Till dig

Gick själv med lilleman i vagnen genom en grönskande park idag och kände tacksamhetens ljumma bris smeka mitt avslappnade och tisdagslediga ansikte. Fågelsången var nästan smärtsamt intensiv, och grönskan så vänlig och rik att det nästan blev för mycket för mina sinnen som fått leva på svartvitt en hel vinter.

Plötsligt kom doften rakt in i min själ, och ögat tårades. Häggen blommade översvallande vackert i perfekta blomklasar. Som en gåva till alla mina sinnen.

Vemodiga och glada bilder dansade snabbt förbi bakom tidens vaselinsuddade lins. Minnen från morsdagar, från skolavslutningar och från unga hjärtans trånande.

Jag delar med anledning av häggen en alldeles underbar liten dikt skriven av Alf Henriksson som en vän lade ut härom året. Den gick då klockrent raka spåret in i hjärteroten via tårkanalerna. Så sann och så koncis.

Jag delar den till dig som kanske också har en tendens att skjuta upp livets små njutningar till en annan stund – när du har tid. Sedan.

Jag såg att häggen blommade,

det kom en doft av den.

Då gick jag till min älskade

och sade: Se och känn!

Hon stod vid makaronerna,

hon sydde på en klut.

Och när hon lyfte blicken

hade häggen blommat ut.