Våren 1986 äntrade jag och en kompis ett plan för transport till New York. Det var en spännande resa. I drygt en vecka gick vi upp och ner längs Manhattan och bara insöp. I ordets rätta bemärkelse för kakafonin av dofter är en sak som kännetecknar en storstad. Vad som möjligen ställde till problem under resan var kvinnorna…

Jag ska förklara:

Macys – ett stort jäkla varuhus, åtta våningar tror jag, och ett eldorado för alla shopoholics.

Vi började från toppen och jobbade oss ner, våning för våning. Men lite besvikna blev vi. Inga muskelbilar nånstans. Och vårt basinköp, pizza och coca cola var dåligt representerat.

Men den stora chocken kom när hissdörrarna gled isär på tredje våningen.

Kom nu ihåg att vi kom från Umeå. Läppstift och mascara var helt ok men jag tror att vare sig jag eller kompisen hade träffat en tjej med klänning och fina skor.

Men när dörrarna gled upp stod de där! Två riktiga fotomodeller i långa klänningar i glittrande guld och blått och decimeterhöga klackar. Hon i blått hade något dyrt i en flaska som hon sprutade på min handrygg. ”A special smell for a special lady”, blinkade hon förföriskt. Den andra hade föst min kompis mot väggen med något annat fantastiskt erbjudande.

Vilka hemligheter som våning tre dolde är ännu okänt för oss. Den här frontalattacken från fotomodellerna blev för mycket. Sådant hände aldrig på Domus i Ume!!! Vi backade in i hissen med bultande hjärtan och drog till en trygg våning utan modeller…

Den andra lilla kvinnomalören på resan var mer jordnära. Vi hade träffat två tjejer från Skara och Vara på flyget som vi var ute lite med. Det blev väl som vanligt sen, nåt vykort och sedan ebbade det ut MEN i alla fall, en kväll hade vi hyrt en åtta meter lång limousin, en Lincoln förresten. Och givetvis tog vi med tjejerna.

Till saken hör att vare sig jag eller kompisen vill erkänna oss som pratande extrem norrländska utan vår dialekt är snarast hyfsat neutral. Mitt i när chaffisen försökte vända plåtmonstret på en trång gata tog ena flickan till orda: ”Ja det är då så roligt att höre er grove o brede nörrländska då ni prater”.

En kort sekund blev det nog lite kallare. Kompisen erkände att han funderat på att släppa av dem vid busstationen, som då var lite av ett brottscentrum i New York som hämnd…

Annars hade vi jäkligt kul. Vi träffade luffare på Bowery och surrade med dem och  jag köpte Georgie vodka, en dryck som är så vidrig att ingen misslyckad svensk hembrännare kan åstadkomma nåt liknande.

Men till slut var det dags att åka hem. Northwest Orient ombokade till SAS på grund av ett sprängningshot vilket gav min kompis chansen till en ljus idé.

”Du fattar väl principen? Först bombhotar de North West och fyller upp SAS. Sedan är det de de spränger!!!…

 

I något utrymme i min lägenhet ligger fortfarande en rödryggad anteckningsbok med svarta pärmar. I den – som skulle fungera som någon sorts dagbok – noterade jag att ”de säger att operationen tar 14 timmar – kan man överleva något sådant?”. Nu blev det ytterligare tio timmar men lucky me visste ju inte det då.  M ringde. Som vanligt milt förtröstansfull. Omställningen till sjukhussängen kändes enorm. Annars skulle jag säkert längtat till henne, marängsviss, harvelkarschar och annat som bara hon begriper. Men nu var jag mest chockad undrande, om nu den känslokombinationen finns.

En operationssal. Det mesta går i grönt. Kommer inte ihåg nåt av morgonen, men alla var på gott humör så det kändes tryggt. Fick byta till en bekvämare bår.

Sedan slocknade lyset och den uringula komalampan tändes i min hjärna.

Någon kronologi finns inte. Bilderna bara existerade. Och ljuden. Och den tryckande värmen. Och känslan av att vilja vakna men inte kunna. Mycket vardagligt och helt odramatiskt. Men jag mördade även ett spädbarn. Sköt det i bitar så blodet sprutade uppför de vita kakelväggarna någonstans i sydstaterna. Åker nog inte dit ens om jag blir bjuden i verkligheten…Anyhow så tog förstås polisen mig. Men en svensk höjdare förhandlade loss mig och satte mig på en båt. Jag försökte prata men kraxade bara. Och kände vinden i ansiktet.

I verkligheten befann jag mig då på en balkong på Sahlgrenska. Personalen hade rullat ut mig för att jag skulle få lite luft. ”Mycket gravt senildement” beskrev en sköterska senare det första intrycket han fick av mig.

Jag har noterat ett 50-tal ”världar” som jag seglade runt i. Alla lika verkliga. Och hur en sköterska böjde sig mot mig i en gul vätska, som om vi låg i en tank. ”Ingemar, vakna…hallå…” och så drar hon sig besviket tillbaka  och jag störtar ner i en ny värld. Kanske 50 gånger är jag såå nära att vakna men sugs maktlös ner i djupet igen. Om ni inte gillar mardrömmar skulle ni verkligen hatat det här. Jag förlorade 20 liter blod vilket innebar en viss syrebrist. Att njurarna slutade fungera var heller ingen gigantisk fördel…

Hur var det med skyddsängeln då? Jo, det var verkligen lustigt.

En eftermiddag, flera veckor efter att koman gett med sig, låg jag i sängen i mitt enkelrum.

Plötsligt glider en kvinnogestalt med korslagda armar ut ur väggen. Jag stirrar. På hennes gåtfulla leende och korslagda armar. Efter några sekunder glider hon tillbaka och försvinner. Utseendet mer exakt behåller jag för mig själv.

Thats it!!!

Jag vill hävda att hela medievärlden borde censureras! Likaså borde myndigheterna ha djupgående möjligheter att stoppa läckor ut till allmänheten.

Vad är det då som fått bägaren att rinna över för mig som tidigare varit en stark – men lurad – demokratianhängare?

Egentligen en sketen liten notis i ett av kvällsbladen.

Där får vi veta att om vi sover för lite står diagnosen alzheimer och grinar runt hörnet, redo att förvandla vårt liv till ett helvete. Åtta timmar är vad som gäller, det säger en vagt specifierad grupp ”forskare”. Då det inte definieras tydligare än så har det exakt samma trovärdighet som om tomten, Robert Lind i Kramfors eller Kalle Anka (Ej att förväxlas med Anna dito, Kalle är dock mer verklighetssnära,,,) hade uttalat sig.

Och dessutom – i detta fall handlar det om precision. Missar du och sover för länge kommer andra ondsinta demenssjukdomar att slå klorna i dig.

Nej, det är nog som då Robert Gustafsson vill köra bil i stället för Rolf Mjunstedt i den tyvärr undervärderade men jäkligt roliga ”Rena Rama Rolf”.

”Hundra procent av de som inte krockat tidigare men gör det idag, gör det för första gången…” och får nycklarna i handen av en skrämd Rolf.

Kontentan av det hela är att jag tror att informationssamhället låter oss veta mer än vad som egentligen är hälsosamt. Ta det ofta riktigt intressanta ”Doctors” på teve.Ofta riktigt intressant alltså men ibland fullständigt paranoitisk (finns det ordet?)  i sin rädsla för ALLT…

Nej, nu ska jag ta en kopp kaffe. Skrivande tar på krafterna. Få se nu…var det cancerframkallande, slapp man nageltrång efter sextio eller undvek man oönskade graviditeter om man tog en kopp i stället för…

I tevereklamen har vi just nu möjlighet att spekulera i vad som gör Burträsk till västerbottensostlandet. Ni har säkert sett det. Var det kalkrik jord eller slog en meteorit ner? Rätt kul som motvikt för all sinnessvag schampooreklam. Vi har ett liknande fenomen i Bäsksele som ligger dryga milen utanför Vilhelmina. Den här gången handlar det dock inte om kulinariska läckerheter utan snarare mediala. För faktum är att den lilla vilhelminabyn med kanske 120 invånare under en period var en mediametropol i världsklass! All skrivande journalistik var fokuserad hit.

Givetvis pratar jag strunt…Men det är i alla fall inte helt ogrundat, ett litet korn av sanning finns. Och ni får tänka  på min mediabakgrund – att spekulera är lite av livsluft för mig!

Nåväl, då det var som värst vill jag väl hävda att runt 75 % av alla spännande nyheter i kommunen  präntades ner av folk som hade Bäskseles postnummer i sin adress. Varför? Det var nog ingen meteorit som slog ner i alla fall. Det närmaste vi kommit var nog Bert-Runes höjdare som slogs på den gropiga bollplanen i början av 70-talet. ”Att skjuta hårt är stort – att skjuta högt är större” sa vi väl inte som osnutna tolvåringar, men det var det som var tanken.

Nej, vissa genetiska förutsättningar och ren slump gjorde att vi hade Johnny för VK nere på byn, Kerstin som mångårig allmänreporter på Folkbladet mitt på och jag som frilansare och ibland även anställd för Folkbladet längst bort mot vildmarken. Det genetiska kommer sig av att jag tror att vi alla hade förfäder som gärna skrev. Det var i alla fall väldigt praktiskt att ha nära kontaktvägar. Men överhuvudtaget bygger den nära journalistiken på kommunikation. Utan att nämna namn eller situationer tog vi ofta hjälp av konkurrenten, utan att det kändes konstigt. Kanske lånade film av varandra eller samåkte. Och skulle en publiksiffra anges förekom en viss kommunikation mellan redaktionerna. Men givetvis fanns en tydlig gräns som gick vid en unik nyhet. Den håller man självklart för sig själv.

I nästa blogginlägg återvänder vi till Sahlgenska och går in i koma. Bland annat. Lite längre fram blir det kanske en blodkoagulerande deckare om broderskärlek. Eller brist på sådan…

Den köptes hösten 1983 som ersättare för en Pontiac Firebird -71. Den gula kärran var nästan komplett. Det enda som fattades var stora delar av framskärmarna. Men den gick bra och hade hög markfrigång. Jag kunde besöka ställen som var helt otänkbara med den tämligen låga Pontiacen. I stort sett njöt jag i fulla drag. Tills snön kom…

De vinterhjul som följde med var av Goodyears fabrikat. De var definitivt jämnåriga med bilen om inte äldre och med intressanta egenskaper.

En kompis lånade bilen för en resa på några mil en gång. När han kom tillbaka fräste han som en retad katt. Det var bara tur och en del skicklighet som hållit honom borta från trafikdelare och medtrafikanter.

Och en resa mellan Vilhelmina och Umeå var speciellt minnesvärd.

Redan i Meselefors efter ett par mil fick jag den första snudd-på-rundpall sladden med den fullsatta amman. Men den gick sällan rakt så den var inte nåt att reflektera över. Fast den här gången fanns det ju inte ens en kurva, förstås…

Nå, vi dundrade vidare. Och lite då och då tvärstack bilen iväg mot nåt dike men jag lyckades reda ut det.

Men till slut, närmare bestämt i Vännäs då det bara var tre mil kvar av 23-mila resan var jag ändå tvungen att gå ut och kolla. Då visade det sig att jag hade punktering på ett bakhjul. Det var inte många hekto kvar i Goodyear-ringen!!!

Det är lustigt hur kul det fortfarande är att få en kommentar på VK bloggen. Efter hundratals, kanske flera tusen artiklar i alla tänkbara forum borde jag väl vara mätt. Men det är sällan jag fått den direkta typen av bekräftelse. Trots alla löpmeter text vill jag absolut inte kalla mig ”journalist”. Kanske hyggligt framgångsrik radskrivare… Journalister är unga magra killar med MMMMMVG- betyg i alla ämnen. De blixtrar till ett halvår på Expressen eller Aftonbladet och blir sedan pressekreterare åt en minister i Rosenbad. Vare sig Fatsjöluspen, Marsliden eller Saxnäs finns på deras mediakarta. Men där har jag minsann gjort reportage. Jag minns när jag packade in mig i skoterstjärnan Jocke Strandbergs BMW för att följa en dags träning på hemmasnö. Den ytterst coole Jocke såg lite bekymrad ut. Förklaringen till det kom när det visade sig att vi faktiskt skulle ut i skogen. Hans mamma suckade lite uppgivet och gick och hämtade kläder, pappan försåg mig med en Ski Doo Mach III och dagen kunde börja.

Att inte ha vett att klä sig blev något av ett signum för mig. Skog o Marks Intresseförening lärde sig det. När jag skulle följa dem till Gitssjönappet på påsklördagen hade de alltid med sig lite extra kläder ”Åt reportern från Folkbladet” så att jag i alla fall nödtorftigt överlevde.

Rätt kul kunde det vara på presskonferenser. Min kusin Johnny var under många år etablerad allmänreporter på Västerbottenskuriren. Och inte sällan jag från Folkbladet. Först Johnny. ”Hejsan, Johnny Wahlström, Västerbottenskuriren.”. Och tre sekunder senare: ”Hejhej, Ingemar Wahlström, Västerbottens Folkblad”.

Nu kunde man urskilja en viss undran hos den tillreste företagsidé/politiker/upphöjda författar-stockholmaren: ”Herregud, finns det bara en släkt i den här byn? Och reportrar blev dom allihopa…”

Jag använde drygt en tjugofjärdedel av gårdagen till att göra diverse pappersarbete för att tillfredställa olika myndigheter och organisationer. För när man som jag har valt att bli sjuk ingår det i paketet att en viss byråkrati klibbar sig fast på din krassliga kropp. Vad hette läkare som utfärdade ditt första sjukintyg ( förlåt, aktivitetsincitament, heter det ju…) möjligen? Och tyvärr valde du att få stroke en månad för tidigt så några extra pengar får du inte.

Människorna i systemen – i alla fall de jag träffat – ska absolut inte klandras. De gör ett bra jobb utifrån förutsättningarna. Men är ibland satta att administrera vansinne.

Men det finaste av allt är den stora valfriheten. Jag, till exempel, kunde ju ha valt att vara tjurig och gett fasen i att belasta sjukvården när strokesymptomen staplades på hög. Och i stället inriktat mig på att uppstå (!!!) som ett dödsfall. En perfekt lösning som dessutom för över kostnaden från det allmänna till de efterlevande. Som ju nu i dessa skattesänkartider med glädje använder sitt nya kapital för att i sann maudisk anda stimulera småföretagandet i form av begravningsverksamhet utan statligt inblandning.

Hörde att över 300 arbetskamrater valde den utmaning som arbetslöshet innebär härom veckan. Troligen kommer hälften att utbildas till jobbcoacher (kan inte ens stava till det), och den andra halvan lär den förstnämnda gruppen att skriva CV. Det senaste är visst rosa papper, doppade i kokosmjölk…

 

En enda gång minns jag att den mäktiga fronten, med registeringsnumret gjort av lösa klistersiffror och bokstäver tufft klistrat på huvens vänstersida, fick sola sig. Jag svimmade nästan av lycka men vågade inte gå alltför nära underverket.

 

 

 

 

 

Det är mycket som saknas i dagen samhälle. I alla fall är det många som tycker det. Långkoken i bullosande kärnfamiljskök har ersatts av fryst pizza eller köttbullar med pasta. Det övergripbara begreppet TV 1 och TV 2 drunknar numera i 346 olika märkliga kanaler. Och varför alla dessa konstiga after shave varianter när det finns Aqua Vera?…

Jag vill belysa en annan brist i det moderna Sverige. Vart tog rivaren vägen????

På midsommarafton för några år sedan sägs det att en kraftigt berusad man stoppade polisbilen i Trehörningsjö. När konstapeln vevade ner rutan med viss yrkesrelaterad förväntan över att få en berättelse om pågående våldsbrott sig serverad hände först inget. Men sedan fylleristen försökt fixera lagens långa arm några sekunder kom det:

”Hörrödu…gör´n rivar!!”

Troligen, jag säger bara troligen, var mannen i likhet med mig  en femtitalist. Och som sådan uppväxt med ynglingar i Volvo PV och Opel Kapitän som gärna lät de gamla vinterdäcken spinna loss. I alla fall på ettan och några meter på tvåan, sen orkade maskinen inte mer.

Min första amerikanare var en Ford Fairlane 1962. Den var ännu mer svårövertalad när det stod rivare på menyn. Nittihästars raksexan gick mjukt och fint vid cruising men uppvarvad och med tvärsläppt koppling klarade den bara ett  motorstopp trots att det var grusväg under diagonaldäcken.

 

Ja, grusväg var det som fanns där det gjordes rivare. Om underlaget kallas asfalt blir det ”burnout” i stället vilket är ett nutida begrepp med en helt egen historia…