Laxgratäng och kaffetår vilar skönt på kistbottnen denna trettondag. På tv:n rullar vinterstudion. Snön hänger i luften och det är lite grått och disigt. Några av våra gäster är ute med sina hundspann ännu fast skymningen börjar lägga sin ljusblå skugga över folk och fä. Somliga har redan vårkänslor, nämligen Leo som känner vittringen av en löptik och gråter olyckligt.

Julsakerna har uppsamlingsheat på köksbänkens perrong inför vidare resa in i silkespapper och lådor. De ser faktiskt lite vilsna, bortkomna och bleka ut där de står i små omaka grupperingar. De som nyss var färgstarka, självklara och spred julstämning överallt. Julstämningen är plötsligt som bortblåst även om julstjärnorna och adventsstakarna får dispens att stå en vecka till. Det blir för traumatiskt annars – att skiljas från allt på en gång.

Tankarna går till nära och kära och någonstans poppar en svag minnesbubbla upp relaterat till trettondagshelgen. I en av storasyster Ellens Lotta-böcker erinrar jag mig en tretttondagsfest som jag genom fantasins läslinser målade upp till något alldeles fantastiskt. Kanske dags att läsa Lotta-böckerna igen…… Nej förresten…. Gamla skira drömmar och fantasier ska man inte spräcka och förminska genom att ta fram och läsa genom medelålderns ärrade och luttrade  glasögon. De ska nog förvaras och försiktigt sättas på piedestal i dagdrömarnas tittskåp och i fantasins luftslott – att betraktas på tids avstånd. Tänk om man för en sekund kunde återskapa förmågan att fantisera igen, som när man var ett litet barn.