Jag känner mig oerhört glad stolt och hedrad när jag noterar att jag finns som nummer sju på "mest lästa" vk-bloggare, samt innehar en hedrande fjärdeplats på "mest kommenterade". Med tanke på alla kloka erfarna och duktiga medskribenter här så känns det än mer kul. Jag vill tacka dig – du som brukar läsa det jag skriver -och dessutom tar dig tid att kommentera, eller är så generös att du bjussar på att trycka på tummen upp-symbolen ovanför varje inlägg. Det kanske låter fånigt, men är verkligen betydelsefullt, och betyder mer än du tror. Samspelet med läsaren, interaktionen och responsen ger ständigt ny energi och en glädje i skrivandet. Det är det som är själva bränslet.

Jag vill tacka alla ni som mejlat, skrivit, eller på annat sätt tagit kontakt. Läsare härifrån Västerbotten, från nära och fjärran länder och alla möjliga platser har delat med sig av sina intressanta och gripande levnadsöden och berättat om känslor och sammanhang. Ofta är det något i mina texter som väckt en längtan hem, ett barndomsminne, en frågeställning eller till och med ett beslut att förändra sin livssituation. Någon bestämde sig för att göra upp med gamla oförrätter, en annan har påbörjat att skriva sin egen levnadsberättelse. Det är stort att få dela en annan människas tankar.

Jag har även återfunnit avlägsna släktingar, gamla vänner och arbetskamrater, men även fått nya vänner som jag ännu bara mött i cyberrymden. Men nästan det roligaste av allt, är att jag har hittat "mitt" eget sätt att skriva, hittat åter till mina glömda minnen och till själens förunderliga stigar och kringelikrokar.