Bondromantik och skåningar

Bondromantik i slåttannan

Så här i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar och gemyt.

Glada vinkande barn i hölass och den sjungande bonden lyckligt vandrande bakom hästen. Lite ”Sound of music-aktigt” sådär där barnen ”tripp trapp trull” sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och en halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.

Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.

Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndageftermiddagen, efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, och redan innan eftersmaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sej en liten vemodig klump i magen.

En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat och ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.

Man satt där i baksätet i pappas vita Volvo Amazon, fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hade hänt dessa intensiva sommarveckor samtidigt som man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele. Nästan alltid hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.

Nu infann sig brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som ju alltid började denna julimåndag, om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest, så hörde man aldrig göken igen någon fler gång denna sommar. Inte förrän nästa år.

Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna.

Så fort den tjocka hemfilen och brytan hade landat i magen var det dags att greppa träräfsorna och bege sej ut i slåtterarbetet. Jag minns hur blankt, lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan av alla händer som brukat den under årtionden, och hur farfar gjort nya fina ljusa pinnar till räfsorna.

Fullt så lent var inte hässjevirket, det gråa och stickiga, som man fick hämta däre hässjehopen. De stod där tillsammans med hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda och väntade på sitt årliga uppdrag. Fotsulorna var så här i juli alldeles blanka hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag.

Medans man gick där i slåttern och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i handflatorna.

Att gå till affären och hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett brev från någon brevvän eller ett ljusblått dito från årets sommarromans. Det slet man ivrigt upp och läste där man vandrade landsvägen hem.

Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över. Ibland gjorde man sej ett ärende på halva hållet, och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.

Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som förgyllde minnesbilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa – mammas nybakade varma hastbullar.

I svalkan inne i Viktors lon, i Vikstens lon, i röladan eller i lilladan baki Flakaberget silade solen sitt guld genom springorna i takspånet eller timret och dammet dansade i solstrålarna. Man tog välförtjänta ”minuter” drack ett glas essenssaft och småpratade en stund.

Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.

Närsomhelst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin bomullsskjorta och sin halmhatt, halsande den årliga Guldusen som var hans favoritdricka, belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.

Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 50 år sedan. Jag fnös i lönndom.

De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, hade garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk och att slita och släpa i sommarhettan. De hade aldrig provat att perforera huvudsvålen i takspikarna uppe på hövinn när vi senare skulle trampa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten.

………Men de hade faktiskt aldrig heller fått uppleva den smått magiska känslan av att reda sig ett hemligt bo i det mjuka höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.