Etikett: bäbis

En påsklördagsmorgon för 31 år sedan

Av , , 4 kommentarer 42

På långfredagen 1980 stannade jag och den blivande barnafadern kvar i stan, i tvåochenhalvan på Historiegränd 16C för att vara inom räckhåll för förlossningen ”utifall att”. I vanliga fall hade vi troligen befunnit oss i Vindelgransele för påskfirande och sedvanligt påsklördagsfiske med familjen denna påsk. 

Specialistmödravården hade ropat ”vargen kommer” i närmare 15 veckor, och jag fick medicinera för att hålla livmodern lugn och förvärksarbetet i schack. Nu var tiden dock i det närmaste inne och vi var förstås synnerligen nyfikna på vem det var som kämpade om livsutrymmet med ett så högst imponerande fotarbete, därinne min lilla kula till mage. Med tanke på generna var det dock högst osannolikt att det skulle bli en fotbollsspelare, men vi var nog lite inne på att det skulle bli en kille i allafall. Alla sa att jag hade en typisk "pojkmage".

Nu när bäbisen hade fått växa klart, och faran var över, så vågade vi oss till och med ut på lite värkstimulerande aktiviteter för att få igång förlossningen. Det bar iväg ut i elljusspåret med skidor och Helly-Hansen. Barnafadern låg i spåret bakom mig och peppade – fortare, fortare, men inget hände!

På långfredagskvällen kollade vi en sista gång att kameran och BB-väskan var packad. Vi hade förberett oss med psykoprofylaxkurs och andningsövningar och på nattduksbordet låg tummade böcker om barn och föräldraskap. På natten vaknade jag av täta värkar och 04.30 bar det iväg till förlossningen. Ett antal värkar och en petidinspruta senare fram emot åttatiden på morgonen föddes så vår förstfödde lille prins med det vid den tiden ovanliga men vackra namnet Daniel efter sin fars mellannamn. Ovanligt – trodde vi, tills vi infann oss på barnavårdscentralen någon vecka senare och där var 4 Daniels samtidigt….

Daniel – jag glömmer aldrig känslan när jag för första gången i mitt liv fick hålla din varma lilla kropp i min famn. Hur välskapt och fin du var. Hur mörka kloka och undrande dina ögon var, hur du redan där och då verkade fundera över ett och annat. Hur dina små fingrar grep kring mitt lillfinger. Alla påskbarnen fick små ljusgula filtluvor för att hålla värmen, och vi satt där – din far och jag – den här tidiga vårmorgonen, i den här speciella och varmt bröstmjölksdoftande världen som BB ju är, och förundrades över att vi nu hade en alldeles ny liten fin människa att ta hand om och älska – vi som själva nyss var barn. Då och där kunde jag nog inte föreställa mig att det en dag skulle sitta en stor stark ljudtekniker på 1.80 med basröst i Ulriksdal med fru och egen bäbis, och vara samme son – den här halvmeters gossen på 3150g, som begrundade den nya världen med sina mörka ögon, och som gjorde små kluriga ”russinminer” med sin lilla mun.

Samma dag, när det var dags för besökstid och stegen från alla papporna blandades med prasslet från blombukettspapper, fylldes fyrsalen där jag låg, med den underbaraste av nybakade bulldofter. Din pappa kom med en jättebukett vackra rosor, OCH alldeles rykande varma och nybakade kardemummasnurror i kvarnhjulsstorlek samt iskall mjölk. Lycka! Så satt vi där, två unga nyblivna föräldrar tillsammans, uppkrupna i var sin ände av stålsängen och turades om att lukta på, smeka och prata med vår fine lille son.

Jag var mäkta stolt att jag hade stenvägrat lapisdroppar i dina ögon som annars var obligatoriskt vid den tiden. Det var därför – vill jag i allafall tro – som din blick var så ogrumlad och klar, och inte så irriterat såsig som jag såg hos några av de andra nyfödda barnen. Farfars och Morfars var förstås SÅ glada och stolta över sitt nya barnbarn över telefon, och farmors fina små stickade kläder passade dig så fint.

Utanför smälte Umeå fram ur den smutsiga vårvintersnön och jag minns den stolta känslan av att styra den lånade gula galonbarnvagnen med dig i på cykelvägarna kring Ålidhem. Om dagarna så pratade vi med varandra och med fiskarna i akvariet. Jag brukade sitta i soffhörnet på den brunmönstrade hörnsoffan med dig sittande mot mina uppdragna knän. Så kunde vi sitta i timmar du och jag, och resonera om livet, med små ljud och miner. Visst såg vi att det var något alldeles speciellt med den här pojken, och vartefter tiden gick fick vi se dig växa och lära sig så mycket och vi slutade aldrig att förundras över hur klok och fin du var och hur den där glimten i ögat förtrollade oss.

Idag är det din 31-års dag min älskade son. Tiden har gått. Mycket vatten har runnit under broarna, och mycket har förändrats. Jag önskar att du får en fin födelsedag med tårta och kärlek. Här i Sandviken blir det till att ta fram någon  gammal film och titta på någon födelsedagsmorgon för länge sedan när ni barn var små. Så kan jag få minnas känslan av brickskrammel, viskningar, paketprassel och födelsedagssång. Jag önskar förstås att jag kunnat bli "tvärsnört" till Ulriksdal och fått träffa er idag och snooza på lille Sixten, men det får bli en annan gång.

Det känns fantastiskt fint att se dig så glad i din nya papparoll och hur fin  din lilla familj är.


Stor födelsedagskram från mamma

Jag – en vinnare!

Av , , 6 kommentarer 72

Idag fick jag ett trevligt telefonsamtal. En vänlig kvinnoröst upplyste mig om att jag var vinnare i Sporrens (Umeå kommuns personalförening) konstfråga. Där skulle man förutom att gissa rätt på konstfrågor skriva ett bidrag  som handlade om något udda "fönstertittarminne". Direkt drog jag mig till minnes nedanstående episod som ägde rum för snart 30 år sedan och tack vare den berättelsen blev jag vinnaren! Min vinst blev 200 kr i biobiljetter. Robban….vill du gå på bio med mig? Jag bjuder!!


Ett nalta eljest fönstertittarminne

Året är 1980. Scenen utspelas på Historiegränd  i stadsdelen Ålidhem, Umeå. Vid det nästan nya lilla furuköksbordet i vår tvåochenhalva sitter jag 20 år gammal, nygift, nyförlöst och pumpar ur bröstmjölk i en liten plastkopp. Denna tidiga aprilmorgonsnatt hörs ljudet av den ljusblå elektriska bröstpumpen monotont och dovt surrande. Det är plågsamt men nödvändigt.
 
Gryningsljuset börjar försiktigt smyga in mellan de tegelfärgade huskropparna. Från min plats vid köksfönstret kan jag konstatera att det är mörkt i alla fönster runt omkring. Mina späda vita axlar kontrasterar mot de ömma nästan blårutiga mjölkspända brösten och jag använder ännu den elastiska brynja som jag fick på BB för att hålla fetvadden på plats. Mjölkstockningen är ständigt bara minuter bort.
 
Min ljuvlige lille mjölkdoftande son har redan ätit sig mätt, rapat, fått en torr blöja och jag har lagt honom hos den unge fadern under det sköna täcket och återvänt till köksbordet för den något mer oromantiska hanteringen av den stora elektriska bröstpumpen. Det är nödvändigt att tömma det andra oätna  bröstet på mjölk innan det spricker. Mjölken ska komma någon annan liten bäbis från prematuravdelningen tillgodo.
 
En rörelse i ögonvrån fångar mitt intresse och jag lyfter blicken och tittar ut, snett ned mot huskroppen som står i vinkel mot vår. Ett ljus har tänts och där i ett likadant köksfönster, vid ett likadant furubord, med en likadan pump, sitter en annan ung kvinna och pumpar mjölk ur sina stinna bröst i denna tidiga timma.
 
För en sekund möts våra blickar, först häpet och lite generat, men sedan ett litet leende en nick i det samförstånd som bara kan upplevas i en situation som denna.
 
Livet pågår ständigt runt omkring oss överallt. Människor föds, lever och dör. Vi har alla kommit till på samma sätt. En cykel som ständigt är i rullning. Vi har alla samma mänskliga vedermödor på agendan, och vi är inte fullt så unika som vi ibland kan tro. Alla är vi människor på samma jord  som gör vårt allra bästa i det svåra och underbara som kallas för Livet.

6 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

Schleka bånfotn

Av , , 3 kommentarer 0

Schleka bånfotn – vi använde det uttrycket hemma i Vindelgransele för det tillfället när man skulle titta på någons nya bäbis för första gången.

Jag fick det lagoma och alldeles underbara nöjet att igår passa en glad liten nyammad fyramånaders gumma i 45 minuter medans mamman föreläste. En helt underbart söt och glad liten tjej. När man möter en sådan blick smälter själen och man blir nästan tårögd över livets mest fantastiska mirakel. Så full av liv, så ren och oförstörd.

Tänka vad fort man glömmer handlaget trots att man kånkat på fyra egna – fast det var ju ett tag sedan förstås. Jag befinner mej just nu i det underbara återhämtningsstadiet – mellan barn och barnbarn – när axlar armar psyke och nattsömn får en chans att vila upp sej, och jag
trivs alldeles utmärkt med detta. Njuter i fulla drag av att få sitta ostörd på toa, kunna läsa en bok eller ta en sovmorgon. Får ju små lagoma barn-doser när vi träffar Roberts fina barnbarn.

Vi fick iallafall 45 minuter tillsammans, lilla Liva och jag och förutom den alldeles ljuvliga känslan av att få hålla i en liten stark och spänstig bäbis med frimodig blick, så hann vi även ’småprata lite’ och jag blev påmind om hur snabbt livet rusar förbi och hur mycket jag älskar mina egna barn.

Konstaterade dock nöjt!! att det knappt ens skramlade till i nån liten kvarvarande östrogendepå. Inga mystiska reaktioner i mjölkanläggningen! Tiden för bäbissug är förbi och min biologiska klocka har stannnat på sex! Skönt! Lättad kunde jag hänge mej åt mötet med en alldeles ny och fin liten människa och därefter åka hem och skriva kärleksbrev till mina egna, tacksam för livet.

3 kommentarer
Etiketter: ,