Vattnet

Som en mörkt oljad spegel eller lekfullt vitskummade fluff. Eller blank yta speglande skyarna som i nästa sekund vänder till att uppvisa en trist gråvattrad och trasig väv. Och så emellanåt detta trolska skådespel i silver guld och koppar. En magisk och hänförande allians av de vackraste färger som tänkas kan.

Kommer osökt att tänka våra gamla drömmar. Vi människors. Sådana som vi alla bär med oss genom livet. Hemliga eller omskrivna, uppgivna eller fortfarande skimrande i exakt samma uttryck som en gång för länge sedan. Barnsligt naiva, eller passionerat brinnande. Försiktigt spirande eller hopplöst förlorade. En bild eller ett skeende som vägrar att lämna själaskrinet vi alla bär inom oss.

Vi kanske reviderar, byter ut eller rent av tror att vi är drömlösa. Men så kommer en bild, ett ord eller en ton och på ett ögonblick väcks drömmen till liv igen. Kanske bara som en glimt och en påminnelse om den viktiga förmågan vi har, att längta , visionera och för att skapa luftslott att fly till när verkligheten nafsar med sina blodtörstiga käftar i bakhasorna. När blodsmaken i munnen påminner om smärtan och mörkret i den ibland alltför bittra verklighetens fuktdrypande källarhåla.

Stig fram i ljuset med ditt skrin. Öppna det en solig fin dag i medvind och betrakta dina drömmar i en tillåtande och kärleksfull anda till dig själv. Bjud dig på en stund av nostalgi, framtidstro och längtan. Kanske någon av dem stiger skimrande och ny mot skyarna. Full av hopp för morgondagen.