Etikett: ripjägaren

Det var en gång en rävkapuschong. Del 4

Av , , 5 kommentarer 40

Jag hade en lätt känsla av rampfeber inför vårdplaneringen i Arvidsjaur och undrade i mitt stilla sinne om jag verkligen var riktigt klok som utsatte mig själv för detta.

Fick möta R.s adoptivmamma Mildred och hennes man Johan i deras lilla tvåa på servicehuset och det kändes faktiskt som om jag nästan per omgående klarade nålsögat och vi fann även några gemensamma nämnare att tala om. Gumman tittade lite luttrat och forskande, men plirigt på mig och hon log. Hennes handslag kändes varmt vänligt och kvardröjande så jag kände snart att jag vågade slappna av. 

Innan avresan från Umeå hade jag förberett och bakat en kaka som vi dukade fram där på kaffebordet. Hux flux invaderades köket av vårdpersonal och plötsligt befann jag mig mitt i stormens öga. Vårdplaneringen tog sin början. Nu och då vände sig R till mig och ville höra min synpunkt som sjuksköterska. Det fanns ingen väg ut, så det vara bara att hålla god min. Allt gick dock bra och mötet upplöstes efter ungefär en timme.

Från min sida av bordet såg jag hur mamma Mildred tittade på sin store starke son genom modersögon, hur de utstrålade längtan efter honom, bonuspojken. Hon ville ha honom kvar hos sig längre.

I hennes ögon var han förmodligen samme lintottige lille prins som blickade ned från fotot på hederplatsen – väggen i finrummet. Robert, hennes hjärtas glädje och stolthet. Hon såg och ägde nyckeln till en annan dimension än min, bortom rutigskjortan, storstövlen och skinnbyxen. Robert, lillpojken som en gång brukade somna med sitt trötta lilla huvud i hennes knä, i bönhuset i Glommersträsk.

Jag tänkte på alla saker som en gammal mamma kanske skulle vilja säja mellan fyra ögon, berätta och kanske be om förlåtelse eller förståelse för, och fick för ett ögonblick lite dåligt samvete av att beröva henne några av deras få dyrbara minuter tillsammans. Stunden borde ha varit vikt enbart för henne. Men det var dags att hasta vidare. Vi tog farväl, J gav mej en riktig björnkram och det sista vi hörde var: Kom snart tillbaka!

Vi kör genom det lilla samhället, vidare till nästa granskningsinstans hemma hos R:s biologiske far och hans fru, där det bjuds på kaffe och smörgås. Att vara efterlängtad – blir dagens tema även här. Här får jag se en ny sida av ripjägaren, som nu möts av stora famnen hos sin gamle far.

Jag ser hur han sitter på sin plats vid köksbordet ivrigt spanande bakom den blommiga gardinen när vi kommer. Som på ett givet kommando sätter de två männen sig på var sin sida av det lilla köksbordet och lutar sina huvuden tätt ihop.

Jag ser hur lika de är fastän många år skiljer mellan dem. Profilen är densamma. Rutigskjortan är på hos båda. Båda är ganska lomhörda. Dialekten kommer fram, och jag får här bevittna ett härligt samspel i berättande, ett samtal mellan dessa två män, far o son. Allt rör sig kring trakten, historien och människorna här.

Även här ser jag längtan i en gammal fars ögon, saknad kanske, men också av avsaknad av samtal om hur och varför saker skett i historien. Faderskärleken känns i luften, om än kamouflerad av jargong och kanske osynlig för en man, men för mig, där och då, stod den uppenbar och tydlig i all sin kraft.

Även denna besiktning överlevde jag och kände idel vänliga vibbar från dem båda. Och även här åtföljdes vi av orden: Kom snart tillbaka!

Nästa anhalt längs vägen blir att hämta en födelsedagspresent till R:s son, en gammal gungstol från hans farfarsgård i Ånäs. Gungstolen förvarades i garaget hos en faster i Abborrträsk. Hon var dock inte var hemma vid tillfället så vi lastade gungstolen och åkte vidare. Tur, tänker jag som känner mig mättad och en smula omtumlad efter alla nya möten.

Halvvägs hem till Umeå säjer R att han vill att jag ska följa med honom till sonen Johan och hans familj på födelsedagkalas redan samma kväll. Här kände jag dock att det kanske blev i mesta laget, att måttet var rågat och gränsen var nådd för denna gång. Att presenteras för barn och kanske barnbarn kräver enligt mitt sätt att se, noggrannt övervägande, och bör inte ske lättvindigt. Det kändes lite tidigt…för att inte säja alldeles på tok för tidigt för det!

Men än en gång visade ripjägaren prov på sin övertygande övertalningsförmåga, och innan jag visste ordet av så stod vi där hemma i sonens hall, tillsammans med deras vänner och barn. Att ripjägarens exfru också skulle vara där hade dock inte framgått, så jag hann aldrig ens hämta andan innan jag plötsligt stod öga mot öga med henne. Vi var nog båda lite förvånade över situationen men fann oss snabbt och sedan var det inte mer med det.

Efter denna snabbspolning av ’"jorden runt på 8 dagar’"och när de flesta nervkittlande möten och presentationer som genom ett trollslag var avklarade innan jag visste ordet av, så kändes det ganska naturligt att fortsätta vandringen tillsammans med varandra – bort mot livets solnedgång. Jag hann liksom aldrig gruva mig och i hjärtat kändes allting så rätt.

Så infann sig en "lugn period" som faktiskt sträckte sig över flera veckor, innan han en dag föreslog att vi skulle köpa ett hus ihop…. Men det – det blir en alldeles egen historia.

Det var en gång en rävkapuschong. Del 3

Av , , 8 kommentarer 62

När jag vaknade följande morgon, liggande på hans arm i den trånga kökssoffan låg jag i exakt samma ställning som när jag somnade. Ovan som jag ännu var att dela bädd med denne bredaxlade norrbottning, vågade jag knappt röra mig och riskera att väcka honom, utan låg stilla kvar och tänkte över den kommande dagen.

Då bestämde jag mig för att stanna på sjön nedanför stugan och fiska under dagen. Min otränade kroppshydda kände av gårdagens överdos av skidåkning, och jag hade känningar i ett flertal muskelgrupper som jag tidigare inte ens visste existerade. Dessutom var jag fruktansvärt fiskesugen, och maggoten stampade otåligt i sin burk.

Jag övertygade ripjägaren om att det var helt okej för mig att han själv for iväg själv till fjälls på ännu en jakttur. Efter att gentlemannamässigt ha borrat mig några hål, åkte han så iväg med skotern och kälken, samma väg som vi hade åkt dagen innan, och jag följde ekipaget med blicken tills han bara var en liten prick i fjärran.

Kallblåsigt men soligt var det denna söndagsmorgon. Om man vände ryggen från vinden och näsan mot solen, så var det en underbar dag, men jag ville istället se fjällen och insupa den vackra utsikten, så jag trotsade därför kallblåsten, vände näsan mot vinden och försökte istället memorera namnen på de vackra fjälltopparna som R hade pratat om dagen innan: Krappesvare, Tjäkta, Svaipa och Fierras.

Direkt jag stoppade ned kroken i borrhålet så fick jag napp. En 6 cm lång anorektisk röding hade mirakulöst lyckats gapa så stort att den kunnat svälja betet. Min första tanke var att maggoten måste ha fått ett krampanfall när jag först noterade den knappt märbara ryckningen i reven.

Jag skrattade lite med tanke på kontrasten till den fotograferade storröding som R gillrat förförelsefällan med, ringde min syster Sonia och avgav en lägesrapport. Hon följde med spänning mina förehavanden denna helg.

Det fortsatte i alla fall att nappa och jag kunde nöjt konstatera att det fanns fisk i sjön, och att återväxten verkade vara tryggad.

Jag fick tid att fundera över de senaste dygnen och över allt som hade hänt så snabbt. Nöjt konstaterade jag det faktum att han alls inte verkade vara "arbetselak’" (jo tjena!) då han tålmodigt, utan att undslippa sig ett enda suckande eller kraftuttryck, hade mekat med skotern i flera timmar för att få den att starta. Jag lyssnade nämligen extra noga efter sådana varningssignaler.

Det hade tydligen varit en vårflod av rekordmått sommaren innan, och vattnet hade stått som högst 60 cm upp i uthusboden, vilket innebar att skotrarna ännu bar sviter efter vattensjuka i motorerna, därav allt mekande och mixtrande med skotern. 

Det blev dags för en kaffetår inne i stugvärmen. R hade visat mig två stora väskor med fiskegrejor och sa att det var fritt fram om jag ville prova något rödingblänke därifrån. Här i stugan hade R:s adoptivpappa och hans "nya" kvinna bott permanent i flera år tills de gick bort och R för några år sedan övertog stugan.

Jag grubblade en aning för att försöka förstå mig på hans komplicerade familjebakgrund. Ekvationen gick inte ihop då det fanns på tok för många föräldrar med i bilden och av dem hette minst två Mildred… detta krävde en utförligare förklaring för att jag skulle begripa sammanhanget, men jag höll god min och låtsades förstå.

Vad som varit pappans stora intresse framgick alldeles solklart. Här fanns allt en fjällfiskare kan tänkas behöva i överflöd, i parti och minut, och jag hängav mig åt ett botaniserande bland grejorna, kände igen gamla fina balanspirkar från 70-talet, blänken, upphängare, krokar, sänken och flugor.

I den andra boxen fanns sommarfiskets alla nödvändigheter, och jag kunde ha ägnat timmar åt att vända och vrida på varje liten sak. Här hade uppenbarligen en själsfrände till mig levat och bott, det vittnade dessa fiskeväskor om.

Nu återstod ett knappt dygn tills vi skulle anträda återfärden – denna gång via Arvidsjaur, där hans adoptivmamma och hennes "nye" man bodde på ett servicehus (åja, så ny var han inte…de hade varit gifta i 30 år) R hade bett mig att sitta med på en vårdplanering i deras bostad, vilket jag förgäves försökte avstyra, då det kändes i vidlyftigaste laget vid det allra första mötet med  hans mamma. Men R visade prov på sin övertygande övertalningsförmåga och jag skulle komma att falla till föga även denna gång.

I skymningen ser jag genom fönstret hur ljuset från en avlägsen skoter glimmar på håll och snart förstår jag på färdriktningen över isen att döma, att det är R som är på ingående. Jag har passat på att smygstäda lite, tänt ljus och lagat mysmat lagom till hans ankomst. Vi äter och trivs med varandras sällskap, så där som man nästan bara gör när man är 6 dagar in i en relation. Vi pratar, skrattar och har allmänt trevligt.

Det känns behagligt och otvunget. Vi är båda ganska rappa i repliken och argumentar kring både stort och smått. Jag har dessutom fått godkänt på tre av testen! Nu återstår bara ett av proven – nämligen buggen, men det skulle komma att dröja ännu ett tag innan det var dags för det elddopet.

Att även ripjägaren är under luppen säjs inte högt, men som de flesta kvinnfolk, läser jag hela tiden mellan raderna, noterar, värderar och lägger på minnet. Som en seismograf registrerar jag minsta rörelse, konstpaus eller känsla, och naturligtvis lägger jag hans förmåga att ge utslag på min personliga richterskala i en alldeles särskild bunt i vågskålen. Allt vägs samman med kyssarna. Framtiden får utvisa, men hittills känns det bara fint.

Ännu en mysig kväll i kärlekens tecken, och som alltid när man har trevligt går helgen alltför fort. Tidigt på måndagen packade vi ut våra saker ur stugan och lastade bilen för att återvända hem.

Vi hade ännu inte pratat framtid överhuvudtaget, när han plötsligt står där i dörröppningen och med klurig min frågar: Ska jag ställa in dina skidor i boden? Då och där visste vi båda, att det i allafall inte var sista gången jag följde med till Gauto.
 

Fortsättning följer…..

Det var en gång – en rävkapuschong. Del 3

Av , , 1 kommentar 0

När jag vaknade följande morgon, liggande på hans arm i den trånga kökssoffan, låg jag i exakt samma ställning som när jag somnade. Ovan som jag ännu var att dela bädd med denne bredaxlade norrbottning, vågade jag knappt röra mig och riskera att väcka honom, utan låg stilla kvar och tänkte över den kommande dagen.

Då bestämde jag mig för att stanna på sjön nedanför stugan och fiska under dagen. Min otränade kroppshydda kände av gårdagens överdos av skidåkning, och jag hade känningar i ett flertal muskelgrupper som jag tidigare inte ens visste existerade. Dessutom var jag fruktansvärt fiskesugen, och maggoten stampade otåligt i sin burk.

Jag övertygade ripjägaren om att det var helt okej för mig att han for iväg själv till fjälls på ännu en jakttur. Efter att gentlemannamässigt ha borrat mig några hål, åkte han så iväg med skotern och kälken, samma väg som vi hade åkt dagen innan, och jag följde ekipaget med blicken tills han bara var en liten prick i fjärran.

Kallblåsigt men soligt var det denna söndagsmorgon. Om man vände ryggen mot vinden och näsan mot solen, så var det en underbar dag, men jag ville istället se fjällen och insupa den vackra utsikten, så jag trotsade därför kallblåsten och försökte istället memorera namnen på fjälltopparna som R hade pratat om dagen innan: Krappesvare, Tjäkta, Svaipa och Fierras.

Direkt jag stoppade ned kroken i hålet så fick jag napp. En 6 cm lång anorektisk röding hade mirakulöst lyckats gapa så stort att den kunnat svälja betet. Min första tanke var att maggoten måste ha fått ett krampanfall när jag först noterade den knappt märbara ryckningen i reven. Jag skrattade lite med tanke på kontrasten till den fotograferade storröding som R gillrat förförelsefällan med.

Ringde min syster Sonia och avgav en lägesrapport. Hon följde med spänning mina förehavanden denna helg. Det fortsatte i alla fall att nappa och jag kunde nöjt konstatera att det fanns fisk i sjön, och att återväxten verkade vara tryggad.

Jag fick tid att fundera över de senaste dygnen och över allt som hade hänt så snabbt. Nöjt konstaterade jag det faktum att han alls inte verkade vara arbetselak (jo tjena!!) då han tålmodigt, utan att undslippa sig ett enda suckande eller kraftuttryck, hade mekat med skotern i flera timmar för att få den att starta. Jag lyssnade extra noga efter sådana tendenser. Det hade tydligen varit en vårflod av rekordmått sommaren innan, och vattnet hade stått som högst 60 cm upp i uthusboden, vilket innebar att skotrarna ännu bar sviter efter vattensjuka i motorerna.

Dags för en kaffetår inne i stugvärmen. R hade visat mig två stora väskor med fiskegrejor och sa att om jag ville fick jag prova något rödingblänke därifrån. Här hade adoptivpappan och hans "nya" kvinna bott permanent i flera år tills de gick bort och R övertog stugan. Jag grubblade en aning för att försöka förstå mig på hans komplicerade familjebakgrund. Ekvationen gick inte ihop…. det fanns på tok för många föräldrar med i bilden och av dem hette minst två Mildred… detta krävde en utförligare förklaring för att jag skulle begripa sammanhanget.

Vad som varit pappans stora intresse framgick nu alldeles solklart. Här fanns allt en fjällfiskare kan tänkas behöva i överflöd, i parti och minut, och jag hängav mig åt ett botaniserande bland grejorna, kände igen gamla fina balanspirkar från 70-talet, blänken, upphängare, krokar, sänken och flugor. I den andra boxen fanns sommarfiskets alla nödvändigheter, och jag kunde ha ägnat timmar åt att vända och vrida på varje liten sak. Här hade uppenbarligen en själsfrände till mig levat och bott, det vittnade dessa fiskeväskor om.

Nu återstod ett knappt dygn tills vi skulle anträda återfärden – denna gång via Arvidsjaur, där hans adoptivmamma och hennes nye man bodde på ett servicehus (åja, så ny var han inte…de hade varit gifta i 30 år) R hade bett mej att sitta med på en vårdplanering i deras bostad, vilket jag förgäves försökte avstyra, då det kändes i vidlyftigaste laget vid det allra första mötet med "mamma", men R visade prov på sin övertygande övertalningsförmåga och jag skulle komma att falla till föga även denna gång.

I skymningen ser jag genom fönstret hur ljuset från en avlägsen skoter glimmar på håll och snart förstår jag på färdriktningen över isen att döma, att det är R som är på ingående. Jag har passat på att smygstäda lite, tänt ljus och lagat mysmat lagom till hans ankomst. Vi äter och trivs med varandras sällskap, så där som man nästan bara gör när man är 6 dagar in i en relation. Vi pratar, skrattar och har allmänt trevligt.

Det känns behagligt och otvunget. Vi är båda ganska rappa i repliken och argumentar kring både stort och smått. Jag har dessutom fått godkänt på tre av testen! Nu återstår bara ett av proven – nämligen buggen, men det skulle komma att dröja ännu ett tag innan det var dags för det elddopet.

Att även ripjägaren är under luppen säjs inte högt, men som de flesta kvinnfolk, läser jag hela tiden mellan raderna, noterar, värderar och lägger på minnet. Som en seismograf registrerar jag minsta rörelse, konstpaus eller känsla, och naturligtvis lägger jag hans förmåga att ge utslag på min personliga richterskala i en alldeles särskild bunt i vågskålen. Allt vägs samman med kyssarna. Framtiden får utvisa, men hittills känns det bara fint.

Ännu en mysig kväll i kärlekens tecken, och som alltid när man har trevligt går helgen alltför fort. Tidigt på måndagen packade vi ut våra saker ur stugan och lastade bilen för att återvända hem. Vi hade ännu inte pratat framtid överhuvudtaget, när han plötsligt står där i dörröppningen och med klurig min frågar: Ska jag ställa in dina skidor i bodan? Då och där visste vi båda, att det i allafall inte var sista gången jag följde med till Gauto.

Jag hade en lätt känsla av rampfeber inför vårdplaneringen och undrade i mitt stilla sinne om jag var riktigt klok som utsatte mig för detta. Fick möta M och J i deras lilla tvåa på servicehuset. Det kändes faktiskt som om jag nästan per omgående klarade nålsögat och vi fann några gemensamma nämnare att tala om. Gumman tittade lite luttrat, men plirigt på mej och hon log. Hennes handslag kändes varmt vänligt och kvardröjande så jag kunde snart slappna av.

Jag hade förberett och bakat en kaka som vi dukade fram på kaffebordet. Hux flux invaderades köket av vårdpersonal och jag befann mig plötsligt mitt i stormens öga. Nu och då vände sig R till mej och ville höra min synpunkt som sjuksköterska. Det fanns ingen väg ut, så det vara bara att hålla god min. Allt gick dock bra och mötet upplöstes.

Från mitt håll såg jag hur hon tittade på sin store starke son med modersögon, hur de utstrålade längtan efter honom, bonuspojken. Hon ville ha honom kvar hos sig längre. I hennes ögon var han förmodligen samme lintottige lille prins som blickade ned från fotot på hederplatsen – väggen i finrummet. Hennes hjärtas glädje och stolthet. Hon såg en annan dimension, bortom rutigskjortan, storstövlen och skinnbyxen. Han – lillpojken som en gång somnat med sitt huvud i hennes knä, i bönhuset i Glommersträsk.

Jag tänkte på alla saker som en gammal mamma nog skulle vilja säja mellan fyra ögon, berätta och kanske be om förlåtelse eller förståelse för, och fick för ett ögonblick lite dåligt samvete av att beröva henne några av deras få dyrbara minuter tillsammans. Stunden som borde vara vikt enbart för henne. Men det var dags att hasta vidare. Vi tog farväl, J gav mej en riktig björnkram och det sista vi hörde var: Kom snart tillbaka!

Vi kör genom samhället vidare till nästa granskningsinstans – hos R:s biologiske far och hans fru, där det bjuds på kaffe och smörgås. Att vara efterlängtad – blir dagens tema även här. Här får jag se en ny sida av ripjägaren, som nu möts av stora famnen hos sin gamle far. Som på ett givet kommando sätter de sig på var sin sida av det lilla köksbordet och lutar sina huvuden tätt ihop. Jag ser hur lika varann de är. Rutigskjortan är på hos båda. Båda är ganska lomhörda. Dialekten kommer fram, och jag får bevittna ett härligt samspel i berättande och samtal. Allt rör sig kring trakten, historien och människorna här. Även här ser jag längtan i en fars ögon, av saknad kanske, men också av avsaknad av samtal om hur och varför saker skett i historien. Faderskärleken känns i luften, om än kamumoflerad av jargong och kanske osynlig för en man, men för mej stod den uppenbar och tydlig i all sin kraft. Även denna besiktning överlevde jag och kände idel vänliga vibbar från dem båda. Även här åtföljs vi av orden: Kom snart tillbaka!

Nästa anhalt längs vägen blev att hämta sonens födelsedagspresent, en gammal gungstol från R;s farfarsgård i Ånäs. Gungstolen fanns i garaget hos en faster i Abborrträsk. Hon var dock inte var hemma vid tillfället så vi lastade gungstolen och åkte vidare. Halvvägs till Skellefteå säjer R att han vill att jag ska följa honom till sonen och hans familj på födelsedagkalas samma kväll.

Här kände jag att det kanske blev i mesta laget, att gränsen var nådd för denna gång. Att presenteras för barn och kanske barnbarn kräver enligt mitt sätt att se – noggrannt övervägande – och ska inte ske lättvindigt. Det kändes lite tidigt. Men än en gång visade han prov på sin övertalningsförmåga och innan jag visste ordet av så stod jag hemma i deras hall, tillsammans med deras vänner och barn. Att ripjägarens exfru skulle vara där hade dock inte framgått, så jag hann aldrig ens hämta andan innan jag plötsligt stod öga mot öga med henne. Vi var nog båda lite förvånade över situationen men fann oss snabbt och sedan var det inte mer med det.

Efter denna snabbspolning av "jorden runt på 8 dagar" och när de flesta nervkittlande möten och presentationer var avklarade, så kändes det ganska naturligt att fortsätta vandringen tillsammans bort mot solnedgången.

Så infann sig en lugn period som sträckte sig över flera veckor, innan han en dag föreslog att vi skulle köpa ett hus ihop, men det – det blir en alldeles egen historia!

1 kommentar
Etiketter: , , ,