19 september postade min gamla mamma 3 stycken handskrivna brev till 3 av sina döttrar i postlådan i Vindelgransele. Inget av dem kom fram. Det finns inga nostalgiska ägodelar som jag skattar högre än mammas handskrivna brev. Mina tvillingsystrar gick miste om sina födelsedagshälsningar, mödosamt handskrivna av värkande men kärleksfulla händer. Jag gick miste om ett brev innehållande ett gammalt vykort jag skrev en gång på 70-talet  till min pappa med postuma men humoristiska hälsningar från vår döda katt. Mamma hittade det i gömmorna och tyckte att jag skulle få tillbaka det. Som gammal posttjänsteman skäms jag å postens vägnar. Man kan undra om postlådan i Vindelgransele alls töms?  Någon har uppenbarligen annars helt kallt och skamligt stoppat på sig breven, sett en gammal människas handstil och hoppats att de skulle innehålla kontanter.  Att sorteringsmaskinen skulle ha dribblat bort tre brev med så skilda postadresser som Gävle, Umeå och Sandviken/Arjeplog är uteslutet. Likaså att tre olika postisar på tre olika orter samma dag skulle ha stoppat på sig just dessa breven är  också ytterst osannolikt. Istället , tragiskt men troligt  är att någonstans –  mycket tidigt i sorteringskedjan där dessa tre brev fortfarande "hänger ihop"  sitter en människa utan skam i kroppen. Skämmes!!!!