I natt har isen lagt sitt skimrande täcke och Mittisjön har tystnat. -6 och gryningsfärgerna är ljuvliga. Nu har jag utspisat Guds lilla bevingade barnaskara med frukost ute på altanen. Det blir en fin dag i vinterns rike.

Solen dalar en stund tidigare för var dag som går och gör sorti bakom fjällkammen. Temperaturen sjunker och skymningen bereder rum för frost och snö.
När ridån nästa morgon går upp visar den hur de torra fröställningarna prytts med den gnistrande utsmyckning som ligger helt rätt i tiden. Årstiden
Vintervitt, gyllene, transparent och kontrast. Så målar naturen från den första vinterdagens palett. Ackompanjerad av stilla tystnad och själens jubel.

Du lilla älv, som så enträget porlar din väg fram. Från jordens inre till avlägsna hav. Kantad av den vitaste snö och den klaraste is rinner du fram och låter dig inte stoppas av grå dagar eller sinande entusiasm.

Och jag är outsägligt tacksam att få leva och vistas nära dina rena källflöden. Att kunna få dricka direkt ur min kupade hand av ditt friska kalla vatten. Att få stå vid din sida en strålande dag som denna, se din skönhet och känna att jag lever.

Snart tystnar du i vintersömn under isens täcke. Men vi vet att du lever och fortsätter. Påminner mig om att inte ge upp. Om att fortsätta porla i det fördolda – i väntan på vårens ankomst och nya friska flöden.

Välkomnades ut på solsidan av dessa skönheter. Som jag var på väg att rensa bort förra veckan. Man blir andäktig och nästan yr inför naturens under. Minns att jag hittade några gamla vallmofrön som skulle bli vita. Men de valde att bli rödlila. Vi sitter här lavskrikan och jag och bara beundrar. Han – korven och jag vallmon. Alltmedan öringen hoppar i viken.

Midnattsbad. Eller MidnattsSPAd. Vindstilla knäpptyst ångande varmt och bara mina egna tankar


Kan inte komma över hur underbart det var att sitta där i augustinattens tystnad och låta sig omslutas av det varma vattnet endast i sällskap av fjällvärldens skönhet och mystik. En av livets toppupplevelser som man vill uppleva igen och igen.

Dessa ljuvliga sommarkvällar med spegelblank sjö, vackert ljus och vakande fisk i fjällmiljö… Det är nog det bästa jag vet när det gäller naturupplevelser

Idag har jag frammanat denna gamla vän ur grytskåpets dunkel. Det blir ett internationellt, färgsprakande, måhända aningen oortooxt mingel i grytan. Med inslag av förutom lokala råvaror, även kryddor från de mest fjärran väderstrecken, såväl från skogen bryn och icas diskar. Gamla älgdelar, fryst karrè sprittande färska kryddor och växter från köksträdgården och lökar så vackra och starkt doftande att ögat tåras. Suspekta kryddpastor från ett par av världens hörn och så nån deciliter lingonsaft från grytan bredvid och en massa tomater.

Vi får ta och damma av våra härdigaste smaklökar och våra mest undanträngda språkkunskaper om sidådär fem timmar. Kanske vi får ta och mjuka upp gammkropparna med en svängig salsa även utanför grytan. Jag hör redan sorlet från ugnen.
Trots hemester får vi smaker från fjärran och när. Vad brukar du anrätta i den gamla lergryta?

Den enkla gamla Aklejan med sin vackra men skrynkliga blålila kjol blommade vackert här och var i barndomshemmets rabatter. Det var före Plantagens lättillgängliga utbud.

Tänk på hur det var förr. Och genom tiderna på alla som kommit över plantor, delat med sig av rotknölar och frön och fått det att blomma i olika färger kring stugor och torp i lappmarkens hjärta.

Människan drivs och längtar efter att få se och visa skönhet. Då och nu. Det gör vardagens grå och understundom tunga slit lite ljusare, och vedermödorna lite lättare att uthärda i det liv som helt enkelt måste levas. Kanske inte alltid enligt de drömmar och planer man en gång bar i sitt hjärta, men för att leva och överleva från dag till annan.

Är det motlut…eller medlut. Det beror helt på hur du ser på saken och vad du har för mål. Men att som fjällbjörken sträva rakt upp mot solen och ljuset ska man påminna sig om. Varje ny dag:)

Överallt i skog och snår, ja till och med på altanen, tjattras det av små fågelungar som lär sig livet. Föräldrarna bistår och de små tränar sig att äta egenplockat. Jag lägger ut frön. Känner sympati för de utsjasade föräldrarna som haft nonstop utfodring hela sommaren. De små minitalgoxarna spatserar tryggt på altanhörnet och flyger små korta turer mellan ris och ros. Ja rallarros alltså. Så igår bröts friden av en plötslig duns och oro och panik bland småfåglarna.

Tornfalken dundrade in, knep en munsbit och flög tvärs över viken där den har sin utkik, och förmodligen sin egen utfodringsstation till de små tornfalkarna. Ja. Jag vet naturens ibland grymma lagar men det smärtar att bevittna det med bara en regnig glasruta emellan. Hängde upp plastremsor i markisen som vajar i vinden och håller den store borta från altanen i alla fall.