Kollade lite med ena ögat på fredsgalan ikväll. Ömsom vin och ömsom vatten levererades av kvällens artistfält. Det slog mig plötsligt när plastikkirurgernas guldkalv, den silikonfyllde och botoxparalyserade Barry Manilow gjorde entre – paljettglittrande och pampig som alltid – att den här typen av underhållare är utrotningshotade. Det finns ingen återväxt av glittrande och svulstiga musikaliska genier av den här digniteten som fyller världsarenorna och får världen att sjunga med. När Burt Bacharach, Barry Manilow & co går i graven så  försvinner en dimension i underhållningsvärlden till tonerna av smäktande stråkar och magnifika arrangemang. Deras oförglömliga världshits kommer dock säkerligen att fortleva. Jag är ingen stor diggare av smörsångare, men nog rycker det i lårbenshalsen när Cobacabana spelas. Go Barry go!