Det utlovade grandiosa regnvädret är här. Det smattrar av tunga droppar på plåttaket och det känns att det får bli en innedag. Man gruvar sig för de få stegen mellan hus och toa, och skyndar sig allt man kan för att slippa bli blöt. Jag sorterade regnkläder härom dagen och insåg att flera delar saknades. Troligen ligger de i någon av de andra flyttkartongerna. Men den gröna gamla sydvästen uppenbarade sig plötsligt. Jag snurrade den på fingertoppen och kände på materialet. Plötsligt och åter igen slungades jag i minnet tillbaka till barndomen och min och pappas fisketurer då jag var i 10-årsåldern. De sommardagar då det regnade kunde vi fara ut med båten och uttra eller dra släplina. Då det inte var några göromål med höbärgningen. Man klädde sig i oljerock, galon sydvästar och gummistövlar. Tog saft och smörgås med i en påse och gick genom det våta gräset ner till ån där den likstammiga smidiga forsbåten stod uppdragen. Den skulle ösas ordentligt innan vi kunde bege oss ut på älven.

Sommarfisket gick bäst någorlunda tidigt på säsongen innan gräset på grunden växt så det fastnade i flugkrokarna titt som tätt.
När jag väl hade lärt mig att hantera uttern var vi ett bra team Pappa och jag. Vi behövde inte säja så mycket till varandra utan han rodde och jag skötte uttern, parerade strömmar, stenar och dykare (gamla sjunkna stockar från flottningen). Vi satt där i timmar han och jag dessa regniga sommardagar. Ingenting fanns som stressade eller oroade våra tankar då. Runt omkring oss hade sjöfågelmammorna simskola med sina små dunbollar.

Man visste ganska väl vart fisken stod. Råkkanterna, de olika grunden och strömkanterna. Det bästa fisket fick vi oftast när det småregnade och bara en svag östanvind krusade ytan. Men inte så stark att den tog ut strömmen. Då kunde det bli trassel när linan skulle ut igen efter att man tagit loss en fisk. När som helst minns mina fingrar känslan av den stretande fisken och motståndet i linan. Man satte de långa tafsarna i en prydlig rad på relingen, landade därefter harren och förpassade den till zinkhinken som stod mitt i båten. Sedan försiktigt ut med tafsarna igen, en efter en, utan att trassla. Det brände liksom till i bröstet när Pappa berömde och blev alldeles varmt. Lite tristare när han tillrättavisade. Det bästa som fanns var att få beröm. Farfar hade lärt mig att sköta utterbrädan något år tidigare och han var ingen stor pedagog. Men jag lärde mig, och hade intresset i blodet.

Efter några timmar tog vi in linan. Fikade i båten och småpratade. Så småningom begav vi oss hem till Mamma med vårt fiskeämbar. Hans och mina stövlar i bredd på bron bredvid uttern. Stolta hällde vi fisken i diskhon och så vidtog rensandet innan harren hamnade i stekpannan. Middagen var räddad. Mandelpotatis, stekt harr, mammas ljusa spenatstuvning, tunnbröd med smör och hemmjölk. Vardagslyx i mitt barndomshem.

Sådana här regniga sommardagar blir jag påmind. Fiskelusten finns där ständigt. Men sydvästen känns inte så lockande. Jag väljer att befinna mig inomhus men drömma mig bort till minnets regniga sommardagar med alla sina fina minnen och spänstiga harrar från barndomstiden.

Jag vet inte om du också är vanemänniska och aningen tjurskallig? Kanske vi alla är lite för tvärsäkra eller trångsynta mellan varven? Med tiden har jag blivit varse att bilder kan ge nya infallsvinklar. Scener från naturen kan bidra med lösningar. De kan puffa igång tankens kraft och lossa på fastrostade tankegångar.
I det häringa hushållet med två halvdana ”experter” kan det lukta bränt emellanåt. Då är den allra bästa lösningen en gemensam eller ännu bättre – en ensam utflykt på sjön i båt.

Och si! När man förflyttar sig en bit närmare, en bit i sidled eller en bra bit bort ser saker och ting plötsligt helt annorlunda ut. Nya stränder och möjligheter uppenbarar sig, ett barmhärtigt soldis gör plötsligt världen lite mjukare och Björntoppen lite mindre vass.

Vattnets stilla kluckande mot båten skingrar dystra tankar och en röd eller prickig fisk får en att glömma alla ledsamheter. Och får man dessutom med sig några fina bildminnen i kameran så är lyckan gjord.

Så kan man återvända hem till brottsplatsen – förnyad , revitaliserad och betydligt mer följsam eller förhandlingsbenägen. Med naturens egen bildterapi sker dagligdags små mirakler som gör oss lite lite bättre.

Nu väntar ett par spännande veckor. Hur mycket vatten kommer det? Det högsta jag hört om sedan jag kom hit första gången 2005 är när det stod 65cm högt vatten i bodan. Dit är det mer än 1m kvar. Men mycket snö är kvar på fjällen. Så nu är det mesta bärgat till högre nivåer. Vi kan bara vänta, se och förundras över naturens krafter.

Jag fascineras ständigt över alla dessa variationer av färger och färgskiftningar som vattenytan kan uppvisa. Här i den vackra fjällvärlden är färgerna extra milda vilda eller intensiva.

Som en mörkt oljad spegel eller lekfullt vitskummade fluff. Eller blank yta speglande skyarna som i nästa sekund vänder till att uppvisa en trist gråvattrad och trasig väv. Och så emellanåt detta trolska skådespel i silver guld och koppar. En magisk och hänförande allians av de vackraste färger som tänkas kan.

Kommer osökt att tänka våra gamla drömmar. Vi människors. Sådana som vi alla bär med oss genom livet. Hemliga eller omskrivna, uppgivna eller fortfarande skimrande i exakt samma uttryck som en gång för länge sedan. Barnsligt naiva, eller passionerat brinnande. Försiktigt spirande eller hopplöst förlorade. En bild eller ett skeende som vägrar att lämna själaskrinet vi alla bär inom oss.

Vi kanske reviderar, byter ut eller rent av tror att vi är drömlösa. Men så kommer en bild, ett ord eller en ton och på ett ögonblick väcks drömmen till liv igen. Kanske bara som en glimt och en påminnelse om den viktiga förmågan vi har, att längta , visionera och för att skapa luftslott att fly till när verkligheten nafsar med sina blodtörstiga käftar i bakhasorna. När blodsmaken i munnen påminner om smärtan och mörkret i den ibland alltför bittra verklighetens fuktdrypande källarhåla.

Stig fram i ljuset med ditt skrin. Öppna det en solig fin dag i medvind och betrakta dina drömmar i en tillåtande och kärleksfull anda till dig själv. Bjud dig på en stund av nostalgi, framtidstro och längtan. Kanske någon av dem stiger skimrande och ny mot skyarna. Full av hopp för morgondagen.

Så sakteliga tinar fjällvärlden fram. Fast motsträvigt. Den här vintern vill inte gärna släppa taget och den ihärdiga nordvästanvinden arbetar mot de stackars plusgrader som solen uppbringar. Men det går åt rätt håll. Och den utlovade värmen i helgen kommer nog att göra stor skillnad. Vårfåglarnas flighter är dock inte inställda. De kommer som utlovat och nu väntar jag bara på göken. Kvällsturer i bil med kameran i högsta hugg har blivit en tradition under våra (snart)10 år i fjällvärlden och djur och fåglar bjuder på fina skådespel.

Ljuset är här och vi har gått in i midnattssolens tid. Det är helt underbart med detta ljus. Dessa morgnar och kvällar med fåglarnas ljuvliga konserter. Vårfloden lär bli något i hästväg när den till sist kommer igång. Landlöst här på udden så vinterfisket är slut och skotrarna parkerade. Nu stundar nya tider och jag längtar efter att få sjösätta Silverfisken och glida ut på sjön.
Härnäst på agendan är att få lite frön och plantor i jorden. Plusgrader kom!! Fönstren är översvämmade av gigantiska tomat och gurkplantor. Idag skördar jag vårens sjätte gurka och busktomaterna börjar rodna så smått. Rabarberknöl ska sättas i jorden. Tack snälla Berit! Som jag har längtat efter att skörda egna rosa fina stjälkar att njuta av.

Bakom dimslöjorna och molnridåerna tronade urtidens fjäll. Jag vandrade ett stycke och slog mig så ned bland dvärgbjörken och väntade. Ur kåsan ångade kaffet i sirliga vindlingar som fångades upp av den svaga västanvinden.

Och jag satt där, som så många gjort före mig. Vilat, väntat. Låtit fjällbäckens undergörande sorl hela synapser och skavande tankar. Nollställt och saliggjort.

Den kupol av renhet och fröjd som sträckte sig över mitt huvud – från öst till väst – från syd till nord, gladde alla mina sinnen. Vederkvickt och mild till sinnes styrde jag stegen längs bäcken tillbaka till vardagen.

Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var som barn och än i denna dag omåttligt stolt över detta. Ni som har sett fotoutställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min, stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Pappa var ganska kort i rocken. Ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten och fick hela tiden sitta och tänja på sig, vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark, arbetsvillig och hyfsat ”tjurut” alltså enträgen och envis. Man kan ana vart generna kommer ifrån i somligt….

När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen i bygdens vackra livsnerv Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv.

Det var en alldeles speciell stämning kring flottningen, en slags otålig väntan i luften när flottarna började närma sig. Mina äldre systrars ögon fick en speciell lyster och nog var deras kinder lite extra rosiga den här kvällen.

Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven dessa svala försommarkvällar medans sälgen ännu savade och man av en lagom tjock avskuren gren kunde göra visselpipor. De allra första vemodiga gökropen kunde ofta höras dessa tidiga sommarkvälla, där man som åskådare stod i spänd förväntan.

Jag kan än idag förnimma doften av tjärved från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret – skatten från Lapplands skogar. Över nejden vilade en air av testosteron när flottarna, dessa seniga starka bygdens söner passerade framför oss. De var djärva där de iförda sina lårhöga gummistövlar hoppade från stock till stock med sina båtshakar till hands. Man hörde hetsiga rop och koncentrationen var distinkt. Flottarnas snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen skapade en kännbar spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering.

Hela älvens yta var täckt av detta gyllene timmer som liksom tycktes leva sitt eget liv. Någonstans mitt i allt detta fanns Pappa och någon gång kunde man urskilja hans silhuett i en avlägsen båt.

Ett naivt lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik eller i brist på detta – ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar smittade av sig från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för något äldre män redan, då eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren Göte Lif med motiveringen: Han är sä snygg när han skär te fläske!!

På några timmar var allting över. Vattenytan speglades mörk blank och tom. Någon enda slända dansade över vattenytan. Slingorna av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades mot den ljusa natthimlen. Man plockade ihop sin fikakorg, plåtburkarna med Nattkorv och Slotts senap, sina saftflaskor och skogskaffepannor och rutiga bilplädar och återvände sakta hemåt. Endast gökens rop intensifierades i den unga trolska och lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.

Vaknar som ”ini säcken”. Så skulle mamma ha sagt. Snön som faller här utanför lägger en dyster hinna över våren som förrädiskt lockat oss att ställa fram utemöbler och njuta av barmarksdoft här och där. Man hade just börja känna mitokondrierna pysa av energi och dansa polka där inne i cellkärnorna.

De stackars tufsiga vårfåglarna kurar i träden och i björkriset. De kom av sig lite i friningen. Som det kan bli för oss människor. Det är som mest intensivt i ungdomens vår.

Inga vyer man har lust att fota i detta gråväder. Bläddrar bland mina gamla bilder och fann denna från en promenad i Mölndal i december.

Ett typiskt tvärsnitt av ett långt liv som plötsligt ändades. Ser ni årsringarna? De goda och de dåliga åren. Livets dagar månader och år kan följas med fingertoppen. Trauman, smärtsamma separationer, uppbrott och förluster kan anas eller tydligt urskiljas.

Blir påmind om att vi alla bär med oss allt som hänt, ända från det vi var små frön och kottar. Och att barken är kärleken, kraften och sammanhanget som håller ihop oss ända tills vår sista stund.

Låt oss susa högt över marken så länge vi lever. Sträcka oss mot himlen. Låta fåglarna bygga bon i våra grenverk och bära med sig våra drömmar och vår längtan ut i vinden. Skicka våra rötter så djupt vi kan i myllan eller klamra oss fast på stenhällan. Och tålmodigt vänta på bättre dagar. Långt bortom snöslask och corona.

Vintern har nästan rasat ut bland våra fjällar… Första gången på 10år som vi firar valborg i vackra Gauto. Tänker med stolthet glädje och ett stänk vemod på de vackra vyerna kring Sandviken. Alla dessa eldar, vänner, människor och känslor kring brytningstiden. Björntoppen genom elden. Alla mina vårtal. I år blir det fjällutflykt och distansumgänge med Roberts familj. Ja. Vi ska tänka noga på avstånden. Det är allvarstider nu. Men en eld är härligt och vårfåglar sjunger hoppfullt. Önskar dig en fin dag. Vad ska du göra idag?

Vi har rätt olika infallsvinklar på vad som är viktig/mindre viktig kunskap att ha med sig från skoltiden. Vi har båda gått i den ”gamla skolan” och delar inte helt oväntat ofta åsikten att det var bättre förr. Inte helt oväntat är R mera inne på den matematiska/tekniska biten, och senast i morse bad han mig räkna ut hypotenusan av någonting. Där någonstans får min hjärna error. Mest för att jag blir obstinat och precis just där, som på kommando, börjar vi vårt kärleksfulla gafflande med varandra.

Jag ber honom räkna upp någa satsdelar, och han flackar med blicken och gör en skenmanöver till integrala ekvationer. Jag kontrar med ackusativobjekt, och matchen slutar 0-0 som sig bör. Vi är väl medvetna om varandras svagare och starkare sidor, och hyser den största respekt för varandras olika kunskaper. Faktum är att vi tillsammans nog är så nära den perfekta hjärnan man kan komma. Åtmindstone till synes. Med perfekt menar jag en höger och en vänsterhalva som verkligen försöker kommunicera med varandra. Visserligen med mer eller mindre lyckade resultat, men ändå. Det viktiga är ju att skallen är någorlunda symmetrisk, att vi uppskattar varandras färdigheter och matchar varandra i relationen.

Jag menar att läsa böcker är viktigt och slukar allt jag kommer över. Han har knappt läst en enda bok efter skolan. Jag menar att kan man multiplikationstabellen på sina fem fingrar och klarar de fyra räknesätten i vardagens huvudräkning så klarar man sig bra i livet. Kniper det så kan man damma av miniräknaren, eller fråga någon om hjälp.

Han menar att integrala ekvationer är något som man ständigt ska ha aktuellt. Att räknestickan är en välsignelse. Att hypotenusor och andra obegripligheter är basvaror i kunskapens skafferi. Jag hurves vid blotta tanken. I mitt inte så lilla huvud (hattnummer 59) sorterades denna typ av kunskap genast bort under högen ”oviktigt i vardagen”. Jag klarade proven, men sedan var fokus på att samla på sådan kunskap som kändes lustfylld intressant och användbar i just mitt liv.

Det finns dock två saker som gör mig fullständigt tom i huvudet och som är obegripliga att förstå. (Trots att jag verkligen har försökt- det kan jag villigt erkänna. Det är att ställa in och tolka en kompass, samt att ställa in tiduret till motorvärmaren. Jag kanske har fått ett kraftigt slag mot huvudsvålen någon gång just där förmågan att förstå detta skulle ha funnits, men å andra sidan är jag hyfsat bra på logik och planering vilket känns betydligt mer användbart.

Dessutom har jag ju ett komplement i form av en skogskarl att gå i bakhasorna på och en motorman att vifta med ögonfransarna åt när det börjar bli minusgrader ute. Och skulle det krisa sig så finns det ju faktiskt gammaldags stickkontaker utan tidur och moderna GPS-sändare att märka små förvirrade människor med dåligt lokalsinne med. Vi som riskerar att komma bort i dvärgbjörkriset.

Vilka saker som R har svårt att förstå av sånt som jag tycker är basic, ska jag inte ge mig in på, med det finns ett och annat. Tro mig. Här kommer R ångande och hävdar envist att det är 1-0 till honom och påstår enträget att man har mer nytta av matematiken än svenskan…
Vad säjer ni om denna brasklapp?