DISSADE DOLLARGRIN
Det var ju bilar som i allmänhet hölls som lite märkvärdiga i början på 60-talet. Samtidigt som allmänheten ”dissade” dem rätt kraftigt. Som nya stack de ut ur den grå massan som tecken på att pengar fanns. Och det gjorde dem ju inte populära. Och med några år på nacken hamnade de i raggarsvängen, vilket ju var en subkultur som gemene man fruktade.
Men mina amerikanarminnen får jag verkligen gräva efter. Det var inte så vanliga bilar i Vilhelmina. Men jag tror att handlarn hade en Cheva -55 som jag begapade på grusplanen utanför butiken. Och när jag började skolan i Latikberg kunde jag varje morgon drägla över en svart Bel Air -55 som stod parkerad utanför ett garage i byn. En kärra som f ö sedan hamnade i en lada, var helt omöjlig att köpa loss trots att alla försökte, men som tillslut gick vidare till Lycksele om jag minns rätt. Ett enormt intryck gjorde den i alla fall på mig med svarta lacken, kromen och röd interiör.
Men jag får nog flytta fram lite i tiden för att hitta den stora mängden influenser som gjorde att jag blev förtjust i amerikanska bilar.
En höstkväll runt 1970 satt jag och kusin Johnny och dinglade med benen på mjölkbryggan nere vid storvägen. Centrum för alla aktiviteter för oss barn. Tjyvrökning, dunkknut och annat väsentligt. Mopparna hade inte ännu kommit in i våra liv, men några år senare knattrade det ofta en hel del kring ”mjölkbordet”, som sörlänningarna säger. Alltnog, där satt vi när något som för mig föreföll vara en uppenbarelse från en annan värld långsamt närmade sig från lyckselehållet. Det var en vit Valiant HT sextifemma eller sextisexa. I bilen satt Börje Sehlin och Kecke Jakobsson. Om dem kan jag kort säga att de i ganska stor utsträckning kan betecknas som legender i Vilhelminas raggarkretsar under de här åren.
Vallen närmade sig alltså sakta. Och vad mer, den svängde in och stannade! Då fick vi förklaringen till att den vackra Plyman knappt höll styrfart. Det fattades vatten, bilen kokade. Kunde vi möjligen hjälpa till?
Sekunden senare satt vi i det låga baksätet och ÅKTE RAGGARBIL!!!!!!!! Vilket för mig var väldigt nära nirvana.
Det var nog rätt sent, tror att vi väckte Georg och Signe, men vatten fick grabbarna och vi fick skjuts ner till mjölkbryggan igen. Och när de åkte kunde jag njuta av ljudet från den mjukt spinnande sexa och titta på de så oeuropeiskt designade bakljusen som försvann mot Vilhelmina.
Ja, det är såna upplevelser som satt spår hos mig.
Första gången jag åkte V8 försedd bil var en danskväll i Vilhelmina. Kärran var en grön Mustang fastback, 67-68 och det var Hans-Ove som fixade åkturen.
– Du, den här grabben har aldrig åkt V8 förut, får vi åka en sväng, sa han till Gunnar Jönsson som musseägaren hette.
Den var manuellt växlad och mullrade så skönt som nästan bara en Ford V8 med rätt förgasarbestyckning kan göra. Med för små munstycken smattrar de i stället för mullrar. Så nu vet ni det, läsare…
Säkert hade Leifs Electra -66 en hel del att göra med jänkarintresset. För när han köpte den var det en jäkligt häftig bil. Också jäkligt risig, men det fixade sig ju. Jag och Hans-Ove åkte i alla fall särskilt till Strandkullen för att betitta underverket när han hämtat hem den. Och jag minns speciellt när han körde elhissarna. Vilken magi!! Svårt att tänka sig nu då minsta Toyoputtro Kammisshi (samlingsnamn på japanska bilar) har det och mycket mer. När den var färdigrenoverad första gången, och som fräschast, lånade vi den medan Leif lånade Hans-Oves lägenhet för lite tjejaffärer. Och jag körde. Det var mitt i vintern men den gick som tåget. Dessutom tyst och skrammelfritt.Med den var jag med om att skingra Frälsningsarméns rikskongress paradmarsch och jag minns hur bollspelet hemma i byn avstannade när jag hade den hem vid något av de tillfällen jag körde åt Leif. 401:a o Super Turbinelåda tror jag var tekniken i kärran och så länge jag har något minne kvar kommer jag att tänka på den varje gång jag hör Canned Heats ”Up the country”.
En av många bilar jag minns med glädje är den Cadillac Fleetwood 60 Special 1958 som en kompis renoverade. Oerhört ovanlig bil på den tiden och en helgjuten renovering. Jag hade nöjet att vara med när kärran för första gången visades för en bredare publik vid Norrtälje Car Clubs träff det året. Väckte enorm uppmärksamhet.
Och den grymt snygga Cadillac coupe de ville -59 som en tjejkompis inhandlade redan som 17-åring. När jag skulle ha den hemma en vecka tittade min far lite imponerat och föreslog att en så fin bil nog skulle stå i garaget. Problemet var att det var anpassat för Volvo så det fattades en meter.. Nånstans i andra änden av upplevelseskalan finns 260 knutar i Porsche i halvtät trafik med en vild ägare bredvid som skrek att jag skulle köra fortare. Den gjorde ju över 270! Eller alla gånger bromsarna totalförsvann i upp emot 200 på Firebirden som hade skivor fram men ingen servo = tungtrampat när det hela blev varmt.
Nu tror jag att jag ger mig. Det vore fullt möjligt att fylla 200 sidor till med minnen av olika slag runt det här med bilar. Alla bilträffar, till exempel, har ju gett en hel del intryck. Men ”enough is enough” som de säger, engelsmännen. Så nu blir det inget mer – i alla fall inte just nu…
Senaste kommentarerna