt skulle man förstås lussa hemma för mamma och pappa på luciamorgonen. Mamma hade lyft ned den vita pappkartongen från överskåpet ovanför städskåpet, där de strukna lucialinnena i olika storlekar låg, och tagit fram det minsta av dem tillsammans med en rulle silverglitter och den ställbara luciakronan av silverplåt till mig.

Stegen satt som en smäck, och likaså texten till alla tre verserna i luciasången. Det var bara lite svårt att komma ihåg om man skulle gå ner eller upp i tonhöjd på slutet ni vet…Sankta Lucia, Sankta Lucia. En magisk luciadag väntade, och genrepet hade gått bra. Ute låg det snötäckta vinterlandskapet gnistrande vitt i stjärnljuset, och inne somnade alla små skolbarn med pirrande magar inför morgondagens stora evenemang. Lucia.

Vår kära lilla mamma är en riktig ekorre och har alltid sparat, samlat och återanvänt. Det är en fin egenskap som hedrar henne, och i dagens samhälle, i recyclingens tidevarv ligger hon ju helt rätt i tiden

När jag var barn brukade vi skratta åt henne som nogsamt och försiktigt öppnade sina paket för att inte skada papperet. Hon brukade berätta för oss om sin egen barndom, om hur hon och hennes syster Gunborg beställde julklappar för några öre ur Åhlen o Holms katalog. Om längtan att bläddra, kryssa för och räkna slantarna.

Då kunde de verkligen konsten att glädjas åt litet, och hennes berättelser fick oss barn att förstå lite bättre varför hon var så rädd om papperet och om de fina snörena och banden.

Nu när det åter var dags för julklappsinslagning hämtade vi upp kassen med förra årets julklappspapper ur källaren och det gick ju alldeles utmärkt om man vände och vred lite så att gamla etiketter och tejpmärken inte syntes. En gemytlig stämning spred sig kring köksbordet där ett koncentrerat klippande och klistrande blandades med småprat eller skämtsamma kommentarer.

I paketen fanns saker man tillverkat i slöjden, några småsaker från gårdfarihandlare Hjukströms koffert, ett och annat från Domeijs lanthandeloch så Lilla Fridolf från årets jultidningsbeställning till min bror Sixten förstås. Allt skulle slås in och rimmas efter alla konstens regler.

Helst skulle allt lackas, och jag kan minnas doften från den tjocka mörkröda lackstången. Minns det fräsande ljudet och känslan av att sätta det nötta sigillet i det mjuka lacket. Lackstången blev över vid valet. Pappa satt med i valarbetet och jag minns hur han brukade köra till Lycksele med de förseglade kopparurnorna sent på valnatten.

Det står redan några spännande omärkta paket på lillsoffan och jag är mycket spänd och nyfiken på innehållet så jag klämmer lite och skakar försiktigt på de färggranna julklapparna.

Mamma sitter vid sekretären och skriver några julkort tillverkade av mun och fotmålande konstnärer. Jag ser hennes sirliga vackra handstil på korten som hon lägger ned sådan omsorg på. Det skulle även vara speciella välgörenhetsbrevmärken med julmotiv som klistrades intill det vanliga frimärket. Frimärksklistringen var en alldeles lagom uppgift för en liten blivande postkassörska.

Pappa var den store rimmaren som anslog tonen. Rim skulle det vara – utan pardon. Han ansåg att vers på rim verkligen var något att eftersträva. Modern poesi utan melodi eller rim var inte värt ett vitten enligt honom. Detta fick mig att verkligen lägga manken till för att åstadkomma så fina rim som möjligt, och när han berRömde mig glödde mina kinder och bankade mitt lilla hjärta av stolthet. Vi var ett riktigt team han och jag.

Själva julklappsbestyren och förberedelserna dagarna inför själva givandet var så roliga. För varje ny klapp eller rim man färdigställt så gladdes man och tänkte på hur glad mottagaren skulle bli. Traven av paket växte sakta men säkert. Sedan hoppades jag förstås att det där spännande mystiska paketet på lillsoffan skulle innehålla något av de saker som jag önskat mig allra mest. Men jag gluttade aldrig i ett enda paket! På hedersord.

Denna gång är det dock inte Göingeflickorna som levererar, utan vår vän brevbäraren, eller rättare sagt – postbussen. Hittade ett fint handskrivet julbrev från min kära gamla mamma som hon skickade förra julen. Mors Julbrev. Ett brev omsorgsfullt nedtecknat med hennes karakteristiska handstil, mättat med välgångsönskningar och strålande av kärlek. Man blir alldeles varm i hjärtat och fuktig i ögat. Gamla mammor är det något alldeles särskilt med. Jag är så tacksam att ha henne i livet, med hjärna och hjärta i behåll. Vår lilla fina mamma.

Det hör inte till vanligheterna att man får ett handskrivet brev i dessa mailandets tidevarv, och brevet väckte med ens den gamla postkassörskan i mig till liv. Hon som en gång kunde rabbla världens alla huvudstäder och snabbt som rackarn hitta i uppslagspärmen vad ett skrymmande sjukilos paket med båtfrakt till Equador kostade och även hade järnkoll på att de enda djur som fick skickas med post var blodiglar och bin. Tänk att jag en gång hade ”vikterna” i kroppen och kunde tippa rätt på såväl vikten av ett 18g brev som ett 20-kilos paket.

En uppsjö av postala dokument virvlar tvärt förbi för min inre syn. Tulldeklarationer, eftersändningsblanketter och förstadagsbrev, och jag kan faktiskt för en sekund förnimma känslan av en väl fuktad svampkopp och höra frasandet från en snabbt uppräknad bunt av hundralappar. Undra om takterna sitter i? Nuförtiden räknar jag inte så ofta buntar med hundralappar, eller låser in en miljon i kassavalvet.

Före kösystemens tid var det bara att hålla i hatten när det var pensionsutbetalning den 15:e i varje månad. Trupper av morgonpigga seniorer pressade på mot dörrarna och stormade kassaluckorna på slaget nio, där vi satt i våra märkliga outfits bakom glasluckorna. Jag minns med fasa en jobbkreation, lång rak vinröd kjol med motveck fram, benvit knytblus och tjock mörkblå dubbelknäppt kofta med sjalkrage och extralånga ärmar. Den var helt missanpassad för 1,5 meters människa.

Bankböcker och pengar kunde ibland vara oerhört äckliga och ibland kunde det ramla ut en välpressad korvbit som kommit i retur ur en småfuktig och byxvarm bankbok. Minns ni dom gamla vackra sedlarna? Jag minns den andaktsfulla känslan när man någon gång fick in en 10 000 kronorssedel, och den lite småsorgliga dagen när pappersfemman gick i graven. Jag har en hel obruten serie i min ägo – vad jag nu ska med den till.

Ibland kom stinkande försändelser s.k småpaket som enligt tulldeklarationen innehöll iranska ostar, men som man starkt kunde misstänka innehöll små döda släktingar med begärd förlängd liggetid, av stanken att döma.

En rufsig manchesterklädd fransman sökte sig alltid till just min kassa. Han hade alltid segdragna komplicerade ärenden som krävde att jag öppnade luckan. Den mannen spädde verkligen på mina fördomar om vitlöksdoftande fransmän och hjälpte mig att slå mitt personbästa i kombinationen hålla andan/prata samtidigt.

Alldeles i begynnelsen av min postkassörskarriär 1979 hade man 50 kr/mån i felräkningspengar. Det vara bara att punga upp med mastiga 800kr när jag hade kassabrist vid stängningsdax min allra sista arbetsdag vid postkontoret Sollentuna centrum 1. Dagen efter bar det av till Umeå för bröllop och framtid. Nesligt var ordet.

Nu är ju Postverket historia och Posten i det närmaste nedmonterad förutom den rätt ” kassa service” som återstår och mitt gamla yrke existerar knappast längre. Nya tider stundar, med mejl, sms, fax och alla möjliga varianter på papperslös överföring. Lite andefattigt faktiskt kan jag tycka – en dag som denna när jag får återuppleva den härliga känslan att någon faktiskt har tagit sig omaket att – köpa brevpapper o penna, ta sig tid att skriva till lilla mej, köpa frimärke, ta reda på min adress och pallra sig iväg till brevlådan. Det är kärlek det!

Änglar är något som jag förknippar med julen, men kanske på ett lite annorlunda sätt idag än då jag var barn. Dagens änglautbud är outtömligt, och det finns änglar i alla möjliga och omöjliga valörer att köpa. Min syster Eivor har en av de största och finaste änglasamlingar du kan tänka dig. Den är helt fantastisk.

Min egen enkla och omaka lilla änglasamling kommer bara fram till jul, och brukar då stå som ett litet sällskap runt julkyrkan, på ett speciellt bord som funnits med sedan barnen var små, men som dom definitivt vill ska plockas fram för att julen ska vara komplett. Där samsas alla möjliga änglar, finare och enklare, med fyra små knubbiga cernitänglar gjorda av barnen i förskoleåldern. För mig är dessa de allra dyrbaraste, för de symboliserar min finaste och värdefullaste rikedom: Daniel, Sandra, Isabelle och Alexander.

I barndomen förknippade jag änglar mest med bokmärken, eller med berättelsen ur bibeln om herdarna på marken som fick besök av den ängel som berättade om Jesusbarnets födelse, och jag minns skolplanschen med bilden på den stora strålande ängeln som lyste upp nattmörkret och de häpna herdarna med sina får…. Men ängeln sade till dem: Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.

Jag kan riktigt höra den dramatiska klangen i fröken Ingeborgs röst när hon läser för oss ur julevangeliet i vårt nedsläckta klassrum till skenet av våra små stearinljus. Ett ljus på varje bänk, och så adventsstaken där framme på katedern där nu två ljus är tända.

Änglaspelet som vi hade hemma fick man nu försiktigt plocka fram ur sin lilla platta ask. Därefter skulle alla delarna monteras ihop. Man fick se till att änglarna hängde åt samma håll, ta fram fyra nya fina små liljeholmens ljus, tända dem och fascineras över det magiska som omedelbart inträffade – änglarna började snurra runt och de små mässingstavarna klingade så sprött och vackert mot cymbalerna.

Sist men inte minst var det det magiskt vackra men ack så förhatliga änglahåret som stod för ”änglandet” i mitt barndomshem. Änglahåret var en skimrande vacker vadd, som så förrädiskt frestades med sina mjuka silvervita lockar. Så oskyldig den kändes vid första beröringen. Man skulle sätta en liten transparent tuss på varje julgransljus som med ens fick en skimrande aura. Som ett brev på posten infann sig omedelbart den enerverande klådan i strumporna, orsakad av de små mikroskopiska glasfiberpartiklarna som kröp in i varje liten maska, och irriterade mot mina små barnaben.

De kliande yllestrumporna hölls uppe av livstycket och de små laxrosa strumpebanden, men någon gång ungefär vid tiden för detta minne gjorde dock de revolutionerande och välsignade strumpbyxorna sitt intåg i det Hedmanska hemmet – till glädje för allt kvinnfolket.

Den lilla blå asken fylld med grå tomtebloss på kopparpinne, som jag fått som julklapp vid skolans klappbytardag, öppnas försiktigt. På asken finns gula stjärnor som ger löfte om sprakande bloss. Solstickans tändsticksask tas fram, och jag släcker ned lamporna hemma i köket. På bordet ligger adventskalendern där nu tio luckor är öppnade. Det doftar av nybakat bröd och våta lovWikkavantar.

Andaktsfullt repar jag en tändsticka mot askens plån och håller mot tomteblosset. Otåligt väntar jag på att det skall tändas. Jag riskerar att bränna mig på tändstickan som snabbt brinner och svartnar alltmer mellan mina små fingrar.

Då plötsligt sprakar det till, och tusen och åter tusen guldsprakande gnistor sprider för ett ögonblick sitt magiska ljus och sitt fräsande ljud. Den omisskännliga doften av tomtebloss sprider sig i vårt mörka kök, och över min lilla trygga julvärld, så bräddfylld av längtan, förhoppningar och förväntan. Åh så vackert!

I maggropen snörs känslorna ihop, och mina ögon tåras nästan i den intensiva men ack så korta känslan. En försmak av det som komma skall. En barndomens jul, i längtans land, för ganska länge sedan.

Härom året stod jag i valet och kvalet om jag skulle plocka fram min gamla änglasamling till jul igen. Barnen är stora och kanske inte bryr sig längre. Själv är jag lite trött på att plocka upp och ned den här brokiga skaran av billigt och dyrt, av gammalt och nytt, av köpt och hemgjort, men jag bestämde mig till sist för att ta fram den.

På hallbordet ställde jag först julkyrkan, och så precis som jag brukar – skaran av långa korta, smala tjocka, vita svarta, fula och vackra änglar. De flesta av dem sjunger eller spelar något instrument. Längst fram vid kyrkans ingång ställde jag som vanligt mina fyra finaste – de små cernitänglar gjorda av mina barn för många år sedan som symboliserar min finaste rikedom,

Vid sidan av kyrkan brukar jag ställa en liten grupp träänglar. När lådan var tom, återstod endast en liten ängel kvar där på botten, men hennes lilla harpa saknades och fanns ingenstans. Först tänkte jag slänga bort ängeln, men så plötsligt stod det klart för mig att den lilla ängeln var ju jag själv för bara 15 år sedan.

Tilltufsad och vilse efter skilsmässan – osäker sorgsen och misslyckad, fann jag plötsligt att musiken i mitt inre tystnat. Den musik som alltid varit närvarande genom hela mitt liv.

Pianot stod orört, cd-spelaren stod tyst. Orden sångerna och melodierna låg tysta och oanvända i själens skrin. Jag förmådde inte lyfta locket. Det kändes som om det var förseglat med tunga stenar. Tomhetens och självömkans väktare vaktade min sorgsna skatt och jag ägnade mig åt dövande verklighetsflykt för att stå ut med att vara människa.

I min panna tyckte jag att det stod skrivet: Misslyckad mamma, orkeslös arbetskraft och rutten människa. Jag tyckte att jag hade gjort så många människor besvikna. Visserligen med delad skuldbörda, men ändå.. Kanske kanske jag skulle ha kunnat göra livsresan annorlunda.

Julen som jag alltid älskat blev som en overklig och obehaglig dröm, med glättade papper och tappra försök att upprätthålla familjekänslan. Julmusiken rullade av gammal vana men lät bara ihålig. Tongångarna fick mig bara nostalgisk och juldegarna späddes med salta tårar av självömkan.

Några år senare kom musiken tillbaka. Sakta men säkert, och nästan utan att jag märkte det. Idag känns det bra. Jag vill särskilt hälsa till dig som står inför julen med en klump i magen av skuld, sorg, ensamhet och misslyckande.

Se på dig själv med ömhet och tillförsikt. Det kommer så småningom att bli bättre, att kännas lättare, även om det inte känns så idag. Livet kommer åter! Kanske kärlek och framtidstro ligger i ditt julpaket. Du gör ju så gott du kan och orkar. Du är bara en människa och du kommer att klara av det.

Allt gott till dig från en som vet…..

Man ska tänka på småfåglarna, sa alltid farfar Gustav. Därför satte vi ut talg och svål från höstslakten så att småfåglarna skulle klara sig under den långa vintern. En julkärve hörde också till utsiktbilden från vårt köksfönster.

Farfar kunde jättemånga fågelläten och han försökte även lära mig de olika visselljuden, dock utan större framgång. Men jag minns hur jag brukade sitta en stund efter middagen i hans trygga vadmalsknä, och truta med munnen för att härma hans fina fågelsång.

Pappa och farfar hade andra namn på fåglarna. Konstiga ord som tjuflipen eller köxiken. I skolan lärde vi oss domherrar, talgoxar, bofinkar och andra vanliga fågelnamn. Min syster – fröken Ellen – lärde mig i vuxen ålder att talgoxens läte låter som: Ska vi gå på biobiobio….Jag är dock ytterst skeptisk till om fågeln verkligen gjorde så syndiga uttalanden hemma hos oss i mitten av 60-talet!

Farmor Elly dog när jag var sex år gammal. Då grät jag, hickade och snorade så förtvivlat och så högt under hennes begravning att jag störde ceremonin, och mamma försökte förgäves hyssja och trösta mig. Egentligen tror jag att det var hela min barndoms ackumulerade sorg som jag uttryckte där och då. Varken förr eller senare har jag gråtit så som jag grät denna dag, och jag kunde helt enkelt inte hjälpa det.

Från att ha dagligdags hälsat på farfars i det lilla grå huset på gården, och ätit farmors söta tunna havrevälling med svullna russin i de blåmönstrade djuptallrikarna, eller lekt med de tomma medicinburkarna som förvarades i en luxusburk i spisskåpet, blev det nu så att farfar åt middag hos oss nästan varje dag.

Efter middagen satt jag alltid en stund i hans knä och lyssnade till hans fascinerande berättelser från förr, eller tittade på de fina ekorrar och rävar han ritade på baksidan av gamla sverigekuvert.

Men jag fortsatte ändå att gå dit en stund varje dag, för att se om det hängde några nya harar, rävar eller fåglar på farstubron. I nyckelhålet satt nyckeln i snöret på trådrullen av trä. Ibland gick jag dit bara för att titta på när farfar eldade i sin vedpanna i hallen.

Ingenstans doftade det så gott som i farfars vedrum under snedtrappen. Ovanför hallspegeln satt en uppstoppad berguv och tittade ned på mig med sina gula glasartade ögon, och alldeles intill hängde pilbågen med pilarna från Afrika där min faster och farbror var missionärer. Ibland koOkade jag kaffe åt farfar, men den gråblå plåtburken för klarskinn var och förblev tom sedan farmor hade gått bort. Det var bara hon som använde det.

Ibland spelade jag på den bruna tramporgeln som stod inne i den svala salen. Jag drog ut knopparna där det stod konstiga ord som forte, flute, echo eller piano, trampade på de nötta pedalerna fällde ut klaffarna och spelade de gamla julsångerna. Nu tändas tusen juleljus eller Stilla natt brusade fram under mina små händer. Det lät så högtidligt och mäktigt. På orgeln stod fina svartvita real eller studentkort och bröllopsbilder på mina äldre kusiner och släktingar. I fönstret stod ljusbågen och den söta doften av farmors porslinsblomma dröjde sig länge kvar i minnet.

Jag räknade dagarna fram tills att syskonen skulle komma hem för julfirande, och längtade så att jag nästan fick ont i magen. Ann-Mari från Haparanda, Eivor från Umeå, och Sixten från Lycksele. Ellen och Sonia gick ännu i Malå, eller möjligen på lanthushållsskolan i Umgransele. Åh vad roligt det skulle bli att träffa dem. Äntligen någon att spela kinaschack eller filipin med. Äntligen släktkalas med skratt och lekar.

Varje gång jag hör Tommy Körberg sjunga den här gamla sången, som Zacharias Topelius skrev för mer än hundra år sedan, så tänker jag på pappa Alvar, hans slit i skogen med hästen och timret:

Klang, min vackra bjällra i den sena kväll!
Spring, min raska fåle över mo och fjäll!
Hemåt ila vi med vindens snabba fart.
Där så vila vi i mjuka armar snart,
och vår lycka ingen må förtycka.
Alla kvällens norrsken flämta där i skyn,
alla sälla minnen skymta för min syn.

Jag tänker på hur det måste ha känts att ligga borta veckovis i en avlägsen skogskoja och veta att hemma kämpar Marianne ensam med alla sex barnen, djuren, snöskottningen, eldningen, tvätten, maten och svärmor som var ganska sträng.Jag tänker också på hur frusna och arbetströtta män och kvinnor i alla tider längtat och skyndat sig hem till hemmets härd, värmen, maten, kärleken och dofterna.

Jag tänker på hur trofasta och tappra hästar arbetat för människan och likaså ilat, längtat och funnit sin väg hem till skydd och vila. Jag tänker på hur vi arbetströtta stressade nutidsmänniskor gasar på med våra hästkrafter för att komma hem efter arbetsdagen. Hem ljuva hem.

Någonstans här befinner jag mig lite i utkanten av minnets skymningsland, men lägger pussel med en blandning av egna minnesbilder, fragment av stämningar och sådant jag fått berättat för mig. Jag var så liten när detta hände. Men jag är ändå helt säker på minnesbilden där jag sitter på matsalsbordet i vardagsrummet och leker med änglaspelet. Jag är bara några år gammal. Klingandet från änglaspelets små mässingdetaljer tillsammans med doften och fräsandet från stekfläsket i gjutjärnspannan i köket inger lugn och ro, men i luften finns även något mer – Förväntan.

Just då, gör ett nytt och efterlängtat ljud anspråk på min uppmärksamhet. Det spröda, vemodiga men distinkta ljudet från hästtjukan kommer allt närmre. Pappa kommer! Mitt lilla hjärta bultar snabbare, och genast trycker jag näsan mot fönstret för att försöka få en skymt av ekipaget. Värmen från elementet tränger upp genom springan på fönsterbrädan. Det knäpper i elementet och kontrasten mot de kalla och isiga hörnen av fönsterrutan känns starkt. Det är stjärnklart ute och norrskenet spelar över skogen med kaskader av bloss i gult, orange och grönt. Där ute i den nu nästan helt mörka kvällen kan jag på håll ana konturen av hästen Blenda och där bakom på timmerdoningen vår kära lilla pappa i skinnmössan.

Jag kan, när jag vill, höra honom skrapa av snön från fötterna där ute på broskrapan. Se honom komma in i köket, ställa ifrån sig ryggsäcken vid den framställda stolen, krama mamma först och därefter börja klä av sig de blöta arbetskläderna. Hon mötte honom alltid med frasen: Lever du verkligen gubben min?! Mamma stod bredvid honom och tog emot de isiga plaggen. Vi brukade hjälpa honom att snöra upp de isiga skobanden i de stela bondeförbundarna.

Ibland kom han även hem mitt i veckorna. Han kunde inte vänta ända tills helgen för han längtade så. Pappa älskade vår mamma. Han älskade att se på henne, röra vid henne och han kunde ligga där på kökssoffan och iaktta hennes rörelser. Han skojade ofta. Marianne: Du är se grann där du gå åtill diskbäNnken! Han kunde aldrig få nog av henne, och ibland kunde vi se hur hon lite generat vred sig ur hans famntag.

Hästen blev aldrig någonsin min vän. Jag hukade mig allt som gick när jag skulle passera hennes spilta på väg in till ladugården Jag var fast övertygad om att hon tänkte äta upp mig. Men jag såg pappas och Blendas nära relation. De var två samspelta arbetskamrater, som hade ganska lika uppfattning om vad livet handlade om – Hårt arbete, kämpaglöd och envishet. Kärlek, mat, dryck, en sockerbit ibland och så längtan hem……alltid denna längtan hem.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en eller flera extra versaler (stora bokstäver) gömda i texten. Dessa bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Ditt svar skickar du till [email protected]

Hur lång är en sekundmeter – minns jag att någon av mina barn frågade när hon var liten. Idag är de i alla fall både många och starka bitvis. Sekundmetrarna alltså. Sneglade längtansfullt ut och bestämde mig för att gå ut från köksvärmen och fiska en stund och få insupa lite frisk luft. Föret är riktigt otrevligt med vatten kex och snö på isen så man sjunker igenom och det tar på krafterna att plumsa ut på fiskbart djup. Ett par svaga napp men inget mer blev resultatet. Dock fick jag känna naturens krafter, kämpa emot för att inte blåsa omkull och njuta av den friska kalla luften som klarnar hjärnan och ger nu energi. Nu är det snöskottning för hela skoveln som gäller. Förmodligen resten av kvällen. Snön färdas inte lodrätt utan färdas vida om kring och packar sig mot hus och fordon. Vintern är här. Inte tu tal om den saken.

Äntligen så var det dags för det årliga efterlängtade pepparkaksbaket. Mammas gamla trotjänare hushållsassistenten, gjorde sitt inträde i hushållet någon gång i slutet av 60-talet, och revolutionerade därmed både matlagning och bakning. Jag stod som vanligt nyfiket bredvid och såg när mamma vecklade upp det guldiga mildapaketet, öste upp det frasande strösockret, strök måttet med vetemjöl, och följde den gyllene sirapens ringlande väg ut ur flaskan ned i den stora rostfria degbunken.

Sist men inte minst var det dags för de ljuvligt aromatiska pepparkakskryddorna. Jag hade omsorgsfullt skött uppdraget att stöta kryddnejlikorna i mässingmorteln tills de var ett silkeslent brunt mjöl. Kanel, ingefära och kryddnejlikor tillsattes så sist i degbunken, och den härliga doften steg snart i det spisvarma köket.

Jag iakttog fascinerat degkrokarnas karusell när ingredienserna blandades och antog formen av pepparkaksdeg. När den blivit riktigt brun, blank och fin, och när mamma slutligen justerat mjölmängDden med sin fingertoppskänsla, var det dags för degen att vila till efterföljande dag i vårt svala skafferi. Först då skulle det bli dags för själva pepparkaksbaket. Degen täcktes med en ren fin kökshandduk, men innan mamma stängde skafferidörren hann man knipa sig en liten smakbit.

När jag följande dag kom hem från skolan var mamma redan i full färd med bakningen och stora högar med färdiga pepparkakor täckte köksbänkarna. På det stora bakbordet av trä låg kaveln och pepparkaksmåtten. Hennes stora kavel och min lilla låg intill varandra. Här fanns stora och små hjärtan, stjärnor, gubbar, gummor, hästar, grisar och bockar.

Mamma mjölade bakbordet och gav mig den degklump hon sparat undan för min bakning. Vi hade likadana förkläden hon och jag. De var rödvita med svarta ränder och en liten rundad volangkant längst ned, och jag skulle tro att vi var de sötaste små bagerskor som någonsin skådats i dessa trakter.

Aldrig har väl något fika smakat bättre än då, med pepparkakor och iskall mjölk, efter väl förrättat värv. Mamma tog sig en liten kaffetår i sin blommiga kaffekopp med rosenknoppar på, och vi sparade en liten klump pepparkaksdeg till pappa som snart skulle komma hem från skogen blött och trött, och som alltid sugen på något gott.

När bakningen var undanstökad så var det dags för tomtelandet att plockas fram. Det var ännu en av min barndoms traditioner. På den gulmarmorerade bänkskivan lades så vadden ut i breda remsor, och kuperades till ett fint snölandskap. På vadden ställde vi så ut de små husen, gjorda av pepparkakshjärtan – tre och tre – ihopsatta med kristyr över en pappkonstruktion. Små hus, och lite större hus i en grupp flankerade av gröna pappersgranar i olika storlekar, som bestod av flera skikt kartong och som sytts ihop med en söm från topp till rot, för att sedan vikas ut till stående.

I vadden ligger små flugsvampar, lingon och kottar och lutade mot de små husen sitter Tomtelandets invånare – pyttesmå röda garntomtar med nötta ansikten av papier machie. De har ett lite förvånat ansiktsuttryck i sina små nunor.

En av tomtegubbarna ligger inne i sitt pepparkakshus och sticker bara ut sitt lilla huvud genom öppningen. Han spanar ut över det pepparkaksdoftande köket, över mamman och den lilla flickan i sina likadana förkläden och insuper den fridsamma harmonin i att få bo här i det fina tomtelandskapet, granne med Jesusbarn, pepparkaksbockar, änglar och flugsvampar – allt i en enda salig blandning.