Varje adventsmånad påminns jag själv om året då min pappa dog. Adventstiden vill man ju ska få vara en tid fylld av ljus och förväntan. De senaste dagarna har jag tänkt på de som nyligen förlorat en kär närstående. Speciellt när det handlar om barn, ungdomar eller människor i sin krafts dagar kan döden te sig ohyggligt meningslös och smärtsam. Och livet runt omkring rullar obarmhärtigt på som om ingenting hänt – fastän ingenting blir som förut.
Vad kan man som medmänniska göra? Jag minns bara själv hur otroligt betydelsefullt det var när vänner "vågade" ringa, komma, höra av sig, krama om mig och kanske hjälpa till handgripligen med något litet i vardagen. Jag minns också hur det sved att se att människor man mötte på stan byta sida av trottoaren och diskret försöka undvika att mötas. Jag kan förstå känslan – vad ska man säja….eller rädslan – hur ska man bete sig…men ändå så trist.
Har du någon i din närhet som behöver ett telefonsamtal, en kram eller en julblomma just i år?
Senaste kommentarerna