Lucka 16. En blå snökula. I min vackra vita vintervärld.

När jag tänker på min barndoms Vindelgransele i juletid, så ser jag liksom framför mig en sådan där blå snökula med en miniatyrvärld där snön yr över små hus och människor när man skakar den. En gång fick jag en sådan i julklapp och varje gång jag satt och tittade in i den, så förflyttades jag i fantasin in i den blå världen.

Utanför köksfönstret hemma är världen skymningsblå, och det har börjat falla stora vita lapphandskar som tyst lägger sitt mjuka täcke över hus och hem, över stock och sten.Den sextonde luckan i kalendern har jag nyss öppnat, och där fanns den ju – den blå snökulan.

Mamma steker harr och det luktar som vanligt gott från spisen där potatisen puttrar och fräser. Hon vispar hårt den ljusgröna spenastuvningen i sin kastrull. Jag har just kommit in i stugvärmen efter att ha varit ute och lekt med min kompis Laila ett par timmar efter skolan.

Vi har gjort snöbollslyktor i drivan längs nedfarten. Det har för ovanlighetens skull varit blidväder ett par dagar, och av kramsnön har vi gjort snöbollar som staplats till små  ihålig pyramider. Mamma gav oss några små ljusstumpar att tända, och det lyser så stämningsfullt i skymningen från lyktorna.

Jag tänker på hur jag hoppas att lyktorna inte ska hinna snöa över innan syskonen kommer hem till jul. Det skulle vara så fint att välkomna dem med små fina snölyktor i kvällsmörkret.

Bredvid farstubron står julgranen i väntan på sin entré. Den fina gran som redan i somras valdes ut och märktes med ett rött plastbBand av pappa där den stod någonstans i skogarna kring barndomsbyn. Inte förrän kvällen innan julafton kommer den att kläs och ställas i den gröna metallfoten.

Mamma ropar att maten är klar. När vi har ätit ska jag fråga henne om vi kan göra kristyrfigurer. Ni vet – sådana där snirkliga sockriga som man sätter en liten bokmärksängel på  och trycker fast en dubbelvikt sytråd för att kunna hänga dem i granen. Det blir roligt!