Vindelälven och livet. Del 1

Jag tycker mig känna hennes närvaro redan innan jag ser henne. Den omgivande terrängen vittnar om att nu är hon nära. Doften av tall, hed, sand och historia smyger sig in genom ventilationen i bilen och jag känner det i hela mig. Jag stannar alltid på första bästa parkering går ut och ställer mig och tar emot det hon har att ge mig av sin energi, frihet och rörelse. Tankar kraft inför kommande mer trista dagar – och tills vi ses nästa gång.

Just idag ligger hon nästan helt dold under is. Endast kring forsarna har de skimrande gröna isblocken brutits upp av väldiga krafter och rest sig mot varandra och mot stenarna som i trots. Något vill ut, vill fram och det porlar sjuder och strömmar och nöter kring iskanterna. Obändigt, obönhörligt. Alla tänkbara nyanser av blått gnistar i solskenet. Segervisst och tålmodigt flödar och virvlar det kalla vattnet vidare på sin färd väl vetandes att trägen vinner.

För varje dag, varje timme vittnar de högresta furorna med sina gyllene stammar och de blanka stenhällar som börjat tina fram ur snön om vad som är på väg att ske. Våren segrar, islossningen är påbörjad, och förr än vi anar släpper den sista isen och älven får flöda fri och yster på sin färd sommaren till mötes. Och oavsett årstid identifierar jag mig med henne. Genom hela livet, oavsett ålder så finns det alltid något igenkännande och lärorikt i den gamla älvens färd mot havet. Något hoppfullt. Just nu är det vår. I mitt eget liv börjar löven gulna så smått, men vi har ändå något ihop vi två som alltid kommer att bestå. Hon och jag.

.